Värld av text - text av värld
Teckensystemen sätter världen.
Världen sätter teckensystemen.
Om det finns någonting "utanför" teckensystemen är ovisst.
Vad man inte vet något om går inte att omtala.
Skönlitterära texter avviker inte på något fundamentalt sätt från andra texter, andra teckensystem.
[Exempel på teckensystem äro: matematiska teckenkonstruktioner (från matrisalgebra till differentialkalkyl och icke-euklidiska rum), musikaliska teckensystem (notationer av olika slag), dansens tecken, modets skapande av kläder som tecken, arkitektoniska skapelser av olika rumsbetydelser, IT-teknologins programspråk, kemiska formler, uppfostrans mellanmänskliga uppförandekodex som teckensystem.]
Genom de texter (teckensystem) vi läser och tar till oss bildar vi oss en värld. I denna värld vandrar vi sedan omkring och "ser" saker och uppfattar ting. Den välutbildade matematikern ser en helt annan värld än den kulturellt bildade lyrikern.
Det finns de som menar att världen är oberoende av de som iakttar världen. / Det finns de som menar att världen är helt beroende av iakttagaren. Det är denne som skapar värld genom sin iakttagelse av den.
Två radikalt olika diskursiva praktiker. Båda anser i värsta fall att just deras praxis är den "rätta", dvs den punkt man skall utgå från när man bedömer andra diskurser. Den teckenvane anser kanske att alla teckensystem har gemensamma drag och bör behandlas på ett likartat sätt.
Världen är ett ständigt framskapande av mening. Mening är en kontinuerligt pågående process i världen.
Genom de fysiska ting som omger oss bildar vi en gräns mellan oss själva och omgivningen. Genom denna syn bildas dels /en värld/ dels ett /omtal om världen/. Här finns en tudelning som återkommer i Saussures indelning i tecknet som dels bestående av /en signifié/ och dels /en signifiant/.
Men tecken och värld hänger intimt samman. Det går inte att skilja det betecknade från betecknaren - tecknet. Dessutom finns tecknet i världen som en del av det betecknade. Tecknet är både en som betecknar och ett tecken.
Allt finns. Allt hänger samman. Ett nätverk av betydelser. Människan är en teckenskapande företeelse. Tecken skapar människan. Allt som människor rör vid omvandlas till tecken i ett ständigt pågående teckenspel.
Så man kan inte skilja metafysik från fysik. Och fysiken hänger ihop med det som ligger bortom dess gränser. Ständigt förskjuts fysikens gränser åt ett eller annat håll. Varje gräns exkluderar något och inkluderar något. Men det som är exkluderat blir samtidigt förnummet och därmed indraget i teckensystemen.
När heterosexualiteten som norm sätter allt annat som icke-norm skapas samtidigt detta andra. Det andra är alltid något skrämmande och exkluderat ur den normgivandes universum. Men samtidtigt kommer det alltid in i samma universum genom de tecken som skapar det inkluderades motsats. När heterosexualiteten sätter homosexualiteten som en av dessa motsatser, skapas denna sexualitet som det oönskade andra.
Det som befinner sig på andra sidan gränsen pockar alltid på att bli insläppt inom gränsen eller att genom en rockad bli det erkända, normgivande och förpassa sin motsats till det oönskade.
Genom en dekonstruktion av motsatsparet visar man hur de båda hänger ihop i ett över/underordnat förhållande. Och hur de båda betingar varandra. Mening och betydelse uppstår genom dessa teckens sättande av gränser, gränser som sätts mot varandra. När gränserna väl är satta tjänar de till att skapa betydelse och ge mening åt respektive tecken i världen.
Världen som homosexuell sätts av tecknet som betecknar denna värld - dvs ordet homosexuell. Homosexualiteten skapas i världen och världen skapar homosexuella.
En pågående skapelseprocess utan början och utan slut. Innan det fanns homosexuella fanns andra samkönade sexuella praktiker. Den homosexuelle var en sodomit. Några, som inte var nöjda med beteckningen sodomit eftersom den hade så nära anknytning till religionen - den var en del av den religiösa diskursen - trodde att homosexualiteten skulle kunna "förklaras", det vill säga att man skulle kunna finna en "orsak" eller en "grund" till denna erotiska praxis, genom att flytta aktiviteten (den diskursiva praxisen) till den naturvetenskapliga, medicinska diskursen.
Så skedde naturligtvis inte. Homosexualiteten är invävd i den medicinska diskursen som en del av den, men inte "förklarad" eller given ett ursprung.
Vi lever i en kontinuerlig rum-tid. Nuet är det som kan iakttagas. Genom iakttagelsen uppstår världen och iakttagelsen måste alltid vara medveten och därmed indragen i teckensystemen och därmed insatt i världen. Iakttagelsen, registreringen av "värld" ger sammanhang åt rum-tiden och dess påträngande intryck, som ger avtryck i mänskligt medvetande.
Med-vetande är just ett vetande om teckensystemens sammanhangsbildande som finns med i tidsflödets nu. Ett återförande av nuet (momentet, ögonblicket) på ett redan färdigsystematiserat "vetande" = teckensystem, som gör tidsflödet gripbart - begripligt. Som omvandlar nuet till illusionen av ett "vara", något som är kontinuerligt över tid.
Allt blir inneslutet i ett ständigt föränderligt flöde, som definieras av de diskurser som individen medbringar till ögonblickets installation av med-vetande. Individen uppstår som individ i sitt teckenflöde. Genom att inplacera sig i ett teckensystem, en lös teckenstruktur, skapas individen som med-veten odelbarhet. Föreställningen om individen som upphovet till den semantiska väven, den semantiska strukturaliteten, kommer ur individens upprepning av tecknens bruk.
Så installeras individen, författaren, den homosexuelle, revolutionären, den moderate politikern som en odelbar enhet som är alltings ursprung i teckenväven. Men som jag ovan pläderat för, så är individen en skapelse av de diskursiva framställningar, de redan existerande teckensystem, som individen skriver in sig i. Det finns redan givna identiteter som existerande individer kan ta till sig, omforma med hjälp av andra textpraktiker och ta till sig som "sina egna" dvs producera sig själva som "ursprunget" till teckensystemen de re-producerar.
Så pågår det ständigt ett långsamt skapande och omskapande av "värld" och mening och individer och "vara" - det som är. En väv av betydelser, som saknar början och saknar slut.
Handling är det som skapar. Skapelsen återgår alltid på en handling.
En aktivitet, ett energiflöde, en förlust av energi, en omvandling till ordning, en motsats till termodynamikens andra lag. Som kompenseras på andra ställen i universum.
Vi lever alla genom handlingar. Aktiviteter gör oss till de vi "är". Varat uppstår som ett minne av en eller flera handlingar. Som ett kvarhållande, ett fördröjande.
Men eftersom varat - det vi "är" - är en konstruktion i teckensystemen, en förvillelse i det ständigt pågående tidsflödet, ett försök att binda de sig ständigt förändrande meningsfälten och kvarhålla ting och saker som något oföränderligt över tid, så uppstår varat som en chimär. Det vi är blir en metafysisk föreställning om ett kvarhållet något en "essens", som antas finnas någonstans, men som vi inte kan se eller komma åt annat än i teckensystemen.
Ständigt produceras detta vara, som en bestämning, ett ursprung till våra individer, som en orsak till handlingar och som en bild att klistra på individer.
Genom att bestämma tillvaron som något bestämt av det som "finns", det som "är". skapar varje individ ett meningsfält att vandra omkring i, ett eget universum, som hänger samman med andra individers universa genom det gemensamma teckensystemets uppsättningar av ord, formler, kläder, arkitektur, notationer etc., etc.
Att ur dessa fält av sammanfallande teckensystem fälla ut något som "sant" och "objektivt existerande" torde vara dödsdömt. Det skulle innebära konstruktionen av något utanför teckensystemen, något som definierar dem och gör dem till produkter av detta något.
En sådan "ursprunglig orsak" eller ett sådant skapande moment har ännu inte kunnat noteras. / Men många berättelser om dessa ursprung finns.
Berättelser om Gud, Naturen, Allah, Vetenskapen och många många andra "ursprungsberättelser" finns. De kännetecknas alla av att "hela världen" kan förklaras och ges en gripbar mening just i den egna diskursen.
Berättelsen om Gud finns i Bibelns teckenuppsättning och genom denna ges en heltäckande förklaring till begreppet "värld". Det är i denna berättelse som sodomiten uppstår som individ och företeelse.
Berättelsen om Naturen finns i diverse naturvetenskapliga iakttagelser och denna berättelse har för närvarande hög kredibilitet. Det är genom denna berättelse som homosexualiteten uppstår som företeelse. Mest komiskt är när Naturen, som en klassisk grekisk gudinna, antas ha en vilja och självutnämnda uttolkare frankt förklarar att det är "naturvidrigt" med homoerotiska handlingar. Då har man inte bara skapat en sagoberättelse som man kräver att andra skall hålla för sann (Naturen antas vara oomkullrunkelig) utan dessutom uttolkat "Naturens" vilja.
Berättelsen om samhället som en individansamling och individen som alltings ursprung och yttersta orsak är en annan berättelse som har hög kredibilitet just nu. Individen är det kapitalistiska, borgerliga samhällets produkt, som uppstod med den nordamerikanska självständighetsdeklarationen och den franska revolutionens förklaring av de mänskliga rättigheterna. Individen är det borgerliga samhällets raison d'être. Våra individuella val bildar tillsammans hela samhällets väl och ve. Styrningen av samhället sker genom val och diskussioner. Genom dessa, ständigt pågående samtal, förmodas de som bäst svarar mot gruppflertalets intressen bli de styrande. Och samhällets normer och ideal förväntas ge största möjliga lycka åt största möjliga antal. Alla individer kan inte bli lyckliga. Några måste vara olyckliga för att vi andra skall känna lycka. Så produceras ett ständigt flöde av olycksberättelser för att vi andra skall känna oss lyckliga och själva konstruera oss som icke-olyckliga, det vill säga lyckliga.
Olika berättelser skapar olika världar. Vi lever alla i en samtidighet, men inte i samma värld.
Varje diskurs skapar en egen "värld" och varje värld skapar sin egen förståelsemodell, sin egen diskurs.
Fastslagna sanningar och objektiva iakttagelser blir chimärer och hjärnspöken.
Allt som återstår är handling.
Action - tagning.
NU.