Gaydar

Vad är det som gör att vissa författarskap genast appellerar till ens gaydar? Vad är det som gör att man förstår att här gömmer sig en homoerotiskt intresserad författare? Ett delsvar kan vara att någon recensent, som man uppfattar ägande samma gaydar, redan har visat sitt intresse. Det gäller för Carl-Johan Malmberg. Han intresserar sig ofta för manliga författare med starkt homoerotisk inriktning.

Jag talar om en finlandssvensk klassiker, som jag hört en del om under åren, men aldrig läst. Boken heter Sönder och är skriven av en finlandssvensk modernist, som ligger helt i framkant av denna litterära strömning - Henry Parland.

Boken handlar om ett förhållande som går sönder. Den handlar om livsångest och spleen, bohemliv och ung död. Det ligger alldeles för nära ett samkönat perspektiv, så som det söndertrasades under det tidiga 1900-talet för att inte göra mig nyfiken. Modernismen bars ju till stora delar upp av ett homoerotiskt medvetande. Här finns någonting - obestämt vad - men alldeles säkert med en stor portion homoerotik - bara förhållandet till Gunnar Björling låter ana ett sådant varmt förhållande, liksom oförmågan att älska under de betingelser som gäller. Och om man tänker sig Amy som man - de umgås mest på caféer och uteliv - så blir bilden tydligare.

Jag lägger in ett avsnitt ur Carl-Johan Malmbergs recension från Svenska Dagbladet och hoppas kunna läsa boken inom den kommande månaden.


”Materialet till berättelsen är Parlands eget liv, en havererad kärlekshistoria, känslan av livets omöjlighet. Huvudpersonen heter Henry Parland, ett viktigt avsnitt handlar om "Gunnar", i verkligheten Henrys vän Gunnar Björling.

/.../

Mycket förblir outsagt i romanen - som hur Ami egentligen är beskaffad och vad hon dör av. Litteraturvetaren Per Stam, som nu publicerar "Sönder" i en omsorgsfull, textkritisk utgåva av originalmanuskriptet, skriver träffande: "Vad är det med Ami som inte riktigt får - eller kan - sägas rent ut? Varför löper Henry inte linan ut och nämner förhållandet vid dess rätta namn?" Det undflyende i romanen bidrar till dess lockelse. Det är också en bok om ungdomsensamhet. Att läsa den är att ta del av ett naket vittnesbörd förklätt till sofistikerad experimentprosa; romanens egen deklarerade svårighet att finna sin form är mer än ett konstnärligt grepp; författarens främlingskap inför de litterära konventionerna - inför språket självt - avspeglar hans främlingskap i livet.

Hur finna sin balans i tillvaron och kärleken när man genomskådat allt som ett illusoriskt gyckel? Som gestaltning av sökandet efter
en livsväg i det konkreta, vardagliga är "Sönder" helt enkelt enastående.

Själv tänkte sig Parland boken som en motsvarighet till Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Den ter sig mer som en ironisk och samtidigt förtvivlad motsvarighet till Hjalmar Söderbergs debutbok "Förvillelser". Spelplatsen är Helsingfors på 20-talet men kunde lika gärna vara Stockholm i dag.

Gunnar Björling karaktäriserade en gång Henry Parland som "ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt". "Sönder" är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent."


Här finns allt som gör mig intresserad. Boken sätts in i ett sammanhang som är klart homoerotiskt. Gunnar Björling, Proust, ”främlingskap i livet” och många fler markörer som ”sökandet efter en livsväg”. Men om det ”egentligen” handlar om ett homoerotiskt förhållande i boken eller ej kan man väl aldrig bli klar över. Det som finns i boken är ju en relation mellan man och kvinna. Och det är det som är intressant ur litteraturvetarens synvinkel. Det är texten sådan som den föreligger – inte som den ”borde” vara – som är intressant.

Men min gaydar ger fullt utslag!