Konstverkets ursprung – Martin Heidegger - 1936

(Hela avhandlingen Konstverkets ursprung rör sig avsiktligt men ändå outtalat på den väg som frågar efter varats väsen. [ur: Tillägget sidan 90])

Ursprung betyder här det ut ifrån vilket och genom vilket en sak är vad den är och sådan som den är. Det som något är, och hurudant det är, kallar vi dess väsen. Ursprunget till något är dettas väsens härkomst. Frågan efter konstverkets ursprung frågar efter dess väsenshärkomst. Enligt gängse föreställning har verket sin upprinnelse i och genom konstnärens verksamhet. Men genom och ut ifrån vad är då konstnären det som han är? Genom verket; ty att verket prisar mästaren innebär: Först verket låter konstnären tråda fram som en konstens mästare. Konstnären är verkets ursprung, Verket är konstnärens ursprung. Ingetdera är det andra förutan. Likväl bärs ingetdera upp av det andra ensamt. Konstnär och verk ar vardera i sig samt i sin ömsesidiga relation genom ett tredje, vilket är det första, nämligen genom det ut ifrån vilket såväl konstnär som konstverk har fått sitt namn, alltså genom konsten.

Men lika nödvändigt som det är att konstnären är ursprunget till verket på ett annat sätt än verket är ursprunget till konstnären, lika visst är konsten på ännu ett annat sätt samtidigt ursprunget såväl till konstnären som till verket. Men kan då konsten alls vara något ursprung? Var och på vad sätt finns det konst? Konst är numera bara ett ord, som inte längre motsvaras av någonting verkligt. Det kan på sin höjd duga som ett samlingsbegrepp, där vi stuvar undan det enda av konsten som är verkligt: verken och konstnärerna. Även om ordet konst betecknade mer än ett samlingsbegrepp, så skulle ändå det som avses med ordet konst över huvud taget kunna vara, blott på grundval av den verklighet som består av verk och konstnärer. Eller ligger saken kanske till tvärt om? Finns det verk och konstnärer, blott i den mån konsten är, närmare bestämt i egenskap av deras ursprung?
Hur avgörandet än må falla härvidlag, så övergår frågan efter konstverkets ursprung till frågan efter konstens väsen. Men då det måste förbli en öppen fråga huruvida och på vad sätt konsten över huvud taget är, ska vi här söka finna konstens väsen där konst otvivelaktigt verkligen råder. Konstens väsen råder [Die Kunst west*] i konst-verket. Men vad och hurudant är ett verk av konst?
Vad konsten är bör kunna utrönas genom verket. Vad verket är kan vi erfara enbart ut ifrån konstens väsen. Var och en märker lätt att vi här rör oss i cirkel. Det vanliga förståndet kräver att den här cirkeln undvikes, enär den strider mot logiken. Det anses att man genom att jämförande betrakta de förhandenvarande konstverken på dem kan avläsa vad konsten är. Men hur ska vi kunna förvissa oss om att vi över huvud taget lägger konstverk till grund för ett dylikt betraktande, försåvitt vi inte dessförinnan vet vad konst är för något? Men lika lite som vi kan nå fram till konstens väsen genom att samla ihop kännetecken på förhandenvarande konstverk, lika lite kan vi nå fram till konstens väsen genom att härleda den ur högre begrepp; ty även sådan härledning har redan i förväg de bestämningar i sikte, vilka måste till för att vi ska såsom konstverk kunna visa upp för oss sådant som vi redan i förväg anser vara konstverk. Hopsamling av verk ur det förhandenvarande såväl som härledning ur grundsatser är här emellertid på samma sätt ogenomförbara och de leder, där de utövas, till självbedrägeri.
För den skull måste vi fullfölja cirkelgången. Det är ingen nödfallsutväg och ingen brist. Att beträda den vägen är tänkandets styrka och att hålla sig kvar på den vägen är dess fest, försåvitt tänkandet är ett hantverk. Inte bara huvudsteget från verket till konsten samt steget från konsten till verket kretsar i samma cirkel, utan det gör också vart och ett av de steg vi försöker oss på.
For att finna väsendet i den konst, som verkligen råder i verket, söker vi upp det verkliga verket och frågar verket vad det är och hurudant det är.
Konstverk år bekanta för var och en. Byggnadsverk och verk av bildande konst påträffar vi anbragta på offentliga platser, i kyrkor och i bostadshus. I samlingar och på utställningar förvaras konstverk från de mest skilda tidsåldrar och folk. Om vi betraktar verken i deras oantastade verklighet och därvid inte har några förutfattade meningar, då visar det sig att verken är för handen lika naturligt som vilka andra ting som helst. Tavlan hänger på väggen likadant som ett jaktgevär eller en hatt. En målning - till exempel den där av van Gogh som föreställer ett par bondskor - vandrar från den ena utställningen till den andra. Verken fraktas omkring likaväl som kolet från Ruhr-området och timret från Schwarzwald. Hölderlins hymner låg under fälttåget nerpackade i ränseln tillsammans med putsdonen. Beethovens kvartetter ligger i förlagets lagerutrymmen likadant som potatisen i källaren.
All.i verk har det här tingmässiga i sig. Vad vore de väl det förutan? Men kanske tar vi anstöt av denna minst sagt grova och ytliga syn på verket. Åkerifirman eller städerskan på museet rör sig kanske inom dylika föreställningar om konstverket. Men vi får väl ändå lov att uppfatta verken sådana de ter sig för dem som upplever dem och njuter av dem. Men inte ens den så ofta åberopade estetiska upplevelsen kan ta sig förbi det tingmässiga i konstverket. Det stenartade är i byggnadsverket. Det träartade år i träskulpturen. Det färgade är i målningen. Det ljudande är i språkverket. Det klingande är i tonverket. Det tingmässiga sitter så orubbligt fast i konstverket, att vi rentav snarare måste säga tvärt om: Byggnadsverket är i stenen. Träskulpturen är i träet. Målningen är i färgen. Språkverket år i ljudet. Musikverket är i tonen. Självklarheter - kommer man att invända. Javisst. Men vad är detta självklara tingmässiga i konstverket?
Förmodligen blir det överflödigt och förvirrande att fråga efter det här, ty konstverket är ju, utöver det tingmässiga, dessutom någonting annat. Detta andra, som är med i spelet, utgör just det konstnärliga. Konstverket är visserligen ett förfärdigat ting men det säger därutöver något annat än det som det blotta tinget självt är, állo agoreúei. Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Med det förfärdigade tinget sammanföres i konstverket därutöver något annat. Sammanföra heter på grekiska symbállein. Verket är symbol.
Allegori och symbol står till tjänst med det rambegrepp, inom vars blickbana karakteriseringen av konstverket sedan länge har rört sig. Men detta ena som finns i verket och som uppenbarar något annat, detta ena som sammanbringar någonting med någonting annat, det är ju det tingmässiga i konstverket. Det förefaller närapå som om det tingmässiga i konstverket vore ett slags en underbyggnad, in i och över vilken detta andra och egentliga har uppförts. Och är det inte detta tingmässiga hos verket som konstnären under sitt hantverksarbete egentligen tillverkar?
Vi söker komma konstverkets omedelbara och fulla verklighet på spåren; ty blott på så vis kan vi inom konstverket påträffa också den verkliga konsten. För den skull måste vi först och främst bringa det tingmässiga hos verket in i vårt blickfält. Till den ändan är det nödvändigt att vi tillräckligt klart vet vad ett ting är. Först därefter kan vi säga huruvida konstverket är ett ting, låt vara ett ting vid vilket också något annat låder; först därefter låter det sig avgöras huruvida tinget inte i grunden är något annat och aldrig är ett ting.
/.../

(Denna text har jag skannat in och tagit ur början av boken med samma namn av Martin Heidegger. Översättningen är gjord av Richard Matz. Denna kontinentala filosofi sysslar hängivet med metafysiska ting som varats väsen och konstverkets väsen och tillvarons väsen. Det har skapat ett fruktansvärt oväsen på kontinenten där sagoaktigt väsande spöken drar fram som efterlämningar efter Gud som frånvarande entitet eller som tankestrukturer vilka inte lämnat den metafysiska, grundläggande dikotomin - det materiella / "något annat och mer".

Denna frånvarons metafysik har fått mer bläck att flyta än utforskandet av all närvarande fysiskt påtaglig materialitet.)