Högsommar

och jag borde sitta och skriva och arbeta och läsa, men det känns lite överspelat så här dags. Håller på med en rätt bra bok om den icke-heteronormativa sexualiteten hos William S. Burroughs. Queer Burroughs av Jamie Russell. Lättläst och informativt.

Även om Bill Burroughs inte studerats ur queersynvinkel tidigare, vilket Jamie Russel hävdar, innebär det ju inte att han inte lästs ur den synvinkeln. Det är det säkert många som gjort. Jamie Russell lyckas i alla fall utveckla en del tankegångar som är intressanta och tankeväckande. Framför allt slås jag av Russels lite besvikna konstaterande att Burroughs är en essentialist, som ser homosexualiteten som något inbyggt i individen. Helt i enlighet med tidens syn och helt i enlighet med det jag kommit fram till om Paul Andersson och hans femtiotal också. Det finns en klockartro på "det verkliga" som något inneboende i individen och tingen. Språkets egenförmedling av "verklighet" är helt bortblåst från tankeverksamheten. Eller rättare sagt det är det som är trossatsen märker jag nu på min slappa formulering. Det är språkets ständiga konstruktion av "verklighet" man är blind för i denna essentialistiska tid.

Drugorna ovan kommer från Europridefirandet i Oslo. Jag tog bilden på London bar i Oslo. Hela drugans teckenspråk är en konstruktion av det "andra" som inneboende i det "första". Åkte upp på en dagstur och fick se hela parkområdet på Rådhusplassen, paraden genom stan och fick pratat med en del personer.