Pax Americana

Vi lever i fredens tid. Europas stater samarbetar för att undvika stridigheter sinsemellan. Ett stort lugn har lagt sig över världen efter det andra världskrigets slut. Or so it goes.

Ingenting kunde vara felaktigare. Ända sedan det stora kriget mellan världens imperialistmakter slutade i ett kallt fortsättningskrig år 1945 - vilket varade till 1989, då det äntligen kom till ett avgörande med den amerikanska supermakten som ensam segrare i världen, så har ständigt blod utgjutits i krig.

USA intervenerade i Kina 1945,
i Grekland 1947–49,
gjorde en omfattande krigsoperation i Korea 1950–53,
stöttade Iran 1953 åt den "fria" världen,
var i Guatemala 1954,
hade mycket omfattande krigsoperationer i Vietnam 1954–73,
i Libanon 1958,
i Kongo 1960–64,
försökte störta den socialistiska regimen på Kuba 1961,
intervenerade i Indonesien 1965,
tryckte militärt engagemang på Dominikanska republiken 1965–66,
var inblandade i kuppen i Chile 1973,
i Angola 1976–92,
i Libanon 1982–84,
i Granada 1983–8),
förde krig i Afghanistan 1979–1989,
i El Salvador 1981–92,
i Nicaragua 1981–90,
i Panama 1989–90,
i Irak 1991,
i Somalia 1992–94,
i Haiti 1994,
i Bosnien 1995,
i Jugoslavien 1999,
i Afghanistan 2001 och fram till i dag,
och i Irak 2003 fram till i dag.

Inte ett enda år har gått utan att världens starkaste supermakt har visat musklerna och använt sin militära makt för att stärka sina multinationella företags ställning i världen.

Den amerikanska imperialismens främsta mål har alltid varit att öppna möjligheterna för USA-baserade företag att investera och att låta amerikanska multinationella koncerner få tillgång till andra nationers naturresurser. Om länderna har vägrat har alltid något politiskt svepskäl för militär intervention skakats fram ur presidentens ärm. Skräcken för en "islamsk terrorist" har ersatt skräcken för en "världsomstörtande kommunism". Båda är fantombilder i en imperialists hjärna. Spöken framkallade för att rättfärdiga den egna våldsutvecklingen mot främmande stater.

Någon "fred" har det alltså inte varit tal om under "efterkrigstiden". I stället har vi bevittnat ett enda lands rovdrift på världens tillgångar som saknar motstycke i historien.