Upp till kamp

Efter att ha sett alla fyra delarna av Peter Birros teveserie Upp till kamp kan jag inte annat än buga mig för den läckra dramaturgin, det omsorgsfulla fotot och de fina skådespelarprestationerna.

Att tvätterskans dotter Rebecka (Ruth Vega Fernandez), som blir läkare på samma sjukhus som mamman sorterat tvätt på i hela sitt liv, inte skall få behålla sin tjänst eftersom hon anges av den så kallade "sjukhusspionen" är bara följdriktigt och klassriktigt. Mammans dröm om det klasslösa, socialdemokratiska samhället var just en dröm.

Hennes sambo Tommy (Sverrir Gudnasson), blev nykter alkoholist efter alltför mycket tjack och droger. Och efter en tid som lyckad sångsolist i ett av tidens alla rockband. Men hon väljer honom. Trots att hennes mor säger att fadern aldrig gick att få någon ordning på. En gång alkis alltid alkis. Så fullföljer vi vårt sociala arv. Genom att återskapa det igenkännbara. Och tron och hoppet om en bättre värld rinner ut i vardagens kamp.

Sambon blir journalist och intervjuar de varvsarbetare han en gång arbetat med. Han blir avskedad från sin post och slutar med att läsa väderleksrapporten när anmälningarna från lyssnarna blivit för många för hans chefer att hantera. Så gick det för den som envisades med att rapportera om alla oegentligheter i naivt oförstånd. De som tog avstånd från sin ungdoms radikalitet och som egentligen tillhörde den styrande klassen genom födsel och ohejdad vana blev journalister på Svenska Dagbladet.

Den unga lovande sångerskan Lena (Fanny Risberg), som uppträder på Cue club blir r-are och blir dessutom med barn med en ung och hängiven fan just när polisen stormar Hagahuset där hon givetvis är en av ockupanterna. Kul dramatik och den gråa verklighet som följer med sångerskan in spe som klassmässigt engagerad lärarinna i den gråa gårdstensbetongens förort är bara så följdriktig. Och så omänsklig för alla som en gång hoppats på ett liv i framgång - eller åtminstone ett bättre liv.

Den enda figuren som inte riktigt bär är överklasslyngeln Erik (Simon J Berger), som får stå för allt omoraliskt i den penningstinna klassen. Visserligen finns svek och otrohet överallt, men känslokylan är inte genomgående i överklassen. Det finns rätt mycket värme och kärlek, även om den ser lite annorlunda ut än i småborgerskapets puttenuttiga värld. Dessutom skjuts han kallblodigt ned i sista avsnittet - av misstag visserligen, men ett rätt onödigt sätt från Birros sida att ta hämnd på de som flyter ovanpå.

Ja, just småborgerlighet var ju vad som kom ut av alla de stolta parollerna. Gnetandet om en tusenlapp mer eller mindre i lön blev resultatet av den revolutionära ungdomens medelålder.

Hela Sverige har blivit ett inskränkt och pissborgerligt land med välmående men missnöjda medborgare. Och här har socialdemokratins svek mot den egna väljarkåren varit det som varit svårast att smälta - och denna process är mycket väl gestaltad i den här teveserien.

Att spionera på kommunister och andra som har en radikalare åsikt än den betongsosse som för tillfället styr i kommunhuset blev nästan ett måste - åtminstone i Göteborg.

Och locket lades effektivt på - hela tiden. Journalisterna var intresserade av att behålla sitt arbete och sossarna var intresserade av att framstå som arbetarnas och tjänstemännens vänner och pålitliga bundsförvanter. De som alltid förlorar är de som står på de egendomslösas sida. Problemet är bara att det i dag nästan inte finns några egendomslösa. Utslagna pundare kan väl räknas dit, men den politiska medvetenheten i det lägret är ju inte stort.

Alla som kan tänkas driva politik är delar av en mer eller mindre väl definierad medelklass - både till utbildning och till levnadssätt. Detta gör politiken så förutsägbar. Det gör också att de nya moderaterna låter till förväxling lika de gamla socialdemokraterna.

Full sysselsättning, arbetslinjen skall segra, slopad fastighetsskatt som drabbat de i populära områden hårdast, lägre skatter och större valfrihet.

Ja tiden är ur led när moderaterna i regeringsställning skär ned i försvarskostnaderna på ett dramatiskt och för verksamheten omtumlande sätt. Det är fredsstyrkor vi skall satsa på - inte ett omodernt landförsvar - eftersom inget hot om en nära förestående invasion är för handen.

Och här någonstans kommer Birros teveserie in. Det var vänsterns oförmåga att skapa ett reellt politiskt alternativ som gjorde varje förändring i grunden omöjlig. Alla ville ha det bättre ekonomiskt - och det fick man genom den reformerade kapitalism som sossarna stod för. Nu reformerar moderaterna tillbaka lite till kapitalets fördel, men man har lärt sig att det är viktigt att ha det löneslavande kollektivet med sig. Så man slänger till dem ett köttben och behåller köttet hos den kapitalägande klassen, som kommer att förmera sina rikedomar under innevarande mandatperiod på ett högst anmärkningsvärt sätt.

De som inte känner sig representerade i politiken kommer att ta en gruvlig hämnd genom att rösta på sverigedemokraterna i nästa val. Så kan det mycket väl bli. Och då får vi ett mycket besvärligt parlamentariskt läge med sd som vågmästare i riksdagen.

Birros teveserie är en politisk handling, men först och främst ett dramaturgiskt mästerverk. Långsam dialog, tid till eftertanke, vackra och tidsenliga bilder. Trovärdiga figurer i fyra dimensioner - inga kampparoller. Människor av kött och blod, som Peter Birro säkert mött många av under sin uppväxt. Det finns en botten i de här figurerna, som går långt utöver sextiotalsgenerationens egen plakatpoesi och kampdramatik. En eloge till en duktig dramatiker och en fin regissör. Och alla läckra miljöer man letat upp! Allt från Sjuans ölhall till Kurs och tidningsbibliotekets läsesal - och landshövdingshusmiljöerna i Gårda, nu när gamla Haga blivit en söt liten turistfälla.

Graven, Lasermannen och Upp till kamp är lysande produkter av regissören Mikael Marcimain. Jag har tyckt mycket om alla tre efter att ha sett dem. Dramatiken är så läckert fångad och helt utan sliskigt och sentimentalt påhäng. Det finns ett allvar och ett ständigt lurande hot i Marcimains filmer, som känns bara så riktigt. Hotet artikuleras inte alltid, utan framskapas som ett bakomliggande något som stör och skaver i framställningen. I Graven var det modern teknologis förmåga att utradera hela mänskligheten, i Lasermannen den ständigt närvarande främlingsfientligheten och i Upp till kamp det hot som den socialdemokratiska, interna säkerhetstjänsten har utgjort.