Munkar i Burma

Buddhismen är en fredlig religion - sägs det. Men den liksom andra trosriktningar kan användas för vilka syften som helst. Burmas nästan osynlige ledare, diktatorn Than Shwe, har återigen skjutit skarpt på sitt eget folk - den här gången ett stort antal buddhistmunkar.

Than Shwe vill bli ihågkommen som en stor buddhistisk ledare. Det lär han inte bli. Han blir i stället den som mördar fredliga munkar urskillningslöst i ett försök att hålla tillbaka folkets vilja till förändringar.

En regim kan hålla sig kvar vid makten med våld, det är lätt, men man kan inte vinna folks förtroende och legitimitet för det egna styret.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort - skaldade Tegnér.

Han visste - han hade den exempellösa våldsutvecklingen under franska revolutionen för ögonen. Den nya, demokratiska situation som kom efter revolutionen blev desto mer långlivad.

Och likadant kommer det att bli i Burma. Militärdiktaturen som håller sig kvar vid makten med hjälp av våld kommer att falla och ingen vill ha tillbaka denna godtyckliga maktutövning som bara har berikat generalerna - på samma sätt som Saddam Hussein i Irak levde i outsäglig lyx medan folket svalt.

Frågan är bara hur maktväxlingen kommer att ske? Det allra bästa är dialog - men en dialog med gevärsmynningen vid tinningarna är inte en jämlik dialog. Det är oundvikligt att militären måste träda tillbaka för en demokratisk utveckling. Och det är alltid svårt med folkvälde i en stat som är van vid diktatur. Det finns alltför många strukturer som arbetar mot ett folkligt deltagande i makten. Alltför många småpåvar kommer att streta mot en förändring. Det kommer att krävas utbyte av alltför många individer för att statsapparaten skall fungera smärtfritt och smidigt. Och så har vi en instabil situation igen.

Samtal.

Fria och obundna samtal.

Och en vilja till förändring från alla deltagande parter - annars händer inget.

Upp till kamp

Efter att ha sett alla fyra delarna av Peter Birros teveserie Upp till kamp kan jag inte annat än buga mig för den läckra dramaturgin, det omsorgsfulla fotot och de fina skådespelarprestationerna.

Att tvätterskans dotter Rebecka (Ruth Vega Fernandez), som blir läkare på samma sjukhus som mamman sorterat tvätt på i hela sitt liv, inte skall få behålla sin tjänst eftersom hon anges av den så kallade "sjukhusspionen" är bara följdriktigt och klassriktigt. Mammans dröm om det klasslösa, socialdemokratiska samhället var just en dröm.

Hennes sambo Tommy (Sverrir Gudnasson), blev nykter alkoholist efter alltför mycket tjack och droger. Och efter en tid som lyckad sångsolist i ett av tidens alla rockband. Men hon väljer honom. Trots att hennes mor säger att fadern aldrig gick att få någon ordning på. En gång alkis alltid alkis. Så fullföljer vi vårt sociala arv. Genom att återskapa det igenkännbara. Och tron och hoppet om en bättre värld rinner ut i vardagens kamp.

Sambon blir journalist och intervjuar de varvsarbetare han en gång arbetat med. Han blir avskedad från sin post och slutar med att läsa väderleksrapporten när anmälningarna från lyssnarna blivit för många för hans chefer att hantera. Så gick det för den som envisades med att rapportera om alla oegentligheter i naivt oförstånd. De som tog avstånd från sin ungdoms radikalitet och som egentligen tillhörde den styrande klassen genom födsel och ohejdad vana blev journalister på Svenska Dagbladet.

Den unga lovande sångerskan Lena (Fanny Risberg), som uppträder på Cue club blir r-are och blir dessutom med barn med en ung och hängiven fan just när polisen stormar Hagahuset där hon givetvis är en av ockupanterna. Kul dramatik och den gråa verklighet som följer med sångerskan in spe som klassmässigt engagerad lärarinna i den gråa gårdstensbetongens förort är bara så följdriktig. Och så omänsklig för alla som en gång hoppats på ett liv i framgång - eller åtminstone ett bättre liv.

Den enda figuren som inte riktigt bär är överklasslyngeln Erik (Simon J Berger), som får stå för allt omoraliskt i den penningstinna klassen. Visserligen finns svek och otrohet överallt, men känslokylan är inte genomgående i överklassen. Det finns rätt mycket värme och kärlek, även om den ser lite annorlunda ut än i småborgerskapets puttenuttiga värld. Dessutom skjuts han kallblodigt ned i sista avsnittet - av misstag visserligen, men ett rätt onödigt sätt från Birros sida att ta hämnd på de som flyter ovanpå.

Ja, just småborgerlighet var ju vad som kom ut av alla de stolta parollerna. Gnetandet om en tusenlapp mer eller mindre i lön blev resultatet av den revolutionära ungdomens medelålder.

Hela Sverige har blivit ett inskränkt och pissborgerligt land med välmående men missnöjda medborgare. Och här har socialdemokratins svek mot den egna väljarkåren varit det som varit svårast att smälta - och denna process är mycket väl gestaltad i den här teveserien.

Att spionera på kommunister och andra som har en radikalare åsikt än den betongsosse som för tillfället styr i kommunhuset blev nästan ett måste - åtminstone i Göteborg.

Och locket lades effektivt på - hela tiden. Journalisterna var intresserade av att behålla sitt arbete och sossarna var intresserade av att framstå som arbetarnas och tjänstemännens vänner och pålitliga bundsförvanter. De som alltid förlorar är de som står på de egendomslösas sida. Problemet är bara att det i dag nästan inte finns några egendomslösa. Utslagna pundare kan väl räknas dit, men den politiska medvetenheten i det lägret är ju inte stort.

Alla som kan tänkas driva politik är delar av en mer eller mindre väl definierad medelklass - både till utbildning och till levnadssätt. Detta gör politiken så förutsägbar. Det gör också att de nya moderaterna låter till förväxling lika de gamla socialdemokraterna.

Full sysselsättning, arbetslinjen skall segra, slopad fastighetsskatt som drabbat de i populära områden hårdast, lägre skatter och större valfrihet.

Ja tiden är ur led när moderaterna i regeringsställning skär ned i försvarskostnaderna på ett dramatiskt och för verksamheten omtumlande sätt. Det är fredsstyrkor vi skall satsa på - inte ett omodernt landförsvar - eftersom inget hot om en nära förestående invasion är för handen.

Och här någonstans kommer Birros teveserie in. Det var vänsterns oförmåga att skapa ett reellt politiskt alternativ som gjorde varje förändring i grunden omöjlig. Alla ville ha det bättre ekonomiskt - och det fick man genom den reformerade kapitalism som sossarna stod för. Nu reformerar moderaterna tillbaka lite till kapitalets fördel, men man har lärt sig att det är viktigt att ha det löneslavande kollektivet med sig. Så man slänger till dem ett köttben och behåller köttet hos den kapitalägande klassen, som kommer att förmera sina rikedomar under innevarande mandatperiod på ett högst anmärkningsvärt sätt.

De som inte känner sig representerade i politiken kommer att ta en gruvlig hämnd genom att rösta på sverigedemokraterna i nästa val. Så kan det mycket väl bli. Och då får vi ett mycket besvärligt parlamentariskt läge med sd som vågmästare i riksdagen.

Birros teveserie är en politisk handling, men först och främst ett dramaturgiskt mästerverk. Långsam dialog, tid till eftertanke, vackra och tidsenliga bilder. Trovärdiga figurer i fyra dimensioner - inga kampparoller. Människor av kött och blod, som Peter Birro säkert mött många av under sin uppväxt. Det finns en botten i de här figurerna, som går långt utöver sextiotalsgenerationens egen plakatpoesi och kampdramatik. En eloge till en duktig dramatiker och en fin regissör. Och alla läckra miljöer man letat upp! Allt från Sjuans ölhall till Kurs och tidningsbibliotekets läsesal - och landshövdingshusmiljöerna i Gårda, nu när gamla Haga blivit en söt liten turistfälla.

Graven, Lasermannen och Upp till kamp är lysande produkter av regissören Mikael Marcimain. Jag har tyckt mycket om alla tre efter att ha sett dem. Dramatiken är så läckert fångad och helt utan sliskigt och sentimentalt påhäng. Det finns ett allvar och ett ständigt lurande hot i Marcimains filmer, som känns bara så riktigt. Hotet artikuleras inte alltid, utan framskapas som ett bakomliggande något som stör och skaver i framställningen. I Graven var det modern teknologis förmåga att utradera hela mänskligheten, i Lasermannen den ständigt närvarande främlingsfientligheten och i Upp till kamp det hot som den socialdemokratiska, interna säkerhetstjänsten har utgjort.

Vidskepelsens tyranni

Lars Vilks har producerat ett konstverk. Han har skapat en rondellhund i god efterföljd till andra rondellhundar, vilka blivit ett begrepp inom konstvärlden.

Det har upprört vidskepliga människor.

Hur kan detta komma sig???

Lars Vilks rondellhund har ett ansikte som påstås föreställa profeten Muhammed. Denne får inte avbildas enligt muslimsk tradition.

Muslimer "över hela världen" påstås protestera mot denna avbildning. Ett pris har satts på konstnären Lars Vilks huvud som går till den som dödar honom.

Det är uppseendeväckande och märkligt att muslimska stater anser sig kunna bestämma över vad som sker utanför deras territorier.

Sverige är en sekulär stat utan statskyrka och utan statlig muslimsk tro.

I Sverige hyllar vi det förnuftiga samtalet mellan reflekterande individer. Det är detta samtal som blir avgörande för vad som skall anses vara rätt eller fel.

Det finns ingen överordnad ideologi eller tro som man kan hänvisa till och påkalla som "objektiv" och utanför de diskuterande individerna stående "sanning", som gäller oberoende av individernas argument.

Man kan ha en nazistisk övertygelse, vara kommunist, vara muslimskt troende, hylla den katolska kyrkan, gå i den judiska synagogan, vara asatroende eller, som scientologerna, tro att vi alla härstammar från yttre rymden - det spelar ingen roll för rättssystemet, men man får aldrig uttala olaga hot i någon av dessa vidskepliga ideologiers namn. Då gör man sig skyldig till lagöverträdelse.

Lars Vilks har full rätt att avbilda vad han vill i Sverige. Konstens frihet är en del av yttrande- och tryckfriheten. Den har grundlagsstatus och är befästad i Sverige i en lång och samhälleligt grundmurad rättstradition. Den är något vi alla värnar om.

Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, har utfäst en belöning på 100 000 dollar till den som mördar konstnären Lars Vilks. Al-Qaida har givetvis full rätt att uttala vilka hot de vill inom sitt lands gränser. Frågan är bara vilket land Al-Qaida anser vara sitt?? Men när man försöker påverka rättsskipningen i andra länder med hänvisning till vidskepelse lär man få svårt att finna internationellt stöd för denna rättsordning. Detta är åsiktsterrorism.

Sverige håller med stolthet upp tryckfriheten och yttrandefriheten som en fyrbåk i världen mot allsköns vidskepliga och religiösa föreställningar.

Det är det förnuftiga övervägandet mellan i sak insatta individer som avgör vad som är rätt eller fel i Sverige - inte religiösa påfund eller "absoluta sanningar" - vilka dessa än månde vara. I Sverige tror vi inte på några "absoluta sanningar" - de visar sig alltid vara fotade i vidskepelse eller övertro. Metafysiska spekulationer kan inte få bestämma över förnuftigt resonerande människor emellan.

Av min beskrivning ovan förstår var och en att om Sverige bestod av en majoritet muslimer, så skulle vi kunna införa sharialagar även i Sverige - eftersom samtalet mellan människor då skulle befordra en sådan rättsordning.

Det är därför viktigt att värna om den sekulära rättsstaten - helt skild från kristna, judiska och muslimska vidskepligheter.

Utan förnuftiga resonemang - ingen rättstat.

Man måste alltid väga den ena sidans argument mot den andra sidans argument i en åsiktskonflikt. Men man kan inte avfärda den ena sidans argument med hänvisning till dödsstraff eller dödshot. Det är och förblir ett sätt att argumentera som upphäver de rationella argumentens kraft och inför det brutala våldet som avgörande argument. Detta vinner förstås på kort sikt (en död människa kan inte argumentera), men förlorar alltid i längden eftersom inga människor vill leva i en ofrihetens diktatur.

På så sätt är den svenska friheten alltid fotad i framtiden.

Den är eftersträvansvärd eftersom människor först och främst alltid vill vara fria till kropp och tänkande.