Konstverkets ursprung – Martin Heidegger - 1936

(Hela avhandlingen Konstverkets ursprung rör sig avsiktligt men ändå outtalat på den väg som frågar efter varats väsen. [ur: Tillägget sidan 90])

Ursprung betyder här det ut ifrån vilket och genom vilket en sak är vad den är och sådan som den är. Det som något är, och hurudant det är, kallar vi dess väsen. Ursprunget till något är dettas väsens härkomst. Frågan efter konstverkets ursprung frågar efter dess väsenshärkomst. Enligt gängse föreställning har verket sin upprinnelse i och genom konstnärens verksamhet. Men genom och ut ifrån vad är då konstnären det som han är? Genom verket; ty att verket prisar mästaren innebär: Först verket låter konstnären tråda fram som en konstens mästare. Konstnären är verkets ursprung, Verket är konstnärens ursprung. Ingetdera är det andra förutan. Likväl bärs ingetdera upp av det andra ensamt. Konstnär och verk ar vardera i sig samt i sin ömsesidiga relation genom ett tredje, vilket är det första, nämligen genom det ut ifrån vilket såväl konstnär som konstverk har fått sitt namn, alltså genom konsten.

Men lika nödvändigt som det är att konstnären är ursprunget till verket på ett annat sätt än verket är ursprunget till konstnären, lika visst är konsten på ännu ett annat sätt samtidigt ursprunget såväl till konstnären som till verket. Men kan då konsten alls vara något ursprung? Var och på vad sätt finns det konst? Konst är numera bara ett ord, som inte längre motsvaras av någonting verkligt. Det kan på sin höjd duga som ett samlingsbegrepp, där vi stuvar undan det enda av konsten som är verkligt: verken och konstnärerna. Även om ordet konst betecknade mer än ett samlingsbegrepp, så skulle ändå det som avses med ordet konst över huvud taget kunna vara, blott på grundval av den verklighet som består av verk och konstnärer. Eller ligger saken kanske till tvärt om? Finns det verk och konstnärer, blott i den mån konsten är, närmare bestämt i egenskap av deras ursprung?
Hur avgörandet än må falla härvidlag, så övergår frågan efter konstverkets ursprung till frågan efter konstens väsen. Men då det måste förbli en öppen fråga huruvida och på vad sätt konsten över huvud taget är, ska vi här söka finna konstens väsen där konst otvivelaktigt verkligen råder. Konstens väsen råder [Die Kunst west*] i konst-verket. Men vad och hurudant är ett verk av konst?
Vad konsten är bör kunna utrönas genom verket. Vad verket är kan vi erfara enbart ut ifrån konstens väsen. Var och en märker lätt att vi här rör oss i cirkel. Det vanliga förståndet kräver att den här cirkeln undvikes, enär den strider mot logiken. Det anses att man genom att jämförande betrakta de förhandenvarande konstverken på dem kan avläsa vad konsten är. Men hur ska vi kunna förvissa oss om att vi över huvud taget lägger konstverk till grund för ett dylikt betraktande, försåvitt vi inte dessförinnan vet vad konst är för något? Men lika lite som vi kan nå fram till konstens väsen genom att samla ihop kännetecken på förhandenvarande konstverk, lika lite kan vi nå fram till konstens väsen genom att härleda den ur högre begrepp; ty även sådan härledning har redan i förväg de bestämningar i sikte, vilka måste till för att vi ska såsom konstverk kunna visa upp för oss sådant som vi redan i förväg anser vara konstverk. Hopsamling av verk ur det förhandenvarande såväl som härledning ur grundsatser är här emellertid på samma sätt ogenomförbara och de leder, där de utövas, till självbedrägeri.
För den skull måste vi fullfölja cirkelgången. Det är ingen nödfallsutväg och ingen brist. Att beträda den vägen är tänkandets styrka och att hålla sig kvar på den vägen är dess fest, försåvitt tänkandet är ett hantverk. Inte bara huvudsteget från verket till konsten samt steget från konsten till verket kretsar i samma cirkel, utan det gör också vart och ett av de steg vi försöker oss på.
For att finna väsendet i den konst, som verkligen råder i verket, söker vi upp det verkliga verket och frågar verket vad det är och hurudant det är.
Konstverk år bekanta för var och en. Byggnadsverk och verk av bildande konst påträffar vi anbragta på offentliga platser, i kyrkor och i bostadshus. I samlingar och på utställningar förvaras konstverk från de mest skilda tidsåldrar och folk. Om vi betraktar verken i deras oantastade verklighet och därvid inte har några förutfattade meningar, då visar det sig att verken är för handen lika naturligt som vilka andra ting som helst. Tavlan hänger på väggen likadant som ett jaktgevär eller en hatt. En målning - till exempel den där av van Gogh som föreställer ett par bondskor - vandrar från den ena utställningen till den andra. Verken fraktas omkring likaväl som kolet från Ruhr-området och timret från Schwarzwald. Hölderlins hymner låg under fälttåget nerpackade i ränseln tillsammans med putsdonen. Beethovens kvartetter ligger i förlagets lagerutrymmen likadant som potatisen i källaren.
All.i verk har det här tingmässiga i sig. Vad vore de väl det förutan? Men kanske tar vi anstöt av denna minst sagt grova och ytliga syn på verket. Åkerifirman eller städerskan på museet rör sig kanske inom dylika föreställningar om konstverket. Men vi får väl ändå lov att uppfatta verken sådana de ter sig för dem som upplever dem och njuter av dem. Men inte ens den så ofta åberopade estetiska upplevelsen kan ta sig förbi det tingmässiga i konstverket. Det stenartade är i byggnadsverket. Det träartade år i träskulpturen. Det färgade är i målningen. Det ljudande är i språkverket. Det klingande är i tonverket. Det tingmässiga sitter så orubbligt fast i konstverket, att vi rentav snarare måste säga tvärt om: Byggnadsverket är i stenen. Träskulpturen är i träet. Målningen är i färgen. Språkverket år i ljudet. Musikverket är i tonen. Självklarheter - kommer man att invända. Javisst. Men vad är detta självklara tingmässiga i konstverket?
Förmodligen blir det överflödigt och förvirrande att fråga efter det här, ty konstverket är ju, utöver det tingmässiga, dessutom någonting annat. Detta andra, som är med i spelet, utgör just det konstnärliga. Konstverket är visserligen ett förfärdigat ting men det säger därutöver något annat än det som det blotta tinget självt är, állo agoreúei. Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Med det förfärdigade tinget sammanföres i konstverket därutöver något annat. Sammanföra heter på grekiska symbállein. Verket är symbol.
Allegori och symbol står till tjänst med det rambegrepp, inom vars blickbana karakteriseringen av konstverket sedan länge har rört sig. Men detta ena som finns i verket och som uppenbarar något annat, detta ena som sammanbringar någonting med någonting annat, det är ju det tingmässiga i konstverket. Det förefaller närapå som om det tingmässiga i konstverket vore ett slags en underbyggnad, in i och över vilken detta andra och egentliga har uppförts. Och är det inte detta tingmässiga hos verket som konstnären under sitt hantverksarbete egentligen tillverkar?
Vi söker komma konstverkets omedelbara och fulla verklighet på spåren; ty blott på så vis kan vi inom konstverket påträffa också den verkliga konsten. För den skull måste vi först och främst bringa det tingmässiga hos verket in i vårt blickfält. Till den ändan är det nödvändigt att vi tillräckligt klart vet vad ett ting är. Först därefter kan vi säga huruvida konstverket är ett ting, låt vara ett ting vid vilket också något annat låder; först därefter låter det sig avgöras huruvida tinget inte i grunden är något annat och aldrig är ett ting.
/.../

(Denna text har jag skannat in och tagit ur början av boken med samma namn av Martin Heidegger. Översättningen är gjord av Richard Matz. Denna kontinentala filosofi sysslar hängivet med metafysiska ting som varats väsen och konstverkets väsen och tillvarons väsen. Det har skapat ett fruktansvärt oväsen på kontinenten där sagoaktigt väsande spöken drar fram som efterlämningar efter Gud som frånvarande entitet eller som tankestrukturer vilka inte lämnat den metafysiska, grundläggande dikotomin - det materiella / "något annat och mer".

Denna frånvarons metafysik har fått mer bläck att flyta än utforskandet av all närvarande fysiskt påtaglig materialitet.)

Ensamhetens brunn återutgiven på Normal förlag 

Normalt normbrott

(En text som jag gärna hade sett publicerad till förlaget Normals invigningsfest 2005-01-19.)

Varje beskrivning i en skönlitterär bok lutar sig mot andra beskrivningar i andra språkliga framställningar i en lång kedja, en lång tråd, en lång tradition. Traditionen har en oerhörd kraft över sinnena. Ett framställningssätt som vunnit burskap, kommer att uppfattas som det "naturliga" eller riktiga. Ibland blir till och med själva den språkliga beskrivningen lika med "naturen" - och varje brott mot språkramsan ett naturvidrigt brott. Detta är speciellt olyckligt för bögar och lesbiska, som av tradition framställts som beklagansvärda individer och som ofta blir boven i dramat när det gäller deckarintriger. Så i ett avsnitt av teveserien Kommissarie Lynley häromveckan. Det har en litterär förlaga i en deckare av Elizabeth George. En lesbisk läkare hade mördat älskarinnans make i ett svartsjukedrama. Alla åskådare förväntas dra en lättnadens suck och säga – ja, det kunde jag väl tänka mig att den lesbiska var mördaren.

Dessa litterära konstruktionsmodeller, eller berättarstrukturer om man så vill, har en seg livskraft och en oerhörd makt över sinnena. Man säger till slut att det ÄR så att lesbiska är de troliga misstänkta. Å andra sidan var det så att i det näst sista avsnittet av Kommissarie Lynley fanns ett lesbiskt par med, som först var djupt misstänkta, men som senare visade sig vara oskyldiga. Den skyldige var en äldre man som beskyddade en genialisk yngling. Den äldre mannen kunde då indirekt framställas som gay! Ja, ni förstår vart jag vill komma.

I det heteronormativa samhället finns ett strukturellt våld inbyggt, som inte kan skyllas på någon särskild individ, men som påverkar oss alla i vårt sätt att tänka. Våldet mot queera individer. Vi använder oss alla gemensamt av det svenska språket. Klichéer och trosföreställningar, uppfattningar om samhälle och individ finns som färdiga produkter att bruka för de som kan svenska.Även bögar och lesbiska lär sig att nedvärdera bögar och lesbiska, som en slags andra klassens medborgare, under uppväxten. Inte minst genom framställningar i böcker och på teve. Det egna jaget är helt okej, men alla ”andra” beter sig så som den heterosexuella normen säger att bögar och lesbiska bär sig åt. ”Andra" skall man inte befatta sig med. Det strukturella våldet blir desto verksammare eftersom det knappast syns. Det är en del av vårt sätt att resonera, som uppfattas som normalt. Det blir viktigt att framhäva den egna "normaliteten" - i motsats till "andra" bögar och lesbiska, som alltid är onormala på något sätt. När bögar och lesbiska separerats från varandra i små harmlösa grupper som ser snett på varann kan den allomfattande heteronormen verka desto effektivare.Men där det finns heterosexuell makt finns det homosexuellt motstånd.

Det är en långsam och smärtsam procedur att gå igenom för de flesta homosexuella att se hur en omgivning man trodde var god och glad och verkligen gillade en, i verkligheten matar en full med förtryckande åsikter, som dessutom hålls för sanna.När den homosexuella själv verkligen kommit till klarhet med detta, som något som genomsyrar hela känslolivet, blir det en revolutionär kämpe av honom eller henne. Oftast henne eftersom feminismen lyfter på slöjan för existensen av språkets strukturella våld - dess färdigformade negativa klichéer om kvinnor liksom bögar och lesbiska. Bögar tjänar på att hålla tyst om sin homosexualitet eftersom vi lever i ett manssamhälle. En gerillakämpe uppstår med orden som verktyg och med en briljant insikt i ordens formskapande förmåga. Han eller hon blir en hejare på att formulera spetsiga åsikter om den förmodade "normaliteten", som alltid prioriterar en manlig, heterosexuell syn på världen. Inte undra på att bögar och lesbiska ofta blir skådespelare, författare och verkar inom andra yrken som använder orden som arbetsredskap. Vi blir alla gerillakrigförare i språkets djungel!!! Här finns grogrund för utmärkta författarskap.

Erika och Ulrika Larsson har nyss startat förlaget Normal. De bryter in som sub-comandante Marcos i våra hjärtan och publicerar romaner och noveller, barnböcker och facklitteratur med viljan och intentionen att göra oss alla uppmärksamma på rikedomen i den lesbiska litterära traditionen. Och ge oss ord och insikt att bekämpa de litterära klichéer som ständigt återupprepar samma formler.

Borgmästarna i de europeiska storstäderna Paris (Bertrand Delanoë) och Berlin (Klaus Wowereit) är båda framgångsrika homosexuella. När kommer den litterära världen ikapp och skildrar deras liv och strider, med- och motgångar? Normal litterär fantasi säger att här finns mycket att publicera..

Vi önskar lycka till med utgivningen de kommande åren och lyfter glasen till en Normal skål på Folkkulturcentrum i kväll.

Dagens värkar

Dagen börjar med ett försök att komma ut på nätet, som resulterar i ett virrigt men produktivt läsande av socialism.nu, en rätt kul community för mig, som saknat den radikala vänstern så länge. Det verkar emellertid mest vara ungdomar, som är med i samfälligheten. Och det är väl ingen händelse att det är så. Äldre saknar nyfikenheten på nätet och dess möjligheter, samtidigt som man satt sig bekvämt tillbaka med villa, volvo, vovve och fru med barn.

På socialism.nu finns det alla sorters spännande hemsidor och radikala bloggar, kul typer och inte så lite ungdomlig fränhet och entusiasm.

Det känns uppfordrande att ta del av relativt avancerad filosofisk debatt och synliga bevis på belästhet och intresse för kulturdebatten.

Varför är så många ungdomar intresserade av situationismen och den anarkistiska revolten under majrevolten 1968 i Paris? Jag kan känna en viss dubbelhet inför detta intresse för yta och postmodern teori samtidigt som skribenterna så tydligt tar ställning för ett sökande efter den "verklighet", som de anser gått förlorad och den "realitet", som de anser att den postmoderna samhällssynen fördunklar eller inte ens ser.

Det är som om man inte såg att just jagandet efter verklighet och djup är ett jagande efter vind - eller för att uttrycka det mer precist - ett jagande efter metafysiska storheter, som man kan låta sitt liv bli ett uttryck för eller en tolkning av. Postmodernismen är helt och hållet sekulariserad. Den ställer inte fram några "bakomliggande orsaker", som skulle kunna förklara hur "allt hänger ihop". I stället är man mycket skeptisk till sådana bortomliggande, metafysiska orsaksgrunder till det vi kan registrera i vår verklighet och vårt dagliga liv.