Ladri di biciclette

En klassisk film. Neorealism från 1948. Det anses av någon anledning vara mycket bra när ett konstverk ingår i genren "realism". Antingen det är socialistisk realism i den nyskapade sovjetstaten, neorealism i Italien efter andra världskrigets slut eller naturalismen av Zolas modell, där man tror på romankonsten som en naturvetenskaplig undersökningsmetod.

Allt är en fråga om estetiska konventioner. Realism, romantik eller science fiction - allt är en fråga om prefabricerat seende.

Dessutom bestäms en films konstnärliga värde av hur en regissör förmår handskas med de konventioner som står honom till buds. Vittorio de Sica fick använda befintligt ljus, staden Roms verkliga omgivningar och avstå från professionella skådespelare. Resultatet blev hyfsat bra. Bildberättandet är läckert och ger historien stadga och innehåll utan talad dialog. Cykeltjuven handlar om att få ett arbete. Då måste man ha en cykel. När cykeln stjäls försvinner inkomstmöjligheterna. Letandet efter cykeln utgör största delen av filmens tid.