Könet brinner

Judith Butler är en tänkare inom genusvetenskap som haft ett enormt inflytande under 1990-talet. Hennes filosofi grundas i den poststrukturalistiska eller postmoderna filosofin sådan den företräds av bland andra Jacques Derrida. Hennes tänkande ger många fina inblickar i hur vi konstruerar oss som könsvarelser och som samhällsvarelser.

Begreppet identitet är väsentligt för den västerländska människan. Sedan den franska revolutionens dagar (1789) är individen den bas på vilken samhället bygger. Individen har vissa oförytterliga rättigheter. Dit hör rätten till egendom och rätten till personlig integritet.

Föreställningen om individen som något som existerar oberoende av och före det samhälle som individen ingår i och är en del av, är djupt rotat i denna västerländska tanketradition. Judith Butler frigör individen från det individuella och visar hur vi alla är en produkt av upprepningar och iscensättanden av de genusföreställningar som genomsyrar vårt samhälle.

Följande avsnitt är en del av den nyutkomna boken Könet brinner i översättning av Karin Lindeqvist och i urval av Tiina Rosenberg. Avsnittet är hämtat ur "Imitation och genusmyteri", som har sitt ursprung i ett föredrag Judith Butler höll på en genuskonferens år 1989.

-----------

Fastän jag i ovanstående resonemang inriktat mig främst på de verklighetsskapande effekterna av genuspraktiker, -framföranden, -upprepningar och -härmande, menar jag inte att drag är en »roll» som kan tas av och på som det passar en. Det finns inget subjekt bortom härmandet som med full valfrihet bestämmer sig för vilket genus det skall vara idag. Tvärtom är det en förutsättning för skapandet av ett fungerande subjekt att en viss genushärmning redan påbörjats. Inget subjekts »vara» är mer självidentiskt än något genus »vara». I själva verket är det så att ett sammanhängande genus, som uppnåtts genom tydliga upprepningar, som sin effekt framkallar illusionen om ett redan tidigare existerande subjekt med full valfrihet. Genus är således inte en performance som ett redan existerande subjekt bestämmer sig för att göra. Tvärtom är genus performativt i den meningen att dess effekt konstituerar subjektet som det förefaller uttrycka. Det är en obligatorisk performance eftersom avvikelser från heterosexuella normer medför utstötning, bestraffning och våld - för att inte tala om de gränsöverskridande njutningar som framkallas av dessa förbud.

Det kan vara svårt att acceptera dels att det inte finns någon aktör som existerar före det framförda, dels att performancer är performativa, alltså att de konstituerar »subjektet». Svårigheten beror på att vi ofta föreställer oss att sexualitet och genus direkt eller indirekt »uttrycker» en psykisk verklighet som existerar före dem. (min kursivering) Att förneka subjektets prioritet, är emellertid inte att förneka subjektet. Om man vägrar att sammanfläta subjektet med psyket ser man att den psykiska sfären överskrider det medvetna subjektets domän. Detta psykiska överskott förnekas systematiskt av föreställningen om ett subjekt som fritt väljer vilket genus och/eller sexualitet det för ögonblicket skall ha. Det är detta överskott som bryter fram i intervallerna mellan de gester och de handlingar som konstruerar den förmenta enhetligheten hos heterosexuella postionaliteter. Överskottet driver fram upprepningen - och säkerställer dess eviga misslyckande. Inom den heterosexuella ordningen inkluderar överskottet implicit homosexualitet, detta ständiga störningshot som avvärjs med förnyade upprepningar. Om makten genom upprepning konstruerar illusionen om en helgjuten heterosexuell identitet och om heterosexualiteten måste upprepa sig själv för att framkalla illusionen om sin egen enhetlighet och identitet - då är detta en identitet i farozonen. Vad händer om den underlåter att upprepa? Vad sker om upprepningshandlingen omarbetas i ett annorlunda performativt syfte? Om det alltid finns ett upprepningstvång, då lyckas upprepning aldrig riktigt prestera en identitet. Att det överhuvudtaget finns ett behov av upprepning är ett tecken på att identitet inte innebär att identiteten är identisk med sig själv: Den behöver bli ditsatt om och om igen, vilket innebär att den löper risken att bli avsatt vid varje intervall.

(sid. 77-78)
-------------

Den enskilda identiteten är alltså något som varje individ spelar fram som ett iscensättande eller framsättande på en social scen, varje dag.

Det ger en annorlunda föreställning om det ursprung som individens framställning av sig själv normalt anses ha. Det är inte ur en given psykisk entitet (och var skulle den finnas?) som individen framskapar sig själv, utan ur en socialt upprepad uppspelning av en avkodning av det som individen funnit vara det korrekta genusmönstret för just honom eller henne.