måndag, september 26, 2005

Sprk & mtrl

Litteraturen består av bokstäver - materia - och denna materialitet upprättar en icke-materiell värld i människors medvetanden. Några tycker att den inbillade världen, den framskapade litteraturen i läsarens huvud är det intressanta. Littvetare har sedan länge klarat av illusionen litteratur som ovetenskaplig, icke intressant för avhandlingen eller intellektuell reflektion. Varje individ konkretiserar ju sin egen föreställning om den litterära texten. Och den enskilda konkretiseringen är inte intressant ur littvetarens synvinkel. Ur den enskilde läsarens synvinkel är det det enda som är intressant.

Här finns en uppenbar spänning mellan en i värsta fall omedveten läsare som inte reflekterar över vad ha/on läser och i bästa fall en reflekterande individ som producerar en egen text - kommentartexten - som läggs till den ursprungliga texten.

Att låta sig förtrollas av den litterära texten och ta sin utgångspunkt i den bild som skapats i det enskilda läsarmedvetandet blir skevt. Det konkreta språkmaterialet är ju det som utför den performativa akten att skapa en "metafysisk" position. Således bör man ta sin utgångspunkt i språkets material när man reflekterar över litteratur. Men utan att glömma av den "konkretion" som texten tar i varje läsares medvetande inklusive den läsande littvetaren eller den tänkte implicite läsaren (en ur den litterära textens material framtänkt adressat). Här finns en konstant spänning i förhållandet mellan litterära fackmänniskor med uttolkande och förmedlande roll och den enskilde ”naive” läsaren. Hur mycket man än abstraherar så utgår alla läsare från den immateriella förförelsebild som det litterära materialet (bokstäverna) framtrollar.

En medveten reflektion bör upphäva denna motsättning och genomlysa den i en associativ, ständigt pågående, utläggning av den semiotiska pluralism som finns i varje text – hur varje semem inkorporerar varje annan upprepning av detta språkmaterial, så att till slut varje text i en eller annan mening, innesluter alla andra texter. Därmed upphäver uttolkandet sig självt i en överansträngning av betydelseproduktionens pluralitet. Varje annan ”avslutning” eller gränsdragning av textens (eventuella) betydelse innebär alltid ett övervåld. En gränsdragning av Dr. Nos art, som bestämmer vad som är och vad som inte är. Och detta våld måste man alltid syssla med om man skall utlägga texters samhälleliga betydelse – bestämma vilka texter som skall vidareföras till nästa generation etc. etc.

Det som är väsentligt i en text är som vanligt allt det som inte sägs om den.


Det väsentliga i livet
är tystnaden före födelsen
och mörkret efter döden
allt annat
är.

3 Comments:

Anonymous Jakob said...

Jo, jo. Men om man nu i stället söker efter en inriktning som sätter inspirationen i fokus? För när jag läser det här blir jag bara trött och uppgiven. Och när jag läser språkmaterialistisk poesi blir jag bara bitter och känner mig fångad i materialitetens fängelse.
Och det måste väl ändå vara prioriterat att finna läsare till poesin om man månar om den som konstform? En litteratur som sluter sig inom sig själv och bara sysslar med problemen kring sitt eget tillblivande har ju inte så stora förutsättningar för att nå utöver en liten grupp av litteraturvetare. Och ett annat problem som sysselsätter mig just nu i mitt eget skrivande, hur man omsätter erfarenheter i poetisk form utan att göra våld på vare sig formen eller tankegodset, kan ju svårligen sägas vara löst genom att skriva dikter som Raattamaa eller Hallberg. Eller vad säger du? Som intresserar dig så mycket för Paul Anderssons poesi att du skrivit en avhandling om honom? Vad var det du fann intressant med hans poesi?

8:58 em  
Blogger PoMoQueer said...

Det låter på dig som om du menar att "erfarenheter" är oberoende av den form de ges. Så är det inte tycker jag. Om du omsätter dina erfarenheter i ord (vad nu erfarenheterna skulle vara innan dess??) så blir de genast indragna i ett sammanhang som de inte hade från början - åtminstone är det så jag kommit att uppfatta det. Erfarenheter som medvetna minnen, är beroende av de sammanhang de varit i.

Vi talade om Birgitta Stenbergs oförmåga att skriva sitt liv under unga år när hon befann sig mitt i skeendena och hur det senare blev riktigt lyckat när hon hade distans till skeendena - både en geografisk och en tidsmässig distans. Tids- och rumsvståndet skapar just det som är en viktig beståndsdel i en text - avstånd. En text skapar alltid en bild som ligger "vid sidan av" eller "förskjuten från" det den handlar om.

Texten är alltid en annan för att travestera Rimbaud.

Och mitt intresse för Paul Anderssons poesi avtog med min djupare förståelse för hur omedelbart metafysisk den egentligen är. Jag tror inte på några metafysiska företeelser - men det är just något som texter är bra på att frammana.

Inledningen till Berättarna är den bästa textbiten ur min synvinkel och den gör jag ju också rätt mycket av.

Jag hade oerhört svårt för Stagnelius under mina tonår för att senare komma till en djup förståelse för denna silverglänsande poesi. Det är i det sammanhanget Palle kommer in. Just nu är jag mest road av film. Ett tag såg jag en film om dagen eller mer. Film är ju också ett teckenspråk.

7:07 fm  
Anonymous Jakob said...

Puh. Nu tycks den hårda debatten vara över på min blogg. Nu ska jag ta lite välförtjänt vila.
Det intressanta med den här debatten har varit mina motståndares hållning till sin anonymitet, tycker jag. Därom kan sägas mycket. Och deras svinaktighet.

2:03 em  

Skicka en kommentar

<< Home