Retrogardets språk

är inte reserverat enbart för retrogardister. Det finns i rikligt mått i Lotta Lotass senaste roman skymning : gryning. Språket är arkaiserande och med en lätt biblisk ton. Handlingen rör sig kring ett antal individers vandring i ett islandskap, på slätter och prärier mot ett okänt mål. Så här kan det låta:

"Det ropar ur jorden som av jubel och av smärta lika. Det ropar till dem utur och över slätten och kallar och lockar, ur och över slätten vilken ännu sträcker sig ut runt omkring dem och bortåt och faller. Och det ropar till dem och de vandrar samman och nära och bemödar sig nogsamt och ger noga akt på att i stegen icke komma den framförvarande efter.

Slätten sträcker sig ut runt omkring dem och löper bort mot synranden, obruten och jämn och oskymd, sträcker sig i tunnoland efter tunnland till förväxling lika. Sträcker sig i långa sjok, i långa våder omärkligt fästade vid varandra.

Pojken med det ljusa, tunna håret går framför dem och han har beständigt blicken styvt riktad i fjärran. Ser sig stundtals om och ser på dem och räknar oföenimbart in dem. Den sköra möter hans blick, men ser så hastigt undan. Och den gamle mannen tycker sig i pojkens avtärda gestalt och i den knappt förnimbara och svaga hältan igenkänna ett dunkelt, ogripbart minne. Pojken ser dem, men vänder så åter blicken famåt. Han skall leda dem och ta dem med sig och föra dem bortåt över mot detta andra om vilket han ännu drömmer."

Vandringen påbörjas under pojkens ledning och hans ljusa, tunna hår leder dem framåt. Det är vackert, ödesdömt och liksom en människas liv oändligt men med ett slut. Det finns en trosvisshet i vandringens mål. Vandringen skall leda till ljusriket - detta märkliga som förmodas inträda efter döden. Hela boken är en uppvisning i vackert språk - skönhet i rytm och ljud.