Vi vill ha allting

En historisk bakgrund till den autonoma marxismen.

Jag hittade den här digitaliserade texten på nätet och blev så förtjust att jag lägger in den som dagens blogg. Först har jag kopierat inledningen till boken och sedan har jag länkat från titeln på inlägget.

Så den som vill läsa hela boken klicka på titeln ovan - Vi vill ha allting.

------------------------

Inledning

Syftet med denna bok är att på ett lättbegripligt sätt presentera grunderna till den autonoma marxismen. Vi har länge saknat enkla introduktioner till de autonoma teorierna på svenska. Efterfrågan på autonom marxism har på bara några år vuxit till sig rejält från både väntade och oväntade håll. Anledningen är helt enkelt att den har någonting att komma med. Den är ett ovärderligt teoretiskt verktyg när man ger sig i kast med dagens klasskamp och sociala strider.

Boken innehåller för det första en allmän basic introduktion av oss om den autonoma marxismen. Sedan följer tre texter som skrivits av företrädare för de största klassiska grupperingarna.1

Den första av de tre, ”Tillbaka till framtiden”, är skriven av Martin Glaberman och Seymour Faber. Den handlar om vikten av Marx metodologi och hans teori om proletariatet. Glaberman var en amerikansk bilarbetare som i tur och ordning tillhörde Johnson-Forest-fraktionen, Correspondence, Facing Reality och Bewick Editions. Glaberman var aktiv socialist i hela 70 års tid och avslutade sin bana med en akademisk karriär som arbetarhistoriker.

Författaren till nästa text, ”Socialismens innebörd”, är Paul Cardan (en pseudonym för Cornelius Castoriadis från den franska gruppen Socialism eller barbari). Denna skrift från 1961 gavs ut på svenska första gången 1974 av de frihetligt socialistiska Växjö Ungsocialister (då under titeln Socialismens mening).

Texten är enkel och handlar om att det är arbetarnas vardagliga situation och kamp mot alienationen som är potentiellt revolutionärt sprängstoff. Klasskampen förs hela tiden på olika sätt. Även om den inte yttrar sig öppet i upplopp och stora strejker så pågår den alltjämt i det fördolda, och det är revolutionärers uppgift att utveckla och sprida dessa kamper. (Alltså Marx klassiska allegori att revolutionen är en gammal mullvad som ibland har borrat sig ned i djupet och ibland träder fram till ytan). Kommunister skall inte bara sitta och vänta på någon mytomspunnen kris eller bygga ett stort parti, utan sprida och radikalisera de kamper som klassen redan för.

Den avslutande texten är ”Kampen mot arbetet” från 1966. Den skrevs av den italienske operaisten Mario Tronti (han som utvecklade teorin om ”den sociala fabriken”).2 Texten är ganska kort men lite tyngre än de andra. Den handlar likt Cardans text om vikten av att revolutionärer utvecklar de strider som redan pågår. Texten berör även Trontis tes om att ”arbetarklassen är kapitalets motor”. Alltså att kapitalet behöver arbetarklassens klasskamp för att kunna revolutionera produktivkrafterna och utvecklas, men att kapitalet samtidigt måste förinta dessa kampers antagonistiska karaktär genom fackföreningarnas och partiernas medlande roll. Kapitalisterna vill att arbetarkampen skall ätas upp i meningslösa krav som bara moderniserar och utvecklar kapitalet. Tronti menar att det är proletariatets negation, dess ”Nej!”, som är dess kommunistiska potential.

-------------------------------

Kris i befolkningsfrågan

1934 publicerde Alva och Gunnar Myrdal en genomtänkt kritik av det dåtida Sveriges dåliga bostäder, obefintliga barnomsorg och icke-existerande rashygien. Boken hette Kris i befolkningsfrågan och koncentrerade sig på det låga nativitetstalet.

Av de olika områden de tog upp i sin bok är det väl få som så bjärt ställer den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten i blixtbelysning som 30-talets rashygieniska vetenskap. Den skulle citeras och utvecklas av det Tredje Rikets ideologer. I förlängningen ligger utrotningslägren.

Makarna Myrdal ser en skrämmande utveckling i alla de befolkningselement som nu kommer att ta del i den utbyggda demokratin. De blir röstberättigade och riskerar att fortplanta sig ohämmat. Här måste samhället sätta in kontrollåtgärder.

Men texten finns kvar och är i dag ett skrämmande vittnesbörd om den ideologiska förvillelse som ledde fram till så många tvångssteriliseringar i det svenska efterkrigssamhället. Och som vanligt är det konsensus som gäller i Sverige - få protesterar. Makten har talat - det är bäst att tiga. Vetenskapen får alltid sista ordet.

Jag citerar nedan från sidorna 217-222 i Kris i befolkningsfrågan.

-----------------------------

Steriliseringsfrågan.


Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?
Vid besvarandet av denna fråga gäller det att ta fasta på hela den mängd av socialpolitiska ansatser, som överallt föreligga eller hålla på att tvinga sig fram. Det praktiska problemet är att ge dem ändamålsenlig gestaltning och samordning. Den djupare sociologiska innebörden av den genom den profylaktiska socialpolitikens utbyggande framskapade samhällsutvecklingen skall något närmare utföras i nästa kapitel. Det gäller att se denna socialpolitik som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess, och det gäller därför även att inte för de små och enstaka möjligheterna glömma de stora och gemensamma syftlinjerna för dessa samhällsåtgärder. I detta kapitel är vår uppgift närmast att mera i formen av valda exempel ge en konkretare föreställning om de socialpolitiska åtgärder, som i första rummet kunna tillgripas för att tjäna ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet. [min kurs.]
I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vårt land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid årets riksdag.
Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.
Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.
Vid diskussion av den praktiska frågan om sterilisering utgår man fortfarande vanligen från att denna är en rashygieniskt motiverad åtgärd blott om sannolikheten för allvarlig sjukdom eller defekt gränsar nästan till säkerhet. Bakom denna grundsats ligger ett erkännande av samhällets medskuld i miljöbetingelserna och av samhällets plikt att — där felet ligger på miljösidan — inskrida genom andra slags åtgärder. Upprätthåller man denna grundsats, blir området för steriliseringsingrepp i själva verket mycket trångt.
Två omständigheter kunna emellertid komma att verka i riktning mot ett utvidgande av området för steriliseringsingrepp. Man har först att räkna med att ärftlighetsforskningen skall göra framsteg och säkrare kunna klarlägga ärftlighetsreglerna för olika defekter och sjukdomsanlag. Därigenom lägges måhända fast mark för ett fortsatt framskridande på den inslagna vägen. Vidare är det väl sannolikt, att den allmänna rättsuppfattningen skall förändras att godtaga ingrepp, även där sjukdomsrisken icke är fullt så allvarlig.
Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska, tas med i beaktande. Denna synpunkt har på sistone ryckt alltmer i förgrunden. I det nu godtagna förslaget till svensk steriliseringslag har den även givits en framskjuten plats; detta i intressant motsättning till de sakkunnigas förslag så sent som 1929. Dessa socialpedagogiska skäl för sterilisering tala i och för sig för en utvidgning av ingreppsområdet och för att även en mindre ärftlighetsrisk skall godtagas såsom steriliseringsförutsättning. De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas (och den frivilliga steriliseringen av rättskapabla individer är lämnad utanför lagbestämmelserna), erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras "rätt" att ha dessa barn.
Under beaktande av dessa båda huvudsynpunkter, den eugeniska (rashygieniska, sjukdomsutrotande) och den socialpedagogiska (hänsyn till uppfostringsmiljöns olämplighet), har den nya lagen om sterilisering kommit att få följande avfattning: "Kan med skäl antagas att någon, som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden."
Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. Det beror ju först och främst på hur strängt den tillämpas, det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas.
Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. [min kurs.] I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla. Vidare bör steriliseringsförfarandet för ett helt skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preventivmedel och — där likväl havandeskap kommer till stånd — genom abort på eugeniska och sociala indikationer.
Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöinflytelser. Det stora problemet om en reform av samhällets barnavårdsåtgärder kvarstår därför som alltjämt lika aktuellt.
Verkningarna på befolkningsstockens ärftlighetskvalitet äro ännu svårare att överskåda. Alla sakkunniga framhålla emellertid, att man ej skall göra sig överdrivna föreställningar om steriliseringens förmåga att rensa ut oönskliga arvsanlag från befolkningsmassan. [min kurs.] Även en relativt utsträckt sterilisering har i detta hänseende en mycket svagare effekt än man i allmänhet antar.
Detta har sitt samband med en hel mängd av för olika sjukdomar och defekter växlande rent ärftlighetstekniska förhållanden. Vissa ärftliga sinnessjukdomar gå i arv efter så invecklade och svårberäkneliga regler, att det ännu i flertalet fall är omöjligt att tillräckligt noggrant beräkna avkommans sjukdomsrisk. Vad speciellt gäller den stora huvudgruppen schizofreni synes den rashygieniska effekten bli ringa, därför att anlaget till denna sjukdom är mycket allmänt utspritt bland befolkningen, ehuru det ligger latent, och man givetvis ej kan tänka sig att sterilisera stora delar av vårt folk blott för att komma åt anlag, som i olyckliga kombinationer kunna ge upphov till sjukdom. Den andra stora huvudgruppen bland sinnessjukdomarna, den mano-depressiva, är visserligen lättåtkomligare för sterilisering, i det att anlagen äro dominanta och arvsbärarna därför i större utsträckning själva sjuka. Men mot denna sjukdomsform kommer man med all säkerhet ej att kunna gå alltför strängt fram. Sjukdomen är nämligen i och för sig ganska godartad, med god prognos och långa friskhetsperioder. Dessutom anses anlaget så ofta vara förenat med värdefulla egenskaper, att de sociala skälen för sterilisering sällan komma att synas tillräckligt starka.
--------------------------------

Man tar sig för pannan och undrar om Myrdals är mänskliga. Hur kan man så till den milda grad instrumentaliseras i sitt tänkande att man kallar samhällsmedborgarna för "människomaterialet".

Det är just denna sociala ingenjörskonst som Socialdemokratin gjort sig stora fördelar av. Genom att omforma alla till samma mall och få alla att tycka att "hög standard" är ett kvalitetskrav vi inte kan rucka på i samhället, så försvinner varje form av respekt för den enskilda individen. Den individuella särarten, som gestaltas av de icke-konformistiska människorna, nedvärderas och sparkas undan till förmån för en televiserad medelklassnorm, som med grovt våld håller underklassen inspärrad i låglöneghettona och får dem att vara nöjda med sin lott i en massmedial retorik, som talar om det "goda" samhället och den "höga levnadsstandarden" i Sverige. Den som vill leva ett asocialt liv i frihet från löneslaveriets tvångsmässiga tjuvnad av dagen och stunden, får det svårt. Hela samhället bygger på individernas underordning i ett löneslaveri, som ger enormt stora ekonomiska och materiella fördelar, men utarmar medborgarna till mentala zombies.

Könet brinner

Judith Butler är en tänkare inom genusvetenskap som haft ett enormt inflytande under 1990-talet. Hennes filosofi grundas i den poststrukturalistiska eller postmoderna filosofin sådan den företräds av bland andra Jacques Derrida. Hennes tänkande ger många fina inblickar i hur vi konstruerar oss som könsvarelser och som samhällsvarelser.

Begreppet identitet är väsentligt för den västerländska människan. Sedan den franska revolutionens dagar (1789) är individen den bas på vilken samhället bygger. Individen har vissa oförytterliga rättigheter. Dit hör rätten till egendom och rätten till personlig integritet.

Föreställningen om individen som något som existerar oberoende av och före det samhälle som individen ingår i och är en del av, är djupt rotat i denna västerländska tanketradition. Judith Butler frigör individen från det individuella och visar hur vi alla är en produkt av upprepningar och iscensättanden av de genusföreställningar som genomsyrar vårt samhälle.

Följande avsnitt är en del av den nyutkomna boken Könet brinner i översättning av Karin Lindeqvist och i urval av Tiina Rosenberg. Avsnittet är hämtat ur "Imitation och genusmyteri", som har sitt ursprung i ett föredrag Judith Butler höll på en genuskonferens år 1989.

-----------

Fastän jag i ovanstående resonemang inriktat mig främst på de verklighetsskapande effekterna av genuspraktiker, -framföranden, -upprepningar och -härmande, menar jag inte att drag är en »roll» som kan tas av och på som det passar en. Det finns inget subjekt bortom härmandet som med full valfrihet bestämmer sig för vilket genus det skall vara idag. Tvärtom är det en förutsättning för skapandet av ett fungerande subjekt att en viss genushärmning redan påbörjats. Inget subjekts »vara» är mer självidentiskt än något genus »vara». I själva verket är det så att ett sammanhängande genus, som uppnåtts genom tydliga upprepningar, som sin effekt framkallar illusionen om ett redan tidigare existerande subjekt med full valfrihet. Genus är således inte en performance som ett redan existerande subjekt bestämmer sig för att göra. Tvärtom är genus performativt i den meningen att dess effekt konstituerar subjektet som det förefaller uttrycka. Det är en obligatorisk performance eftersom avvikelser från heterosexuella normer medför utstötning, bestraffning och våld - för att inte tala om de gränsöverskridande njutningar som framkallas av dessa förbud.

Det kan vara svårt att acceptera dels att det inte finns någon aktör som existerar före det framförda, dels att performancer är performativa, alltså att de konstituerar »subjektet». Svårigheten beror på att vi ofta föreställer oss att sexualitet och genus direkt eller indirekt »uttrycker» en psykisk verklighet som existerar före dem. (min kursivering) Att förneka subjektets prioritet, är emellertid inte att förneka subjektet. Om man vägrar att sammanfläta subjektet med psyket ser man att den psykiska sfären överskrider det medvetna subjektets domän. Detta psykiska överskott förnekas systematiskt av föreställningen om ett subjekt som fritt väljer vilket genus och/eller sexualitet det för ögonblicket skall ha. Det är detta överskott som bryter fram i intervallerna mellan de gester och de handlingar som konstruerar den förmenta enhetligheten hos heterosexuella postionaliteter. Överskottet driver fram upprepningen - och säkerställer dess eviga misslyckande. Inom den heterosexuella ordningen inkluderar överskottet implicit homosexualitet, detta ständiga störningshot som avvärjs med förnyade upprepningar. Om makten genom upprepning konstruerar illusionen om en helgjuten heterosexuell identitet och om heterosexualiteten måste upprepa sig själv för att framkalla illusionen om sin egen enhetlighet och identitet - då är detta en identitet i farozonen. Vad händer om den underlåter att upprepa? Vad sker om upprepningshandlingen omarbetas i ett annorlunda performativt syfte? Om det alltid finns ett upprepningstvång, då lyckas upprepning aldrig riktigt prestera en identitet. Att det överhuvudtaget finns ett behov av upprepning är ett tecken på att identitet inte innebär att identiteten är identisk med sig själv: Den behöver bli ditsatt om och om igen, vilket innebär att den löper risken att bli avsatt vid varje intervall.

(sid. 77-78)
-------------

Den enskilda identiteten är alltså något som varje individ spelar fram som ett iscensättande eller framsättande på en social scen, varje dag.

Det ger en annorlunda föreställning om det ursprung som individens framställning av sig själv normalt anses ha. Det är inte ur en given psykisk entitet (och var skulle den finnas?) som individen framskapar sig själv, utan ur en socialt upprepad uppspelning av en avkodning av det som individen funnit vara det korrekta genusmönstret för just honom eller henne.