No tears for queers

av Johan Hilton var en utmärkt bok ur flera aspeker. Den hade en driven språkbehandling, som förde läsaren framåt. Ämnet hjälpte onekligen till, men författarens sätt att presentera sitt stoff var synnerligen väldisponerat. Mordet på Matthew Shepard i Laramie Wyoming blev en ikonhandling för hatbrott mot homosexuella. De två svenska mord som beskrivs visar klart hur insyltad den manliga vänskapskulten är med den homosexuella kärleken.

Jag har noterat att jag ådragit mig Spöknippets ilska genom att ha en länk till honom. Varför så konformistisk. Icke-konventionella åsikter är alltid uppfordrande. I dag lägger jag in en länk till med dragning åt "den andra modernismens" håll - det vill säga högerradikalernas virtuella område - Nomos. Sajten förklarar sig själv. Modernismen splittrades, som jag ser det, i en maskindyrkan (Marinetti) och en djupdykning i medvetandeströmmen (Virginia Woolf). De som dyrkade den maskinella styrkan och kraften blev ofta högerradikaler medan psykets utforskare blev vänsterradikaler. Föraktet för "massmänniskan" frodades i båda kretsarna.

Vi lever i det kollektiva samtyckets tid, där alla åsikter som publiceras bör ha passerat ett politiskt korrekt filter innan de fästs på papper. Det är fördummande. Man måste inte hålla med om riktigheten av de texter man läser. Läsningen av motståndarnas texter ger relief åt de egna ståndpunktstagandena.

Dessutom har Spöknippet en av mina idoler i blogghuvudet - Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han var en av de få som kunde iscensätta ett attentat mot Hitler och gjorde så. Pliktade med sitt liv. Ära och idealism drev honom. I sin ungdom satt han i den homosexuelle Stefan Georges krets och lät sig ryckas med av dennes dyrkan av Maximilian. Rupert Brooke är en annan konservativ poet med homoerotiskt inslag i sin personlighet.