Amerikas störste nu levande folkvisepoet

Ett helt program om Bob Dylan gjort 2005 och producerat av Martin Scorsese. No direction home. Kan det bli bättre? Jag säger som Birgitta Stenberg brukar säga om Paul Andersson. Han var min ungdom. Robert Zimmerman sjöng ut den förtvivlan jag kände. Och det var inte så mycket orden som rösten. Även om orden var de bästa som stod att få.

För ett par månader sedan ramlade jag över en Bob Dylan homepage, där man kunde lyssna på 30-sekunderssnuttar av hans musik. Det räckte. Jag satt i fem timmar och lyssnade på än den ena snutten än den andra. Och jag grät. Denna röst, denna stämma, som får mig att känna såret - såret i min tillvaros rot och botten - detta att finnas till är att vara dödlig och att vara sårad till döds av livets villkor.

En av Bobs grymmare låtar är den där han tar ut hela sitt hat mot en rik tjej, som nobbat honom och sett ner på honom och behandlat honom som skit. Sedan möter han henne på skid row. En helt utslagen pundarbrud. Man skulle kunna tro att han grips av medkänsla. Inte! Han öser ut hela sin besvikelse över hennes tidigare uppträdande. Han är stolt. Men genom hela sången lyser medkänslan - medkänslan med den hon var tidigare och medkänslan med den hon är nu. Sorgen över allas vår fåfänga önskan att vara någon i andras ögon. Låten går så här:

"Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You never turned around to see the frowns on the jugglers and the clowns
When they all come down and did tricks for you
You never understood that it ain't no good
You shouldn't let other people get your kicks for you
You used to ride on the chrome horse with your diplomat
Who carried on his shoulder a Siamese cat
Ain't it hard when you discover that
He really wasn't where it's at
After he took from you everything he could steal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

Princess on the steeple and all the pretty people
They're drinkin', thinkin' that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you'd better lift your diamond ring, you'd better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can't refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?"


Hur känns det? Hur känns det nu? Att vara totalt ensam, utan riktning, som en fuckin' loser som en hemlös hund. Hur känns det? Hur känns det nu?

Du hade så roligt åt Kungen av trasor och hans språk. Gå till honom nu! Han ropar på dig. Du kan inte säga nej. När du ingenting äger har du heller ingenting att förlora. Ingen lägger märke till dig nu. Vem bryr sig?

En grym sång. En grym sång om att förlora allt. Och rösten - som en vinande piska utan nåd. Det finns ingen förståelse alls. Ändå är hela inspelningen så fylld av medkänsla.

Man måste ha varit där för att greppa vad det betyder. Man måste ha varit där. Bob Dylan hade - det kändes.

Men hela hans apparition - den svaga men ändå så starka rösten - den hesa och ostämda stämman, som alltid lade betoningen lite vid sidan av rytmen, den sega viljan - allt talade ett annat språk än innehållet i hans sång. Det handlade om överlevnad trots alla odds. Det handlade om att vilja där ingenting fanns att vinna.

Rösten talade sig rakt in under huden - med ett språk så vackert att man bara kunde gråta. Och det gör jag än. Det är något med rösten - fan vet vad det är, men det är något med rösten - och arrangemangen. Trots att alla är så lyriska inför råa bootleginspelningar, så är det ändå de färdiga arrangemangen som är bäst.

Och Martin Scorseses film var en hyllning till den sanna känslan - ingen Hollywoodromantisering där. En fin och sann film på många sätt. Det var Scorsese som gjorde Taxi driver en gång för länge sedan. Ibland, men bara alltför sällan, är amerikansk film lysande.