Queersverige

Don Kulick har i antologin Queersverige fört samman en disparat kollektion studier, som vid första påseendet inte verkar ha något med varandra att göra. Men det finns en övergripande begreppsapparatur, som utforskar den ”heterosexuella matrisen” eller heteronormativiteten och i denna finns den gemensamma struktur som alla uppsatserna relaterar till.

Boken kan delvis ses som ett resultat av projektet Heteronormativitet : en empirisk och tvärvetenskaplig undersökning, som för några år sedan initialt fick pengar ur Riksbankens jubileumsfond. Projektet samlar Don Kulick, Fanny Ambjörnsson, Ann Frisell-Ellburg, Mark Graham, Lissa Nordin, Ingeborg Svensson och Tiina Rosenberg. Samtliga utom Ann Frisell-Ellburg finns representerade i Queersverige med en text vardera. Fanny Ambjörnsson har redan disputerat på studien I en klass för sig : genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Fler avhandlingar lär följa.

I ett inledande kapitel går Don Kulick igenom queerteorins etablering i Sverige. Här har Kulick själv varit en aktör eftersom han redigerade ett nummer av lambda nordica år 1995 med titeln ”Queer Theory : vad är det och vad är det bra för?” där han tar avstamp i Queer Nations och Act Ups manifest från 1990. Sedan dess har den teoretiska förståelsen utvidgats och dess praktiska tillämpningar kommit i tryck. Det är resultatet av ett decenniums borrande i teorins djupskikt som vi finner i boken Queersverige.

Den inledande studien av Lissa Nordin, ”När man inte vill vara själv : om vådan av att vara ensamstående man i norrländsk glesbygd”, handlar om den heterosexuella matrisens krav på de ensamstående männen i Norrlands inland att finna en kvinnlig partner. ”Att ’man skall vara två’ fanns det inga tvivel om att de män jag mötte var övertygade om, liksom att detta är ett naturligt inslag och det sätt varpå livet skall levas.” (sid. 34) Studien är välgjord och varierad i sin syn på de olika aktörer som intervjuas och följs i sin vardag.

Ulrika Dahl undersöker den svenska jämställdhetsdebatten och dess strävan till lika villkor för män och kvinnor. Hon visar övertygande hur ”jämställdhet upprätthåller heteronormativitet” (sid. 68) och vad det för med sig för alla de ickeheteronormativa relationer som ett samhälle består av. ”Man kan tänka sig att en queer jämställdhet skulle dekonstruera det bakomliggande system av makt och relationer som jämställdhetsdiskursen förstärker och upprätthåller.” (sid. 69) blir en positiv förhoppning.

”För sex år sedan dök det plötsligt upp hundratusentals nya perversa män i Sverige” (sdi. 73) börjar Don Kulick sin studie ”400 000 perversa svenskar”. Framställningen har publicerats på engelska och spanska och är spridd i flera publikationer. Kulick gör här en klassisk observation i Foucaults och socialkonstruktivisternas efterföljd. Genom den så kallade sexköpslagen blev över en natt de prostituerades kunder brottslingar i Sverige. Sexköparen patologiserades och blev en ny ”art” av människa på samma sätt som den homosexuelle framträdde som en ”art” av människa under 1900-talet i Sverige. Vad som utmärker en speciell typ av människa är att det finns något inom densamma som kan identifieras och vid behov korrigeras. Sexköparnas sätt att utöva sin ”patologiska” sexualitet bidrar till att göra andras sexuella handlingar ”normala”. Kulick skriver: ”Som alla perversa fyller alltså de 400 000 nya perversa svenskarna en viktig social och kulturell uppgift. Deras brott mot jämställdhetsideologins föreskrifter placerar dem ”utanför svenskhetens moraliska universum”, men detta ”utanför” är naturligtvis en del av det som skapar ett ”innanför”. Sexköparnas patologiska sätt att skilja på sex och kärlek gör föreningen av sex och kärlek frisk, deras onormala sexualitet gör andra normala. Som Foucaults homosexuelle på 1800-talet blir 2000-talets svenske sexköpare en skärningspunkt där olika former av kunskap, makt och diskurs sammanlöper och flammar upp. Sexualitetsmönstret fortsätter att producera nya arter. Genom att identifiera dem och analysera dem fortsätter vi Foucaults arbete att synliggöra de processer genom vilket livet i den moderna världen skapas.” (sid. 97)

Det är ogörligt att referera alla studier i denna antologi. Man måste säga att det är en synnerligen välskriven och språkligt enkel framställning, som kommer att öka förståelsen för genusvetenskapens arbetssätt i Sverige i dag. Genom att ställa relevanta, men inte helt väntade, frågor om könsmaktsordningen i Sverige produceras ny kunskap om det samhälle vi lever i. Denna kunskap kan sedan användas för att förändra eller bevara denna ordning. Det senare är en politisk fråga. För Kulicks del är det ingen tvekan om queerteorins sociala implikationer. ”Det kan vara värt att påminna om att ett av skälen till att forskare tyckte queerteorin var så inspirerande för tio år sedan var för att den tillät oss att fokusera inte på hur sociala fenomen blir begripliga, utan på hur de blir obegripliga. Med andra ord lärde den oss att problemet inte var homosexualitet – utan problemet var de processer som gjorde homosexualitet till ett problem.” (sid. 99)

När Kulick skriver att sexköparen utvecklas till en identifierbar individ med en förhistoria, ett speciellt psyke och ett behandlingsbart psyke, liksom den homosexuelle utvecklades under 1900-talet i Sverige, kan han luta sig mot en utmärkt studie av Jens Rydström – Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality in Sweden, 1880-1950, där Rydström just visar hur sodomiten försvinner ur den samhälleliga diskursen för att ersättas av ”den homosexuelle”. Rydström har gjort en omfattande studie av brottmål i landstingsarkiv och andra arkiv. Undersökningen är exemplarisk och kom 2003 ut på University of Chicagos press. Under 2005 belönades den med ”The John Boswell Prize for an outstanding book on lesbian, gay, bisexual, transgendered, transsexual, and/or queer history published in English” – ett pris som instiftats till minne av den alltför tidigt bortgångne John Boswell.

Konstruktionen av det som är

är helt beroende av det som tidigare varit. Varje ny konstruktion av varat som trovärdigt, beboeligt rum att utföra handlingar i, är invaderat av alla de strukturer, strategier och konstruktioner som föregått just detta ögonblick - detta nu.

Varat kan bara upplevas i det direkt närvarande nuet - ett undflyende något som aldrig låter sig fångas eftersom det mycket snabbt övergår från ett kommande nu till ett passerat då.

Alla närvarande ögonblick - om det nu finns några sådana registrerbara ögonblick - är strukturerade av allt det som funnits tidigare i medvetandet. Medvetandet, minnet, viljan, föreställningar om hur världen är uppbyggd. Även dessa är konstruktioner. Men det är just de som konstruerar vårt vara i världen.

Så om de flesta inte har något medvetande om den, numera mycket stora och omfattande gaykulturen, så "finns" den inte i allmänna medvetandet. Nu är det lyckligtvis inte så. En ganska stor medvetenhet om konstruktionen av den heterosexuella matrisen eller normen, som trycks på oss alla har infunnit sig i samhället genom undervisningen på genusinstitutionerna i landet. Det går inte längre att hävda att bögar och lesbiska "inte finns" - det framstår som absurt för den unga generationen.

Så när Polens nye premiärminister Lech Kaczynski talar om familjen som samhällets stöttepelare, så vet vi alla att det också är alla de samlevnadsformer som finns utöver familjen, som är de som bygger upp samhället. De är i dag i majoritet.

Det ärkekonservativa partiet Polska familjeförbundets (LPR) "strateg i kampen mot homosexualiteten heter Daniel Pawlowiec, en ung kostymklädd man som vi möter i parlamentsbyggnaden i Warszawa. Han var en av initiativtagarna till den "normalitetsparad" som hölls i Warszawa i somras. Ett tusental aktivister tågade genom centrala stan för att visa sitt missnöje med att Warszawas gaymarsch trots allt blev av - ett par tusen homosexuella och sympatisörer trotsade borgmästare Kaczynskis förbud och höll sin parad." skriver Dagens Nyheter.

De katolska reaktionärerna får Europa att stanna upp i det pågående reformarbetet för bögar och lesbiska och transpersoner i Europa. Det sker inte utan aktivitet från deras sida. Katolikerna har nämligen förstått varats konsistens så att det byggs upp av de aktiva handlingar - i deras fall troshandlingar - som konstituerar vardagen. Det är lite märkligt eftersom man skulle kunnat tro att de lutat sig mot föreställningen om ett metafysiskt Vara, som finns utan att behöva konstrueras i handling. Men det gör man inte. Varat uppstår som ett resultat av de handlingar och de traditioner som strukturerar handlingarna. En konstruktivistisk essentialism. Essensen i tron kan inte upplevas annat än genom handling. ändå är det så att essensen i tron ligger utom alla handlingar. En märklig dubbelhet som stärker den konstruktivistiska essentialismen som den katolska kyrkans existensmodus.

De katolska kristna bygger sitt existensrum från Bibelns skrifter och ger inget utrymme åt homosexuella - påven är med dem.

Det är en reaktionär, språklig konstruktion som drar genom Europa och minskar livsrummet och uttrycksmöjligheterna för en majoritet av dess invånare - alla som inte drivs av vanföreställningar om gudar och gudinnor och annan vidskepelse.

Det är en mörk tid vi lever i.

Pax Americana

Vi lever i fredens tid. Europas stater samarbetar för att undvika stridigheter sinsemellan. Ett stort lugn har lagt sig över världen efter det andra världskrigets slut. Or so it goes.

Ingenting kunde vara felaktigare. Ända sedan det stora kriget mellan världens imperialistmakter slutade i ett kallt fortsättningskrig år 1945 - vilket varade till 1989, då det äntligen kom till ett avgörande med den amerikanska supermakten som ensam segrare i världen, så har ständigt blod utgjutits i krig.

USA intervenerade i Kina 1945,
i Grekland 1947–49,
gjorde en omfattande krigsoperation i Korea 1950–53,
stöttade Iran 1953 åt den "fria" världen,
var i Guatemala 1954,
hade mycket omfattande krigsoperationer i Vietnam 1954–73,
i Libanon 1958,
i Kongo 1960–64,
försökte störta den socialistiska regimen på Kuba 1961,
intervenerade i Indonesien 1965,
tryckte militärt engagemang på Dominikanska republiken 1965–66,
var inblandade i kuppen i Chile 1973,
i Angola 1976–92,
i Libanon 1982–84,
i Granada 1983–8),
förde krig i Afghanistan 1979–1989,
i El Salvador 1981–92,
i Nicaragua 1981–90,
i Panama 1989–90,
i Irak 1991,
i Somalia 1992–94,
i Haiti 1994,
i Bosnien 1995,
i Jugoslavien 1999,
i Afghanistan 2001 och fram till i dag,
och i Irak 2003 fram till i dag.

Inte ett enda år har gått utan att världens starkaste supermakt har visat musklerna och använt sin militära makt för att stärka sina multinationella företags ställning i världen.

Den amerikanska imperialismens främsta mål har alltid varit att öppna möjligheterna för USA-baserade företag att investera och att låta amerikanska multinationella koncerner få tillgång till andra nationers naturresurser. Om länderna har vägrat har alltid något politiskt svepskäl för militär intervention skakats fram ur presidentens ärm. Skräcken för en "islamsk terrorist" har ersatt skräcken för en "världsomstörtande kommunism". Båda är fantombilder i en imperialists hjärna. Spöken framkallade för att rättfärdiga den egna våldsutvecklingen mot främmande stater.

Någon "fred" har det alltså inte varit tal om under "efterkrigstiden". I stället har vi bevittnat ett enda lands rovdrift på världens tillgångar som saknar motstycke i historien.

Är det inte dags nu

att översätta andra böcker från det amerikanska språkområdet än de där bögen dör under mystiska eller tragiska omständigheter.

"The Gay Guy always dies" är ett uttryck jag myntat för att beskriva det faktum att i en heterosexistisk värld kan man inte låta en bög eller flata leva ett lyckligt liv. Detta gäller som mönster - särskilt för förlagsredaktörer. Just de som borde vara fria från dessa fördomsstrukturer.

Den svenska konsensusuppfattningen är att marknaden inte är "mogen" för sådana romaner. Det finns en drös att översätta från amerikanska. Gör det!! I stället för att tugga mordet på Matthew Shepard en vända till i SvT borde man översätta alla de böcker där ett nytt, ungt gayliv tar form. Sverige har varit "moget" för detta länge.

Men romanen Snygg av Joyce Carol Oates stryker alla fördomar medhårs. Läraren, som utpekas som homosexuell, omkommer i en bilolycka. Ja, det finns många sätt att ta livet av sina romanfigurer. En bilolycka tillhör de mer problemlösa. Ett annat sätt är att låta en välbeställd läkare med egen praktik i København dö i Paris slumkvarter. Så gör Jette Kaarsbøl i Den stängda boken - också översatt till svenska i år.

Svenska förlag! Gör upp med ert unkna förflutna - översätt litteratur som svarar mot nutiden - inte konserverande fördomsmaskiner!!!

Jag lägger in en beskrivning av romanen Snygg från Bonnier Carlsen:

"Några killar i skolans simmarlag tycker att de har fått orättvist sänkta betyg av engelskläraren och postar anonyma brev till rektor med homoporrbilder för att sprida det ogrundade ryktet att läraren är gay.

Omedelbart slår järngrindarna igen och skolledning och polis kallar till enskilda samtal och förhör. Skräcken för ofredande av barn och homosexualitet är lika påtaglig hos de vuxna som de unga killarnas osäkerhet inför sexualitet överlag, samt rädslan för att skvallra och deras tveklösa samvetslöshet. Så en dag sladdar lärarens bil av vägen och han dör.

I stormens öga står Darren Flynn, 16 år, skitsnygg och samvetsgrann. Han simmar i skollaget, har en bästa tjejkompis, Molly, som är kär i honom. Han är en bra kille, omtyckt av alla.

Darrens ena hemlighet är hans upproriska sexualitet. Darrens andra hemlighet är att engelskläraren gav honom skjuts hem en kall och snöig februaridag efter skolan. Och att Darren kände vibbar, och anade att läraren ville säga något.

Darren känner sig skyldig och vill att lagkompisarna ska berätta sanningen, men kan för sitt liv inte skvallra på dem."

Amerikas störste nu levande folkvisepoet

Ett helt program om Bob Dylan gjort 2005 och producerat av Martin Scorsese. No direction home. Kan det bli bättre? Jag säger som Birgitta Stenberg brukar säga om Paul Andersson. Han var min ungdom. Robert Zimmerman sjöng ut den förtvivlan jag kände. Och det var inte så mycket orden som rösten. Även om orden var de bästa som stod att få.

För ett par månader sedan ramlade jag över en Bob Dylan homepage, där man kunde lyssna på 30-sekunderssnuttar av hans musik. Det räckte. Jag satt i fem timmar och lyssnade på än den ena snutten än den andra. Och jag grät. Denna röst, denna stämma, som får mig att känna såret - såret i min tillvaros rot och botten - detta att finnas till är att vara dödlig och att vara sårad till döds av livets villkor.

En av Bobs grymmare låtar är den där han tar ut hela sitt hat mot en rik tjej, som nobbat honom och sett ner på honom och behandlat honom som skit. Sedan möter han henne på skid row. En helt utslagen pundarbrud. Man skulle kunna tro att han grips av medkänsla. Inte! Han öser ut hela sin besvikelse över hennes tidigare uppträdande. Han är stolt. Men genom hela sången lyser medkänslan - medkänslan med den hon var tidigare och medkänslan med den hon är nu. Sorgen över allas vår fåfänga önskan att vara någon i andras ögon. Låten går så här:

"Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You never turned around to see the frowns on the jugglers and the clowns
When they all come down and did tricks for you
You never understood that it ain't no good
You shouldn't let other people get your kicks for you
You used to ride on the chrome horse with your diplomat
Who carried on his shoulder a Siamese cat
Ain't it hard when you discover that
He really wasn't where it's at
After he took from you everything he could steal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

Princess on the steeple and all the pretty people
They're drinkin', thinkin' that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you'd better lift your diamond ring, you'd better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can't refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?"


Hur känns det? Hur känns det nu? Att vara totalt ensam, utan riktning, som en fuckin' loser som en hemlös hund. Hur känns det? Hur känns det nu?

Du hade så roligt åt Kungen av trasor och hans språk. Gå till honom nu! Han ropar på dig. Du kan inte säga nej. När du ingenting äger har du heller ingenting att förlora. Ingen lägger märke till dig nu. Vem bryr sig?

En grym sång. En grym sång om att förlora allt. Och rösten - som en vinande piska utan nåd. Det finns ingen förståelse alls. Ändå är hela inspelningen så fylld av medkänsla.

Man måste ha varit där för att greppa vad det betyder. Man måste ha varit där. Bob Dylan hade - det kändes.

Men hela hans apparition - den svaga men ändå så starka rösten - den hesa och ostämda stämman, som alltid lade betoningen lite vid sidan av rytmen, den sega viljan - allt talade ett annat språk än innehållet i hans sång. Det handlade om överlevnad trots alla odds. Det handlade om att vilja där ingenting fanns att vinna.

Rösten talade sig rakt in under huden - med ett språk så vackert att man bara kunde gråta. Och det gör jag än. Det är något med rösten - fan vet vad det är, men det är något med rösten - och arrangemangen. Trots att alla är så lyriska inför råa bootleginspelningar, så är det ändå de färdiga arrangemangen som är bäst.

Och Martin Scorseses film var en hyllning till den sanna känslan - ingen Hollywoodromantisering där. En fin och sann film på många sätt. Det var Scorsese som gjorde Taxi driver en gång för länge sedan. Ibland, men bara alltför sällan, är amerikansk film lysande.

Imagining other dimensions av Rick Groleau

Jag lägger in en text från en sajt som beskriver strängteori på ett enkelt sätt. Nu anser ju jag att man inte kan förklara dessa matematiska relationer med hjälp av språket, eftersom det har sin grund i vardagsföreteelser. För att förstå de tio dimensioner som strängteorin kräver, så får man tänka på ett strikt matematiskt sätt.


The Elegant Universe

For most of us, or perhaps all of us, it's impossible to imagine a world consisting of more than three spatial dimensions. Are we correct when we intuit that such a world couldn't exist? Or is it that our brains are simply incapable of imagining additional dimensions — dimensions that may turn out to be as real as other things we can't detect?

String theorists are betting that extra dimensions do indeed exist; in fact, the equations that describe superstring theory require a universe with no fewer than 10 dimensions. But even physicists who spend all day thinking about extra spatial dimensions have a hard time describing what they might look like or how we apparently feeble-minded humans might approach an understanding of them. That's always been the case, and perhaps always will be.


From 2-D to 3-D

An early attempt to explain the concept of extra dimensions came in 1884 with the publication of Edwin A. Abbott's Flatland: A Romance of Many Dimensions. This novel is a "first-person" account of a two-dimensional square who comes to appreciate a three-dimensional world.

The square describes his world as a plane populated by lines, circles, squares, triangles, and pentagons. Being two-dimensional, the inhabitants of Flatland appear as lines to one another. They discern one another's shape both by touching and by seeing how the lines appear to change in length as the inhabitants move around one another.

One day, a sphere appears before the square. To the square, which can see only a slice of the sphere, the shape before him is that of a two-dimensional circle. The sphere has visited the square intent on making the square understand the three-dimensional world that he, the sphere, belongs to. He explains the notions of "above" and "below," which the square confuses with "forward" and "back." When the sphere passes through the plane of Flatland to show how he can move in three dimensions, the square sees only that the line he'd been observing gets shorter and shorter and then disappears. No matter what the sphere says or does, the square cannot comprehend a space other than the two-dimensional world that he knows.

Only after the sphere pulls the square out of his two-dimensional world and into the world of Spaceland does he finally understand the concept of three dimensions. From this new perspective, the square has a bird's-eye view of Flatland and is able to see the shapes of his fellow inhabitants (including, for the first time, their insides).

Armed with his new understanding, the square conceives the possibility of a fourth dimension. He even goes so far as to suggest that there may be no limit to the number of spatial dimensions. In trying to convince the sphere of this possibility, the square uses the same logic that the sphere used to argue the existence of three dimensions. The sphere, now the shortsighted one of the two, cannot comprehend this and does not accept the square's arguments—just as most of us "spheres" today do not accept the idea of extra dimensions.


From 3-D to 4-D

It's difficult for us to accept the idea because when we try to imagine even a single additional spatial dimension—much less six or seven—we hit a brick wall. There's no going beyond it, not with our brains apparently.

Imagine, for instance, that you're at the center of a hollow sphere. The distance between you and every point on the sphere's surface is equal. Now, try moving in a direction that allows you to move away from all points on the sphere's surface while maintaining that equidistance. You can't do it. There's nowhere to go—nowhere that we know anyway.

The square in Flatland would have the same trouble if he were in the middle of a circle. He can't be at the center of a circle and move in a direction that allows him to remain equidistant to every point of the circle's circumference—unless he moves into the third dimension. Alas, we don't have the four-dimensionsal equivalent of Abbott's three-dimensional sphere to show us the way to 4-D. (In mathematics, moving into ever higher dimensions is a walk in the park. See Multidimensional Math.)


How about 10-D?

In 1919, Polish mathematician Theodor Kaluza proposed that the existence of a fourth spatial dimension might allow the linking of general relativity and electromagnetic theory. The idea, later refined by the Swedish mathematician Oskar Klein, was that space consisted of both extended and curled-up dimensions. The extended dimensions are the three spatial dimensions that we're familiar with, and the curled-up dimension is found deep within the extended dimensions and can be thought of as a circle. Experiments later showed that Kaluza and Klein's curled-up dimension did not unite general relativity and electromagnetic theory as originally hoped, but decades later, string theorists found the idea useful, even necessary.

The mathematics used in superstring theory requires at least 10 dimensions. That is, for the equations that describe superstring theory to begin to work out—for the equations to connect general relativity to quantum mechanics, to explain the nature of particles, to unify forces, and so on—they need to make use of additional dimensions. These dimensions, string theorists believe, are wrapped up in the curled-up space first described by Kaluza and Klein.

To extend the curled-up space to include these added dimensions, imagine that spheres replace the Kaluza-Klein circles. Instead of one added dimension we have two if we consider only the spheres' surfaces and three if we take into account the space within the sphere. That's a total of six dimensions so far. So where are the others that superstring theory requires?

It turns out that, before superstring theory existed, two mathematicians, Eugenio Calabi of the University of Pennsylvania and Shing-Tung Yau of Harvard University, described six-dimensional geometrical shapes that superstring theorists say fit the bill for the kind of structures their equations call for. If we replace the spheres in curled-up space with these Calabi-Yau shapes, we end up with 10 dimensions: three spatial, plus the six of the Calabi-Yau shapes, plus one of time.

If superstring theory turns out to be correct, the idea of a world consisting of 10 or more dimensions is one that we'll need to become comfortable with. But will there ever be an explanation or a visual representation of higher dimensions that will truly satisfy the human mind? The answer to this question may forever be no. Not unless some four-dimensional life-form pulls us from our three-dimensional Spaceland and gives us a view of the world from its perspective.

Retrogardets språk

är inte reserverat enbart för retrogardister. Det finns i rikligt mått i Lotta Lotass senaste roman skymning : gryning. Språket är arkaiserande och med en lätt biblisk ton. Handlingen rör sig kring ett antal individers vandring i ett islandskap, på slätter och prärier mot ett okänt mål. Så här kan det låta:

"Det ropar ur jorden som av jubel och av smärta lika. Det ropar till dem utur och över slätten och kallar och lockar, ur och över slätten vilken ännu sträcker sig ut runt omkring dem och bortåt och faller. Och det ropar till dem och de vandrar samman och nära och bemödar sig nogsamt och ger noga akt på att i stegen icke komma den framförvarande efter.

Slätten sträcker sig ut runt omkring dem och löper bort mot synranden, obruten och jämn och oskymd, sträcker sig i tunnoland efter tunnland till förväxling lika. Sträcker sig i långa sjok, i långa våder omärkligt fästade vid varandra.

Pojken med det ljusa, tunna håret går framför dem och han har beständigt blicken styvt riktad i fjärran. Ser sig stundtals om och ser på dem och räknar oföenimbart in dem. Den sköra möter hans blick, men ser så hastigt undan. Och den gamle mannen tycker sig i pojkens avtärda gestalt och i den knappt förnimbara och svaga hältan igenkänna ett dunkelt, ogripbart minne. Pojken ser dem, men vänder så åter blicken famåt. Han skall leda dem och ta dem med sig och föra dem bortåt över mot detta andra om vilket han ännu drömmer."

Vandringen påbörjas under pojkens ledning och hans ljusa, tunna hår leder dem framåt. Det är vackert, ödesdömt och liksom en människas liv oändligt men med ett slut. Det finns en trosvisshet i vandringens mål. Vandringen skall leda till ljusriket - detta märkliga som förmodas inträda efter döden. Hela boken är en uppvisning i vackert språk - skönhet i rytm och ljud.

Odd Fellow i Göteborg

ligger vackert vid Vasagatan 9. Huset har jag passerat under alla de 38 år jag bott i staden, men aldrig varit därinne. I går reparerades den skadan då CTHB hade en liten tillställning för personalen i festlokalen.

Jag kom lite sent eftersom jag arbetade och höll biblioteket öppet när de andra festade. Det blev kul. Anki hade ordnat grekisk fest med mat, dryck samt dans av svensk-grekiska föreningen.

Hela dagen gick åt till arbete på UB åtta till halv fem och arbete CTHB halv fem till åtta därefter. Och sedan fest till strax före elva. Kom hem lite över elva. Jag tror jag håller på att köra mig själv lite för hårt. Fyra veckor framöver ser jag bara arbete sex till tolv timmar i sträck - varje dag, utan vila däremellan.

Tingens form

är avhängig av deras beskrivningar. När jag beskriver ett hjärta i medicinska termer tar hjärtat en annan form än när jag beskriver ett hjärta i poesin. Smärtan har en annan beskrivningsmodell i en sjukdomsjournal än i en existentialists framställning.

Detta återerinrade jag mig när jag befann mig på ett seminarium med Mark D Jordan i går. Han talade om kategorin sodomiter och att den kategorin hade ett avgörande inflytande på formeringen av kategorin homosexuella.

Det kan tyckas så om man utgår från att det finns en entitet som är konstant över tid och som får olika benämningar under olika tider.

Men om man ser sodomiten som en som gör uppror mot Gud, den homosexuelle som en som är formad av medicinska påståenden om kroppen och queerpersonen som en som inte formar sig efter det heterosexuella samhällets normsystem, så får man tre olika ”saker” – tre helt olika ”individer” som formeras efter tre helt olika diskurser.

Sodomiten är alltid i uppror mot Gud medan den homosexuelle skiter i Gud helt och hållet. Den homosexuella känner sig alltid som fysiskt skild från sina heterosexuella medbröder och systrar, medan queerpersonen inte har något som helst att göra med bögar och lesbiska i sig. Det kan vara en man i Norrlands inland, som tvingas importera en hustru för att ”ett hem är inte ett hem utan en kvinna” eller en ”sexköpare”, som nu framträder som en egen kategori med en förhistoria, en sjukdomshistoria och en behandlingsmodell utformad för honom (alltid en han).

Eller som William Butler Yeats skriver: ”How can we know the dancer from the dance?”

Det är rörelsen i tid och rum, skapad av kroppen som ”är” dansen. Detta ”vara” kan återskapas på film i en ”annan form” (filmens medium), men det kan aldrig återskapas i exakt samma form i en ny rum-tid. Varje dans är unik och varje representation av dansen en egen entitet.

Och på samma sätt är queerpersonen, den lesbiska, bögen, sodomiten eller den heterosexuelle olika ”saker”, som definieras av olika diskurser.

Men den religiöst anfäktade ser, i analogi med gudsuppfattningen, homosexualiteten eller sodomin som något som är detsamma i ”evighet” – bara med olika benämningar.

Kriget mellan konsonanter och vokaler

Det pågår ett krig. Orden sprutar som ur automatvapen. Kring tidskriften PS finns ett gäng romantiker och retrogardister, som gärna häcklar den konkreta och materialtillvända "språkmaterialistiska" poesi som skapas av, bland andra, Anna Hallberg. De senare håller till på tidskriften OEI.

Tillsammans bildar de båda kombattanternas gemensamma bokstäver ordet Poesi. Vilket visar att strider alltid delar upp världen i till synes oförenliga dikotomier, men sammantagna blir stridsropen den helhet om vilket man strider. En bättre, postmodern upplösning av de tudelat motställda motsättningarna kan man knappast tänka sig.

Boel Schenlaer kontra Jonas (J) Magnusson - eller PS kontra OEI.

Söndagen blev lika mycket en fest för intellektet

(Bild: Min favoritflata Hanna Hallgren läser egna dikter i Vitrysslands monter.)

som de övriga dagarna varit. Jag kryssade mellan olika gayaktiviteter på scener och i montrar. Jag såg Hanna Hallgren (min favoritflata) läsa sina egna dikter i Vitrysslands monter och lyssnade på Stig-Åke Peterson när han frågade ut Famosh Danekhar om hennes öde - se inlägget nedan.

Europa har en mission till världen och det är frihet - yttrandefrihet, åsiktsfrihet och frihet från förtryck!!!

Jag lyssnade på Mark D Jordan när han talade om Queer Christianity på Svenska Kyrkans torg. I morgon talar han på Queerseminariet.

Fredrik Bedoire talade om den göteborgska synagogan ur arkitektonisk synvinkel och Sara Danielson talade om sin avhandling om Sven Hedin och hans djupt nazistiska, politiska engagemang i Tyskland. Hon efterlyste en omvärdering av hela den svenska historien från 1800-talet och framåt till krigsslutet. Det har jag efterfrågat länge.

Sen fick jag snabbt rädda lambda nordica från att försvinna gratis. De tidskrifter som varit inlämnade till kulturtidskriftsmontern slumpades nämligen bort gratis när klockan passerat treslaget. Lämnade tre nummer till de som ville ha den. Tog själv tidskriften komma och några nummer av Medusa - samt Ryska huset alldeles gratis.

Famosh Danekhar berättar om 99 piskrapp för en kyss

I Iran är inte den sexuella friheten lika stor som i västvärlden. De iranska mullorna ser inte med blida ögon på kärleken - förmodligen för att de aldrig upplevt någon själva. Famosh Danekhar intervjuas av Stig-Åke Peterson på Internationella torget på bokmässan om hur hon dömdes till 99 piskrapp för en kyss och hur både hon och hennes familj flydde från Iran till Sverige. Nu hotas hon av utvisning till Iran eftersom Migrationsverket inte anser att det finns någon risk för hennes liv!!!!

Bokmässelördagen

(Bild: Förlaget Normals mingel på torsdagen. Från vänster ses HTF-funktionär, Annika Hamrud som gett ut boken Queerkids, Arne Nilsson med Såna på Amerikabåtarna, samt förläggarna Ulrika Larsson och Erika Larsson.)

blev först en historia om tre maskiner tvätt och fyra timmars arbete. Sen blev det bokmässa igen.

Först ut var tre danska damer, som berättade om sitt skrivande. Det var Jette Kaarsbøl, Christina Hesselholdt och Ida Jessen som pratade om sitt skrivande. Kaarsbøls Den lukkede bog har jag läst på svenska. Den var lång men välskriven. Huvudpersonen led av sin makes homosexualitet. Maken dog i Paris skabbiga kvarter efter att ha levt ett liv i borgerlig trygghet. "The gay guy always dies" - och det är bara så tråkigt och normförstärkande. Men boken är välskriven. Jessens bok Foxy lady I-IV verkar intressant. Borde läsa.

Jeanette Winterson var lysande återigen i ett stort seminarium i ett av de större föredragsrummen. Hennes engagemang för de mänskliga värdena gick inte att ta miste på - inte heller hennes tro på den mänskliga godheten. Lovely.

Kvällen avåts och dracks ur med förlaget på Kometen - måste ge ellerströms en eloge för det lyckliga valet av krog. Kometen har göteborgsk stil och kulturell tradition. Littvet drack alltid ett par öl på den krogen efter seminarierna förr. Samtalet blev roande och informativt. Nu kan jag skilja Mattias Fyhr från Lars Fyhrs son med samma namn. Elizabeth Mansén och Jonas Ellerström visade båda upp sina insikter och kunskaper om stort och smått i universitets- och förlagsvärlden. Det är en intim värld. Marie var lika go' som vanligt och Erik likaså. Clara hade en stilfull retrolook - 60-tal. Kul och med gothmönster på klänningen.

Bloggandet leder till personliga påfrestningar för de medverkande. Jag läste i går i Svenska Dagbladet Johan Lundbergs beskrivning av pajkastningen i bloggosfären. Eftersom jag känner några av de involverade blev det en känsloblandad läsning.

Söndagen kommer också att gå i litteraturmässans tonart. Sedan är det slut på festen.

Fredagen

(Bild: Jeanette Winterson lägger ut sin analys av det globala samhället på ett lysande sätt. Hon fick många applåder. Hon och Birgitta Stenberg delar intresset för snabba bilar. Och kvinnor!)


blev en roande upplevelse. Jag fick växlat en bok med Bengt Liljegren, som har skrivit om Alexander den Store. Det var en bok jag ändå hade tänkt köpa. Kul!! Och så ser han ju så förbaskat bra ut!

Den stora boken Queersverige drog en bra publik och blev ett bra seminarium - men varför måste Don Kulick framhäva att Mian Lodalen inte är akademiker. Det vet vi. Hon svarade rappt att hon var professor i aktivism. Ingen sätter sig på Mian.

Kvällen fördrevs på Börsen i Göteborg bland akademiledamöter och kommande nobelpristagare - läs: Omar Pamuk, som hade ett starkt framträdande på mässan. Kerstin Ekman satt i ett hörn och Pär Wästberg i ett annat medan Carl-Jan pratade med Alexandra Charles. Glitter och glamour. Börsen, med sin kitschiga inredning, är som gjord för detta.

Först fick vi alla skaka tass med Mässgeneralen Bertil Falck. Så det ringlade sig en lång kö in till Börsen från den stora entrétrappan. Läckert. Efter Mässgeneralen med fru och dotter kom Göteborgs borgmästare Jörgen Linder med hela bröstet fyllt av hans ställnings insignier.

Efter den goda maten och vinet - allt gratis - gick jag och Jens och Abbe till Gretas. Dyrt och lite för tidigt. Inte så mycket folk, men kul. Jag och Jens försökte oss på att komma in på Gläntas fest på Harry's - men efter att ha köat i en kvart drog Jens till hotellet och jag gick hem.

I dag blir det tre maskiner tvätt, arbete och sedan mässan en vända till.