Torsdagskvällen

kom efter en lång mässdag. Jag var först på förlaget Normals mingel på HTF (ja, faktiskt - inte särskilt glassigt) efter mässans slut och sedan kollade jag upp Carl Forsberg med förlag, som jag inte kände till. Det visade sig vara en ung man i sina bästa år, lång, mager och med ljust hår som föll trendriktigt. Jag hade, av någon anledning, förväntat mig en äldre man. Poesiuppläsningarna (av en danska och en norrman) avvek inte på något märkbart sätt från andra uppläsningar jag varit med om - trots beteckningen "retrogardism". Eleganta unga män beställde dyra drinkar i baren på Respekt och det unga folket såg så där trendmässigt koola (med k) ut som man skall göra.

Sedan gick jag hem. Jag förstod att det var Rio-Rio som gällde. Jag tyckte mig ha hört ordet "båten" så många gånger under dagen att jag insåg dess dragningskraft.

Mitt seminarium gick bra och det såldes ett tiotal ex av min bok direkt efteråt. Jag kan känna mig nöjd. Bloggaren Isobel Hadley-Kamptz skrev att hon skulle gå och se på "underbara Birgitta Stenberg" tala om Paul Andersson i sin Expressenblogg - och det var ju mitt seminarium, som hon där gjorde reklam för. Och Jonas Thente tyckte att folket hos ellerströms tillhörde de elegantare. (Undrar om jag halkade in där?) ;-))

Efter seminariet gick Stenberg och jag och Jonas och Ana L. Valdés och tog en smörgås och en kopp kaffe och diskuterade kommande metamorfosplaner. Så tog Birgitta emot hyllningarna för sin bok om Göteborgs Filmfestival tidigare i år. Hon var årets festivalskribent. Hon visade mig boken och den innehöll, förutom text också teckningar av henne själv. Ana L. Valdés och Birgitta verkade trivas bra ihop. Se bilden ovan. De har varit samman i början av nittiotalet.

Så långt har Bokmässan varit en fest för mig - och i kväll blir det officiell mottagning på börsen.

För ungdomar är det en buss tillhörig Pequod som gäller har jag förstått. (Se Jonas Thentes blogg.)

Dagen börjar ljust.

Bokmässan

öppnar i dag och jag känner det lite spännande och kul. De som mest intensivt diskuterat bokmässan är inte kulturnyheterna eller teveprogrammet babel eller kultursidorna i dagstidningarna utan bloggarna. Det är den unga och, i Expressens fall, modemedvetna journalistkåren som får ta hand om kulturen.

Därom kan man tycka vad man vill, men så är det. Bloggandet har fått ordentlig fart genom Bok- och biblioteksmässan. Ungefär som idrottsintresserade skaffar sig en ny teve inför stora fotbollsturneringar, så skaffar sig kulturarbetare en ny blogg inför bokmässan.

Gaydar

Vad är det som gör att vissa författarskap genast appellerar till ens gaydar? Vad är det som gör att man förstår att här gömmer sig en homoerotiskt intresserad författare? Ett delsvar kan vara att någon recensent, som man uppfattar ägande samma gaydar, redan har visat sitt intresse. Det gäller för Carl-Johan Malmberg. Han intresserar sig ofta för manliga författare med starkt homoerotisk inriktning.

Jag talar om en finlandssvensk klassiker, som jag hört en del om under åren, men aldrig läst. Boken heter Sönder och är skriven av en finlandssvensk modernist, som ligger helt i framkant av denna litterära strömning - Henry Parland.

Boken handlar om ett förhållande som går sönder. Den handlar om livsångest och spleen, bohemliv och ung död. Det ligger alldeles för nära ett samkönat perspektiv, så som det söndertrasades under det tidiga 1900-talet för att inte göra mig nyfiken. Modernismen bars ju till stora delar upp av ett homoerotiskt medvetande. Här finns någonting - obestämt vad - men alldeles säkert med en stor portion homoerotik - bara förhållandet till Gunnar Björling låter ana ett sådant varmt förhållande, liksom oförmågan att älska under de betingelser som gäller. Och om man tänker sig Amy som man - de umgås mest på caféer och uteliv - så blir bilden tydligare.

Jag lägger in ett avsnitt ur Carl-Johan Malmbergs recension från Svenska Dagbladet och hoppas kunna läsa boken inom den kommande månaden.


”Materialet till berättelsen är Parlands eget liv, en havererad kärlekshistoria, känslan av livets omöjlighet. Huvudpersonen heter Henry Parland, ett viktigt avsnitt handlar om "Gunnar", i verkligheten Henrys vän Gunnar Björling.

/.../

Mycket förblir outsagt i romanen - som hur Ami egentligen är beskaffad och vad hon dör av. Litteraturvetaren Per Stam, som nu publicerar "Sönder" i en omsorgsfull, textkritisk utgåva av originalmanuskriptet, skriver träffande: "Vad är det med Ami som inte riktigt får - eller kan - sägas rent ut? Varför löper Henry inte linan ut och nämner förhållandet vid dess rätta namn?" Det undflyende i romanen bidrar till dess lockelse. Det är också en bok om ungdomsensamhet. Att läsa den är att ta del av ett naket vittnesbörd förklätt till sofistikerad experimentprosa; romanens egen deklarerade svårighet att finna sin form är mer än ett konstnärligt grepp; författarens främlingskap inför de litterära konventionerna - inför språket självt - avspeglar hans främlingskap i livet.

Hur finna sin balans i tillvaron och kärleken när man genomskådat allt som ett illusoriskt gyckel? Som gestaltning av sökandet efter
en livsväg i det konkreta, vardagliga är "Sönder" helt enkelt enastående.

Själv tänkte sig Parland boken som en motsvarighet till Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Den ter sig mer som en ironisk och samtidigt förtvivlad motsvarighet till Hjalmar Söderbergs debutbok "Förvillelser". Spelplatsen är Helsingfors på 20-talet men kunde lika gärna vara Stockholm i dag.

Gunnar Björling karaktäriserade en gång Henry Parland som "ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt". "Sönder" är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent."


Här finns allt som gör mig intresserad. Boken sätts in i ett sammanhang som är klart homoerotiskt. Gunnar Björling, Proust, ”främlingskap i livet” och många fler markörer som ”sökandet efter en livsväg”. Men om det ”egentligen” handlar om ett homoerotiskt förhållande i boken eller ej kan man väl aldrig bli klar över. Det som finns i boken är ju en relation mellan man och kvinna. Och det är det som är intressant ur litteraturvetarens synvinkel. Det är texten sådan som den föreligger – inte som den ”borde” vara – som är intressant.

Men min gaydar ger fullt utslag!

Sprk & mtrl

Litteraturen består av bokstäver - materia - och denna materialitet upprättar en icke-materiell värld i människors medvetanden. Några tycker att den inbillade världen, den framskapade litteraturen i läsarens huvud är det intressanta. Littvetare har sedan länge klarat av illusionen litteratur som ovetenskaplig, icke intressant för avhandlingen eller intellektuell reflektion. Varje individ konkretiserar ju sin egen föreställning om den litterära texten. Och den enskilda konkretiseringen är inte intressant ur littvetarens synvinkel. Ur den enskilde läsarens synvinkel är det det enda som är intressant.

Här finns en uppenbar spänning mellan en i värsta fall omedveten läsare som inte reflekterar över vad ha/on läser och i bästa fall en reflekterande individ som producerar en egen text - kommentartexten - som läggs till den ursprungliga texten.

Att låta sig förtrollas av den litterära texten och ta sin utgångspunkt i den bild som skapats i det enskilda läsarmedvetandet blir skevt. Det konkreta språkmaterialet är ju det som utför den performativa akten att skapa en "metafysisk" position. Således bör man ta sin utgångspunkt i språkets material när man reflekterar över litteratur. Men utan att glömma av den "konkretion" som texten tar i varje läsares medvetande inklusive den läsande littvetaren eller den tänkte implicite läsaren (en ur den litterära textens material framtänkt adressat). Här finns en konstant spänning i förhållandet mellan litterära fackmänniskor med uttolkande och förmedlande roll och den enskilde ”naive” läsaren. Hur mycket man än abstraherar så utgår alla läsare från den immateriella förförelsebild som det litterära materialet (bokstäverna) framtrollar.

En medveten reflektion bör upphäva denna motsättning och genomlysa den i en associativ, ständigt pågående, utläggning av den semiotiska pluralism som finns i varje text – hur varje semem inkorporerar varje annan upprepning av detta språkmaterial, så att till slut varje text i en eller annan mening, innesluter alla andra texter. Därmed upphäver uttolkandet sig självt i en överansträngning av betydelseproduktionens pluralitet. Varje annan ”avslutning” eller gränsdragning av textens (eventuella) betydelse innebär alltid ett övervåld. En gränsdragning av Dr. Nos art, som bestämmer vad som är och vad som inte är. Och detta våld måste man alltid syssla med om man skall utlägga texters samhälleliga betydelse – bestämma vilka texter som skall vidareföras till nästa generation etc. etc.

Det som är väsentligt i en text är som vanligt allt det som inte sägs om den.


Det väsentliga i livet
är tystnaden före födelsen
och mörkret efter döden
allt annat
är.

Rum

Tystnad

Händer sveper långsamt
Svart kläde

Svalt källvatten
Åter

Sprkmtrlstr contra retrogardister

är tydligen en debatt som kan pågå hur länge som helst. Själv föredrar jag att läsa lyrik. Egen eller andras.

Men det är roligt att läsa de ilskna invektiven. Man skulle kunna tro att poesin betyder något.

Eller ja - det gör den ju - de som skäller är de som saknar stipendier och projektpengar att leva på. De som blir skällda på har pengar och luffar runt som resande poesisällskap och håller föredrag, uppträder på bibliotek och sköter sitt litterära värv i aktiebolagsform. Både Errata och Childe Jakob har inläggstunga kommentartrådar till sina egna blogginlägg. För Maltes del över 200 och för Jakobs del över hundra när det gäller poesins, litteraturens och litteratörernas vara.

Att sedan träffa några av personerna irl är riktigt kul. Det ger en extra dimension till real life och till bloggandet. Fast det minskar invektivlusten. I stället uppmuntras vanligt svenskt konsensusmanér. När man sett de som bloggar alltså. Synd.

Christer Ekholm disputerar

på avhandlingen Nervositeten kommer utifrån : om Erik Beckmans tidiga författarskap.

Disputationen blev rätt kul eftersom Peter Hansen från Linköping höll en mycket hovsam ton (han höll i huvudsak med Christer) och intresserade sig för de intressanta frågeställningarna i avhandlingen och skippade formalia. Det var för övrigt en noggrant skriven bok med få korrekturfel - och få tankefel.

Erik Beckmans förhållande till sina intertexter och skrivsättet var intressanta ämnen att dryfta. Man kan aldrig säga något bestämt och det var väl ungefär vad de båda kombattanterna kom fram till. Det som går att säga om hypertexter, hypotexter och dessas förhållande till varandra blev sagt. I princip kan hypotextbegreppet utvidgas hur långt som helst tyckte Christer. Hypotexten är alltså det substrat på vilket en ny text spinner sin väv. Även strukturer, filosofiska idésystem och annat kunde räknas som hypotext. Detta låter bestickande, men är förstås riktigt. Problem uppstår när man skall definiera begrepp och begränsa den textteoretiska apparaten för undervisningsbruk. Då får man vara något snävare i tillämpningen.

Peter Hansen uppehöll sig väldigt länge just kring den praktiska användbarheten av en avhandling. Den skall tjäna som uppslagsbok för kommande forskare och då är tydliga kapitelrubriker en god hjälp. Christer höll förstås med om detta.

Det blev mer av intertextualitet än av Beckmans förhållande till de bibliska texterna. Inte heller påverkan från Ahlin berördes så mycket av Hansen. Det var kanske klokt med tanke på att Gunnar D. Hansson är en av Sveriges bästa auktoriteter på just Ahlin. Och det är Christers handledare.

Efter att jag skrivit in denna text kommer den världsliga delen av disputationen - nämligen festen. Den börjar tidigt, förmodligen för att det kommer att bli många och långa tal.

Det händer ingenting

på denna blogg. Det är inte så konstigt. Jag går in varje morgon i QX Cruiser - ett community för glbtq-folk, skriver en dagbok och lägger in en bok i min klubb Queera litteraturvetare, med en karaktär som är antingen bög, lesbisk eller transperson. Oftast amerikansk litteratur från detta århundradet. Men ibland även äldre litteratur.

Dagens bok blev The price of Salt (1952) av Claire Morgan. Författarnamnet är en pseudonym för deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Den ingår i en stor genre som kallas Lesbian Pulp Fiction, som blev särskilt populär under decenniet efter andra världskrigets slut i USA.

Nu kommer förlaget Normal med en översättning av boken till svenska och den publiceras för första gången i Sverige. Det är lite ovanligt. Boken slutar nämligen lyckligt. Pulp fiction-romanerna var uppbyggda efter formatet - inledning ; kvinnorna möts - avhandling ; kvinnorna älskar trots svårigheter (detta är den avgjort längsta delen av boken) - avslutning ; kvinnorna går ett svårartat öde till mötes. Det var just den avslutande misshandeln av romankaraktärerna som krävdes av tidens bokproducenter. Patricia Highsmith bryter mot allt detta genom att ge boken ett lyckligt slut. Kul!

Boken har också fått ett andra liv med nytryckningar på engelska. Numera kallas boken Classic Lesbian Fiction - Tempora mutantur nos et mutamur in illis!