Kris i befolkningsfrågan

1934 publicerde Alva och Gunnar Myrdal en genomtänkt kritik av det dåtida Sveriges dåliga bostäder, obefintliga barnomsorg och icke-existerande rashygien. Boken hette Kris i befolkningsfrågan och koncentrerade sig på det låga nativitetstalet.

Av de olika områden de tog upp i sin bok är det väl få som så bjärt ställer den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten i blixtbelysning som 30-talets rashygieniska vetenskap. Den skulle citeras och utvecklas av det Tredje Rikets ideologer. I förlängningen ligger utrotningslägren.

Makarna Myrdal ser en skrämmande utveckling i alla de befolkningselement som nu kommer att ta del i den utbyggda demokratin. De blir röstberättigade och riskerar att fortplanta sig ohämmat. Här måste samhället sätta in kontrollåtgärder.

Men texten finns kvar och är i dag ett skrämmande vittnesbörd om den ideologiska förvillelse som ledde fram till så många tvångssteriliseringar i det svenska efterkrigssamhället. Och som vanligt är det konsensus som gäller i Sverige - få protesterar. Makten har talat - det är bäst att tiga. Vetenskapen får alltid sista ordet.

Jag citerar nedan från sidorna 217-222 i Kris i befolkningsfrågan.

-----------------------------

Steriliseringsfrågan.


Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?
Vid besvarandet av denna fråga gäller det att ta fasta på hela den mängd av socialpolitiska ansatser, som överallt föreligga eller hålla på att tvinga sig fram. Det praktiska problemet är att ge dem ändamålsenlig gestaltning och samordning. Den djupare sociologiska innebörden av den genom den profylaktiska socialpolitikens utbyggande framskapade samhällsutvecklingen skall något närmare utföras i nästa kapitel. Det gäller att se denna socialpolitik som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess, och det gäller därför även att inte för de små och enstaka möjligheterna glömma de stora och gemensamma syftlinjerna för dessa samhällsåtgärder. I detta kapitel är vår uppgift närmast att mera i formen av valda exempel ge en konkretare föreställning om de socialpolitiska åtgärder, som i första rummet kunna tillgripas för att tjäna ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet. [min kurs.]
I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vårt land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid årets riksdag.
Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.
Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.
Vid diskussion av den praktiska frågan om sterilisering utgår man fortfarande vanligen från att denna är en rashygieniskt motiverad åtgärd blott om sannolikheten för allvarlig sjukdom eller defekt gränsar nästan till säkerhet. Bakom denna grundsats ligger ett erkännande av samhällets medskuld i miljöbetingelserna och av samhällets plikt att — där felet ligger på miljösidan — inskrida genom andra slags åtgärder. Upprätthåller man denna grundsats, blir området för steriliseringsingrepp i själva verket mycket trångt.
Två omständigheter kunna emellertid komma att verka i riktning mot ett utvidgande av området för steriliseringsingrepp. Man har först att räkna med att ärftlighetsforskningen skall göra framsteg och säkrare kunna klarlägga ärftlighetsreglerna för olika defekter och sjukdomsanlag. Därigenom lägges måhända fast mark för ett fortsatt framskridande på den inslagna vägen. Vidare är det väl sannolikt, att den allmänna rättsuppfattningen skall förändras att godtaga ingrepp, även där sjukdomsrisken icke är fullt så allvarlig.
Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska, tas med i beaktande. Denna synpunkt har på sistone ryckt alltmer i förgrunden. I det nu godtagna förslaget till svensk steriliseringslag har den även givits en framskjuten plats; detta i intressant motsättning till de sakkunnigas förslag så sent som 1929. Dessa socialpedagogiska skäl för sterilisering tala i och för sig för en utvidgning av ingreppsområdet och för att även en mindre ärftlighetsrisk skall godtagas såsom steriliseringsförutsättning. De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas (och den frivilliga steriliseringen av rättskapabla individer är lämnad utanför lagbestämmelserna), erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras "rätt" att ha dessa barn.
Under beaktande av dessa båda huvudsynpunkter, den eugeniska (rashygieniska, sjukdomsutrotande) och den socialpedagogiska (hänsyn till uppfostringsmiljöns olämplighet), har den nya lagen om sterilisering kommit att få följande avfattning: "Kan med skäl antagas att någon, som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden."
Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. Det beror ju först och främst på hur strängt den tillämpas, det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas.
Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. [min kurs.] I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla. Vidare bör steriliseringsförfarandet för ett helt skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preventivmedel och — där likväl havandeskap kommer till stånd — genom abort på eugeniska och sociala indikationer.
Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöinflytelser. Det stora problemet om en reform av samhällets barnavårdsåtgärder kvarstår därför som alltjämt lika aktuellt.
Verkningarna på befolkningsstockens ärftlighetskvalitet äro ännu svårare att överskåda. Alla sakkunniga framhålla emellertid, att man ej skall göra sig överdrivna föreställningar om steriliseringens förmåga att rensa ut oönskliga arvsanlag från befolkningsmassan. [min kurs.] Även en relativt utsträckt sterilisering har i detta hänseende en mycket svagare effekt än man i allmänhet antar.
Detta har sitt samband med en hel mängd av för olika sjukdomar och defekter växlande rent ärftlighetstekniska förhållanden. Vissa ärftliga sinnessjukdomar gå i arv efter så invecklade och svårberäkneliga regler, att det ännu i flertalet fall är omöjligt att tillräckligt noggrant beräkna avkommans sjukdomsrisk. Vad speciellt gäller den stora huvudgruppen schizofreni synes den rashygieniska effekten bli ringa, därför att anlaget till denna sjukdom är mycket allmänt utspritt bland befolkningen, ehuru det ligger latent, och man givetvis ej kan tänka sig att sterilisera stora delar av vårt folk blott för att komma åt anlag, som i olyckliga kombinationer kunna ge upphov till sjukdom. Den andra stora huvudgruppen bland sinnessjukdomarna, den mano-depressiva, är visserligen lättåtkomligare för sterilisering, i det att anlagen äro dominanta och arvsbärarna därför i större utsträckning själva sjuka. Men mot denna sjukdomsform kommer man med all säkerhet ej att kunna gå alltför strängt fram. Sjukdomen är nämligen i och för sig ganska godartad, med god prognos och långa friskhetsperioder. Dessutom anses anlaget så ofta vara förenat med värdefulla egenskaper, att de sociala skälen för sterilisering sällan komma att synas tillräckligt starka.
--------------------------------

Man tar sig för pannan och undrar om Myrdals är mänskliga. Hur kan man så till den milda grad instrumentaliseras i sitt tänkande att man kallar samhällsmedborgarna för "människomaterialet".

Det är just denna sociala ingenjörskonst som Socialdemokratin gjort sig stora fördelar av. Genom att omforma alla till samma mall och få alla att tycka att "hög standard" är ett kvalitetskrav vi inte kan rucka på i samhället, så försvinner varje form av respekt för den enskilda individen. Den individuella särarten, som gestaltas av de icke-konformistiska människorna, nedvärderas och sparkas undan till förmån för en televiserad medelklassnorm, som med grovt våld håller underklassen inspärrad i låglöneghettona och får dem att vara nöjda med sin lott i en massmedial retorik, som talar om det "goda" samhället och den "höga levnadsstandarden" i Sverige. Den som vill leva ett asocialt liv i frihet från löneslaveriets tvångsmässiga tjuvnad av dagen och stunden, får det svårt. Hela samhället bygger på individernas underordning i ett löneslaveri, som ger enormt stora ekonomiska och materiella fördelar, men utarmar medborgarna till mentala zombies.