No tears for queers

av Johan Hilton var en utmärkt bok ur flera aspeker. Den hade en driven språkbehandling, som förde läsaren framåt. Ämnet hjälpte onekligen till, men författarens sätt att presentera sitt stoff var synnerligen väldisponerat. Mordet på Matthew Shepard i Laramie Wyoming blev en ikonhandling för hatbrott mot homosexuella. De två svenska mord som beskrivs visar klart hur insyltad den manliga vänskapskulten är med den homosexuella kärleken.

Jag har noterat att jag ådragit mig Spöknippets ilska genom att ha en länk till honom. Varför så konformistisk. Icke-konventionella åsikter är alltid uppfordrande. I dag lägger jag in en länk till med dragning åt "den andra modernismens" håll - det vill säga högerradikalernas virtuella område - Nomos. Sajten förklarar sig själv. Modernismen splittrades, som jag ser det, i en maskindyrkan (Marinetti) och en djupdykning i medvetandeströmmen (Virginia Woolf). De som dyrkade den maskinella styrkan och kraften blev ofta högerradikaler medan psykets utforskare blev vänsterradikaler. Föraktet för "massmänniskan" frodades i båda kretsarna.

Vi lever i det kollektiva samtyckets tid, där alla åsikter som publiceras bör ha passerat ett politiskt korrekt filter innan de fästs på papper. Det är fördummande. Man måste inte hålla med om riktigheten av de texter man läser. Läsningen av motståndarnas texter ger relief åt de egna ståndpunktstagandena.

Dessutom har Spöknippet en av mina idoler i blogghuvudet - Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han var en av de få som kunde iscensätta ett attentat mot Hitler och gjorde så. Pliktade med sitt liv. Ära och idealism drev honom. I sin ungdom satt han i den homosexuelle Stefan Georges krets och lät sig ryckas med av dennes dyrkan av Maximilian. Rupert Brooke är en annan konservativ poet med homoerotiskt inslag i sin personlighet.

Poesidebatten

tycks aldrig sluta. Tidskriften OEI får stå för en konkret och språkmaterialistisk hållning och motståndarna är "romantiker" av en eller annan tappning - oftast religiösa i konfessionell eller egentroende form.

Den gamla motsättningen mellan realister och nominalister i en ny version. Begreppsrealister som vill föra begreppet till en egen, oberoende existens utanför de ting som allmänbegreppet omfattar. För nominalisten är allmänbegreppet ett namn, som vi tillskriver godtyckligt många enskilda ting.

Nominalisterna representeras av OEI och begreppsrealisterna är tidskriften Post Scriptum och diverse medlemmar av den söndersprängda - eller egentligen aldrig upprättade - Malmöligan.

Personligen har jag hamnat i en egendomlig mellanposition, där många av PS medlemmar uppskattat och tagit till sig min bok om Paul Andersson, medan jag själv helt går på OEI:s linje.

Att aldrig höra till. Att alltid stå utanför.

Högsommar

och jag borde sitta och skriva och arbeta och läsa, men det känns lite överspelat så här dags. Håller på med en rätt bra bok om den icke-heteronormativa sexualiteten hos William S. Burroughs. Queer Burroughs av Jamie Russell. Lättläst och informativt.

Även om Bill Burroughs inte studerats ur queersynvinkel tidigare, vilket Jamie Russel hävdar, innebär det ju inte att han inte lästs ur den synvinkeln. Det är det säkert många som gjort. Jamie Russell lyckas i alla fall utveckla en del tankegångar som är intressanta och tankeväckande. Framför allt slås jag av Russels lite besvikna konstaterande att Burroughs är en essentialist, som ser homosexualiteten som något inbyggt i individen. Helt i enlighet med tidens syn och helt i enlighet med det jag kommit fram till om Paul Andersson och hans femtiotal också. Det finns en klockartro på "det verkliga" som något inneboende i individen och tingen. Språkets egenförmedling av "verklighet" är helt bortblåst från tankeverksamheten. Eller rättare sagt det är det som är trossatsen märker jag nu på min slappa formulering. Det är språkets ständiga konstruktion av "verklighet" man är blind för i denna essentialistiska tid.

Drugorna ovan kommer från Europridefirandet i Oslo. Jag tog bilden på London bar i Oslo. Hela drugans teckenspråk är en konstruktion av det "andra" som inneboende i det "första". Åkte upp på en dagstur och fick se hela parkområdet på Rådhusplassen, paraden genom stan och fick pratat med en del personer.