PoMoQueer

Partiet i fritt förfall

2012-01-22T22:15:00.002+01:00

Det socialdemokratiska partiet, som vi vant oss med modersmjölken, på något sätt alltid kommer att regera landet Sverige, befinner sig i fritt förfall. Hur detta uppkommit finns det olika mediebilder av. En bild gäller att media själva drivit fram Juholts partiledaravgång - medierna har skulden. En annan bild säger att det är motsättningar inom partiet som orsakar mediala hugg i ryggen på partiledaren via läckor till pressen - en vänster- och en högerfalang utpekas. En tredje bild talar om att socialdemokraterna hamnat ur fas med tiden vi lever i och att moderaterna tagit över de socialdemokratiska hjärtefrågorna - och lämnat (s) utan roder i seglatsen mot framtiden.

Personligen tror jag det är en allmän idélöshet och politisk vilsenhet inom det socialdemokratiska partiet självt som får dessa ödesdigra konsekvenser vi kan se i sifomätningar och andra opinionsinstituts undersökningar. När sossarna blivit vanliga småborgare och har större ekonomisk makt än den vanlige borgerlige väljaren blir också valet för den välavlönade "arbetaren" att välja ett parti som tillvaratar hans eller hennes småborgerliga intressen. Där gör givetvis "högerfalangen" inom den socialdemokratiska rörelsen en korrekt analys.

När nu klyftorna ökar mellan rik och fattig i Sverige - ofta på ett dramatiskt sätt - så blir förstås svaret från en socialdemokratisk opposition att poängtera girigheten hos borgarna som något moraliskt förkastligt. Problemet är bara att det funnits alltför många skandaler där just socialdemokratiska politiker varit inblandade och som gällt korruption och utnyttjande av förmåner som ligger långt utanför den egna lönen och plånboken. Vad gäller dödssynden girighet har man mist den moraliska förebildligheten i väljarnas ögon.

Det har länge känts som att om man skall godkänna privatiseringar, vilket sossarna gör, så borde den blå falangen sitta vid makten för det är de som har bäst traditioner i detta avseende. Socialdemokraterna har det helt enkelt svårt med trovärdigheten när de gäller att satsa på privatiseringar av offentliga åtaganden som skola, vård och omsorg. Sossarnas linje har av tradition varit kollektivistisk och satt kollektivet före individen.

Socialdemokraterna saknar en tidsanpassad analys av hur samhället fungerar. Att hela tiden skrika om högre ersättningar i de sociala trygghetssystemen imponerar inte på den medelklass som röstar och som har intressen av att hålla skattetrycket nere utan att för den skull slopa omställningsstöden till de som behöver trygghet under en övergångsperiod mellan olika arbeten eller sjukdomsperioder. Medelklassen utgörs inte av omänskliga bestar utan är omtänksamma människor och vill samhällets väl till största delen, men de vill inte att det skall löna sig att vara sjuk, vilket det varit under den socialdemokratiska regeringen.

Vi måste ha goda trygghetssystem i ett utvecklat industri- och informationssamhälle. Ingen kommer i framtiden att stanna på ett och samma arbete under sin levnad. Alla kommer att flytta från än den ena till än den andra sysselsättningen. Det är en absolut konkurrensfördel i den globala ekonomin med en rörlig arbetskraft. Samhällsförändringarna får inte avstanna. Så fort justeringar till nya rådande omständigheter (så kallad utveckling) stannar av då hamnar ekonomin på efterkälken i relation till de geografiska områden man konkurrerar med från svensk botten.

Detta kan man tycka illa om eller gilla - strunt samma, man måste förhålla sig till detta faktum.

Sossarna har under hela sin existens värnat om industriarbetaren på de stora industriarbetsplatserna. Småföretagaren har aldrig premierats. Det har varit de hjältemodiga män och kvinnor som gett oss bilar (Volvo och Saab) och choklad (Marabou och Cloetta) som varit förebildliga mönster i den socialdemokratiska väljarkåren. Denna väljarbas minskar i oroväckande takt. Omstruktureringen av näringslivet från en industri som bygger på verkstadsindustri och de så kallade uppfinnarindustrierna vi har och har haft (SKF, Facit) till en informationsteknologisk och tjänstebaserad industri har gått snabbare än vad någon kunnat förutspå. Då har inte sossarna hängt med. De nya arbetargrupperna/löntagarna attraheras av andra frågeställningar, som miljömedvetenhet och identitetspolitik och kravet på kvinnors likaställning i arbetslivet till exempel. Det finns fler frågor där sossarna saknar färdriktning. Att Göran Persson var feminist kändes lika trovärdigt som hans eviga tjatande om höjda ersättningar i välfärdssystemen under förrförra valrörelsen. Det håller inte att ta till sig politiska idéer som kosmetika. De måste komma inifrån - allt annat känner väljarna som falsk varumärkesbeteckning. Och Håkan Juholt såg inte de gröna frågorna över huvud taget.

Så summan av kardemumman blir att den strukturförändring som skett inom svenskt näringsliv är den största orsaken till socialdemokraternas kris. De gamla kärnväljarna finns inte längre. Industriarbetaren av idag är en programmerare eller webbdesigner på ett företag med goda löner och flexibla arbetsförhållanden. Och här har sossarna förlorat greppet. Och inte blir det bättre - utvecklingen går i rasande takt mot ett alltmer förfinat tjänstesamhälle där vi alla sitter och skriver information till varandra och tar bra betalt för detta.

Då skulle man kunna tro att de moderna serviceyrkena, som ofta innehas av unga, lågavlönade arbetare attraherades av socialdemokratin. Men så är inte fallet. De dras till de partier som har hyfsat unga företrädare och inte lider av det "medelålders-vit-man"-syndrom som sossarna präglas av. Centerpartiets Annie Lööf med sina stureplanspolitiker och den unga gröna rörelsen med två språkrör kommer att ta stora sjok av de väljare som just i dagarna tröttnat på socialdemokraternas sjabbel. Nej - det socialdemokratiska partiet är ett parti i fritt förfall.

2012-01-22 / Jan Magnusson

Unequal distribution of wealth

2010-11-09T06:49:00.002+01:00

Det amerikanska folket har valt nya kongressledamöter och nya människor till senaten. Den viktigaste förändringen var att republikanerna vann en jordskredsseger i representanthuset och tog över majoriteten där. Det blir nu svårt för Obama att genomföra de reformer han önskar.

En annan valfråga var den skattereduktion som Bush hade genomfört och som nu skulle sluta gälla. Obama vill återinföra högre skatt på de rikaste (de som tjänar över 250 000 dollar per år). Därvid aktualiserades USA som en ny bananrepublik. Den rikaste, enda procenten plockar hem 24 % av den totala inkomsten i USA!!!

Detta är helt fantastiskt!

Se nedanstående artikel av Nicholas D Kristof i NYT.

"In my reporting, I regularly travel to banana republics notorious for their inequality. In some of these plutocracies, the richest 1 percent of the population gobbles up 20 percent of the national pie.

But guess what? You no longer need to travel to distant and dangerous countries to observe such rapacious inequality. We now have it right here at home — and in the aftermath of Tuesday’s election, it may get worse.

The richest 1 percent of Americans now take home almost 24 percent of income, up from almost 9 percent in 1976. As Timothy Noah of Slate noted in an excellent series on inequality, the United States now arguably has a more unequal distribution of wealth than traditional banana republics like Nicaragua, Venezuela and Guyana."

http://www.nytimes.com/2010/11/07/opinion/07kristof.html?_r=1

Vad tycker du?

2010-02-01T06:51:00.004+01:00

Det är intressant att ta del av de olika dagstidningarnas opinionsundersökningar på sina egna sajter efter en partiledardebatt och jämföra den med vad de politiska proffstyckarna anser.

Det visar sig då att opinionen, som den uttrycks på nätet, skiljer sig otroligt mycket från den som de politiska åsiktsmaskinerna ger ord åt.

Svenska Dagbladet ger regeringen dominerande övertag på frågan Vem tycker du vann debatten? - de blå eller de röda. 78% för regeringen mot 22 % för det röda laget.

Dagens Nyheter har grafik som visar att om kvinnor får bestämma så vinner det röda laget och om män får bestämma så vinner det blå laget. DN skriver också: "Avståndet mellan de politiska blocken minskar i opinionen och är nu så litet att det inte ens är statistiskt säkerställt. Det visar DN/Synovates januarimätning. När Mona Sahlin börjar ge besked om sin politik ökar risken för väljarförluster."

Aftonbladets läsare (vilka ändå borde vara sympatiskt inställda till socialdemokraterna) tycker att Mona Sahlin var sämst i debatten och att Fredrik Reinfeldt var bäst! Rätt anmärkningsvärt kan man tycka. 90 % anger också att de redan bestämt sig för hur de skall rösta. Men det vet vi av andra undersökningar att det inte riktigt stämmer.

Hur man än vänder och vrider på dessa siffror och kompenserar för felmarginaler etcetera, så kommer man ändå fram till att nättyckarna är i kompakt blå majoritet, medan proffstyckarna ser slaget som mer eller mindre oavgjort.

Det enda alla är överens om är att Mona Sahlin är en katastrof.

She's got the look

2010-01-23T13:39:00.004+01:00

Walking like a man, hitting like a hammer,

she's a juvenile scam.

Never was a quitter,

tasty like a raindrop,

she's got the look.

Heavenly bound

cause heaven's got a number

when she's spinning me around,

kissing is a colour.

Her loving is a wild dog,

she's got the look.

She's got the look.

What in the world

can make a brown-eyed girl turn blue.

When everything I'll ever do I'll do for you

and I go: la la la la la she's got the look.

Fire in the ice

naked to the t-bone

is a lover's disguise.

Banging on the head drum,

shaking like a mad bull,

she's got the look.

Swaying to the band,

moving like a hammer

she's a miracle man.

Loving is the ocean,

kissing is the wet sand,

she's got the look.

And she goes: na na na na na na na na.

Israel tog verkligen organ från dödade palestinier

2010-01-03T20:37:00.003+01:00

Så visar det sig till sist att Aftonbladets artikel om organstöld inte var så hämtad ur luften som israelerna ville göra gällande. Nu har, strax före jul, en läkare i Isrel bekräftat att man sysslat med organiserad organstöld från offer i israel-palestinakonflikten.

Sanningen kommer alltid fram! Klicka på rubriken ovan för att komma till Aftonbladets organstöldbekräftande artikel.

Vad vill Israel med Sverige?

2009-08-22T16:16:00.006+02:00

(Avigdor Lieberman, 51, leder det ultranationalistiska partiet Yisrael Beitenu som blev tredje största parti vid valet i vintras.)

De senaste dagarna har det pågått ett diplomatiskt ordkrig mellan officiella representanter för Israel och diplomater och statsråd i den svenska regeringen. Vad handlar det om?

Det handlar om följande artikel i Aftonbladet, som beskriver hur den israeliska armén skjuter ned palestinier, sprättar upp kroppen - "obduktion" kallar man det - och sedan återlämnar kropparna till de palestinska familjerna för begravning i nattens mörker.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article5652583.ab

Palestinierna är övertygade om att deras söner bestulits på organ och ser den smutsiga hanteringen under natten och den flera dagar långa väntan på att kropparna skall föras tillbaka, som bevis på detta. Alla känner till dödsorsaken - nedskjutna av israelisk militär - men ändå sker en rutinmässig obduktion säger den israeliska försvarsmakten.

Nu vill Israel att Sveriges regering skall fördöma Aftonbladets artikel.

Ibland undrar man hur den israeliska tankeförmågan är beskaffad. Vi har åsiktsfrihet i vårt land. Man får vara nazist i vårt land och fritt torgföra sina åsikter - om man nu tror att de kommer att ha någon framgång. Utan frihet att få yttra vad man vill kan ingen demokrati värd namnet fungera. Och än så länge styr vi svenskar över vårt lands lagar.

Så ser inte Israel saken. I stället måste man bestämma uppifrån vad som får publiceras. Den israeliska staten är oerhört rasistisk (inga palestinier tack), oerhört expansiv (bosättningarna), oerhört arrogant mot omvärlden (ingen får skaffa sig atomvapen i området utom Israel), oerhört moraliskt fördömande när det gäller vad som hände för sjuttio år sedan i Europa (som är historia nu). Men man ser inte sin egen arrogans.

Att Israel skall särbehandlas i världen är märkligt. Staten Israel har 7.3 miljoner invånare. Det är en befolkning lite större än Danmarks. Resten av världen består av sex och en halv miljard människor. Israel måste anpassa sig efter resten av världen och inte tvärsom.

Dessutom blir det svårt för Israel att bortförklara den flera decennier långt pågående organhandeln som Rabbi Levy Izhak Rosenbaum sysslat med i USA. Han har gripits av FBI och skall ställas inför domstol. Se nedanstående nyhetsinslag:

http://www.nydailynews.com/news/ny_crime/2009/07/26/2009-07-26_rogue_kidney_brokers_resell_organs_fetched_from_poorest_nations_on_black_market.html

Kina - världens rikaste nation?

2009-07-02T10:22:00.004+02:00

Det var längesedan USA var det stora framtidshoppet. Den kapitalistiska ekonomin kräver stabilitet. Det har USA haft länge, men stabilitet kan knappas ordnas bättre än i Kina. Där vet alla vad som gäller. En hycklande textkultur som bekänner sig till kommunism och allas lika värde och en verklig värld där det gäller att hugga för sig så rått och brutalt som möjligt.

I de kommunistiska textböckerna läser man om de onda kapitalisterna som utsuger de stackars arbetarna. Nåväl om det är sådan man skall vara i kapitalismen så är det ju bara att köra på.

Brutaliteten och råheten hos människor som fått näsa för rikedom går aldrig att ta miste på.

Jenny Peterson har för en vecka sedan i SvD skrivit i klartext vad som länge har varit uppenbart. USA håller på att sälja ut sig totalt till det kommunistiska Kina. Det är inte svårt att föreställa sig vad som kommer att hända när Kina börjar diktera villkoren för USA.

USA är en nation som alltid befunnit sig i krig. Dels för att man behöver ett enande kitt i ett land som är sammansatt av så många olika etniska grupper, dels för att ekonomin kräver ständig upprustning så att USA kan behålla sin ekonomiska makt. Det måste finnas krut bakom de ekonomiska förhandlingsbordens ord. Att vara en hjälte som dör för sitt land är en otänkbarhet i Sverige, men förekommer varje vecka i de nordamerikanska medierna.

"Kina har redan en valutareserv på omkring 2 000 miljarder dollar - världens största - och håller USA:s ekonomi under armarna genom att köpa amerikanska statsobligationer. Vilka troféer finns det kvar att erövra?" skriver Jenny Peterson. Sant Kina har redan blivit Mittens Rike för världsekonomin.

Återstår bara att besegra USA, men det kommer inte att gå utan att miljoner människoliv förblöder.

Ragnarök kommer när USA tvingas inse att man förlorat.

Då kommer det stora kriget - handelskriget om världens tillgångar och produktionskapacitet. Det kommer inte att bli någon dans på ett förhandlingsbord utan ett totalt krig där atomvapen kommer att användas.

USA har ju blivit chockat över att det är möjligt att anfalla på USAs eget territorium. 9/11 var bara början. Vi kommer alla att gå under när Kina och USA drabbar samman.

Glöm klimatkrisen. Det kommer inte att finnas något klimat kvar efter den drabbningen.

Lotta Lotass

2009-03-07T09:23:00.010+01:00

"långsamt stiger de döda mot ytan, från de djup där de en stund har vilat; kastas åter upp på marken; allt är grått och utan ljus och utan mörker, utan färger; mot denna grå bakgrund ser han ting, figurer - namnlösa, okända och färglösa, upphöjda i relief och skuggade i silhuett och så verklighetstrogna att han sträcker ut sin hand och snuddar vid dem; och den trötta luften suckar, bultar, ljuden kommer som klyvande hugg, förbi, vidare, över; stålfontänen sprutar upp ur leran, jord och rök och eld; och runt om står som magra streck asksvarta, brända stammar; mellan dem den ärrade och brustna marken och grönskimrande anleten vända ned emot den, söker djupt ned i den - och att rusa upp och över är som i en av de drömmar där man faller över klippkanten och faller, faller, där man aldrig slutar falla - och fångade i en frusen öken - snöblind, solblind - när blommor växer upp ur den kalla snön och vi förstår att vi är döda, om än kvar i livet är vi döda, och med vassa skär som tvingas genom bröst och när det vassa splittras i ett glödande skyfall av stjärnor; och att vila och att vänta, låt oss sova nu och aldrig mera vakna - ligger med sina ansikten ned i jorden bland knotorna och bland rötterna som lyser vita, bland stjärnor och hav som sakta rör sig, häver, svallar - och vi är inte stort mer än intet, en blå"

(som ett vidrört - ur satsens svärta / JM)

Ställ staten Israel inför internationella krigsdomstolen

2009-01-16T21:59:00.007+01:00

En av Sveriges mest respekterade folkrättsjurister, Hans Corell, höjer försynt sin röst och kräver en judiciär prövning av det överfall på Ghaza som Israel har bedrivit i mer än tre veckor nu. Hamas militanta grupperingar eldas av Israels inhumana befolkningspolitik vad gäller Ghazaområdet. Israel kontrollerar helt vad som skall komma in i och ut ur den smala landremsan. Man bygger murar, man genomför en inhuman bosättningspolitik.

De pressade hamasmedlemmarna svarar med att skicka raketer in i Israel. Man har lyckats döda femton (15) israeler under en lång följd av månader. Som vedergällning skjuter Israel anfallsraketer mot skolor och fredliga FN-projekt under förevändning att Hamas gömmer sig bland de civila. Israel dödar brutalt långt över tusen (1.200) palestinier under mer än tre veckors krigföring. Israel visar ett kallblodigt förakt mot sina palestinska bröder och systrar. Genom en brutal utrotningspolitik vill man "röka ut" Hamas ur Ghaza. Det kommer givetvis inte att lyckas.

I stället har man lyckats få hela världsopinionen emot sig. Varje förnuftig människa med ett hjärta i kroppen förstår att den "vedergällning" Israel ägnar sig åt är ett blodigt övergrepp på den befolkning som de, enligt internationella avtal, skall leva i fred med.

Det här är inte krig det är överlagt mord

Sett ur strategisk synvinkel är dagens krigshandlingar ett steg i en process som syftar till att införliva Ghazaremsan med staten Israel - utan araber.

Israels olagliga ockupation av Västbanken och Ghaza efter sexdagarskriget och den fullständigt hejdlösa bosättningspolitiken kan få vilken vän av vikten att följa ingångna avtal som helst, att bli fullständigt kollrig av ilska.

Israel kan strunta i folkrätten utan följdverkningar. Israel har kärnvapen, men vill hindra andra nationer i området att skaffa sig samma försvarsmöjligheter. Är israeliska liv mer värda än arabiska?

Den israeliska lobbyn i USA är oerhört stark. Man har under efterkrigstiden hela tiden spelat med den skuldkänsla de "europeiska ättlingarna" har känt efter det som hänt i Tredje Riket för över sextiofem år sedan!. Holocaustindustrin har varit mycket betydelsefull och framgångsrik för staten Israel.

Det känns befriande att Barack Obama inte tillhör den vita, "kaukasiska" grupperingen i USA. Han kan se med oförvillade ögon på den israeliska påtryckningsgruppens ständiga krav att USA skall stödja Israel i konflikten med de omkringliggande arabländerna. Barack Obama har åtminstone ett litet hjärta för arabstaterna i sitt andra namn - Hussein!

Det är dags att ställa staten Israel inför krigsrätt och utreda de brott mot mänskligheten som den israeliska militärledningen kallblodigt planlägger för att, i förlängningen, utrota stora delar av den palestinska befolkningen.

Israel har medvetet riktat sina raketer mot en skola som drivs av UNRWA, UN relief and works agency, belägen i Beit Lahiya i norra delen av Ghaza. Många civila hade tagit sin tillflykt till skolan i tro att den var en skyddad plats.

För den som är intresserad av en längre och mycket välskriven redogörelse för Israels brott mot världssamfundets gemensamma regelverk, kan läsa Pierre Schoris genomgång av läget här.

Om inte de israeliska intentionerna utreds kommer världen för alltid att döma ut israelerna som kallblodiga mördare.

Nya kursfall

2008-11-06T05:49:00.002+01:00

Lika snabbt som Barack Obama utser sitt nya kabinett,. som skall styra USA fyra år framöver, lika snabbt faller världens börser. Det finns inget i den nuvarande situationen som kan styra upp ekonomin och göra börsplacerare glada.

Obama har lovat att höja skatterna - negativt för börsmäklare. Obama har lovat att höja tullarna - inget som kommer att få den amerikanska ekonomin att ta glädjeskutt. Det blir inte lättare att sälja USAs varor utomlands för att det blir svårare för andra länder att sälja sina varar i USA. Obama har lovat att dra tillbaka trupperna i Irak, men tillbakadragandet kommer att gå långsamt och kostnaderna för kriget kommer den kommande administrationen att dras med ett par år framåt. Inga utgiftsminskningar där inte. Den rekordstora statsskulden, en halv triljon, som är nästan lika mycket som Bush lovade skjuta in i finanssektorn för att garantera oinlösta skulder, kan inte hävas under en mandatperiod.

Ja, man kan fortsätta uppräkningen.

Och det värsta har ännu inte kommit.

Lågkonjunkturen med stor arbetslöshet och låg efterfrågan kommer att bromsa in produktionstakten avsevärt under de kommande två åren.

Det finns inget som pekar på goda tider så långt ögat kan nå. Och den stackars Hussein kommer att få skulden för alltsammans. Och så kommer en galen virrpanna att skjuta honom i huvudet, som gjordes med president Kennedy. Sedan återgår allt till det normala när Biden får rycka in och vi åter har en vit medelklassman som president. Med stöd i både blue collar och white collar worker staff!

Världen är så förutsägbar.

Framåt jul skall jag börja handla på aktiemarknaden. Då har börsen sjunkit till sitt årslägsta kan man förvänta sig. Enda som talar emot är att optimismen brukar vara stor till jul. Så en månad innan julafton kan vara en bra tidpunkt att satsa på.

Nytt ras nedåt - denna gång på allvar

2008-10-16T05:49:00.002+02:00

Jag fick fel när det gällde börsens riktning under måndagen. Det verkar som om investerare och handlare har lugnats av världens regeringars gemensamma ingrepp mot förluster och bankrutt för världens finansinstitutioner - läs banker.

Men om det är som man kan befara - att alltför många lån ligger ute oinlösta - så kommer detta att påverka finansmarknaden under många år framöver. Vi är inte ur denna finansiella kris ännu.

Och nu kommer recessionen i produktionsindustrin. Efterfrågan minskar när folk får mindre pengar att handla för eftersom högre räntor drar in mer kapital till finansinstituten. Och när efterfrågan minskar sänks produktionen - och numera sker detta snabbt. "The Toyota factor" eller "lean production" eller "just-on-demand-production" eller vad man nu vill kalla det, gör att fabrikerna reagerar snabbt och sänker produktionen i takt med efterfrågeminskningen - direkt.

Uppsägningar av produktionsfaktorn arbetare sker långsammare eftersom det finns avtal att följa mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Vi kan se fram mot en recession där priserna på aktiepapper kommer att nå sitt lägsta strax före jul. Sedan kommer tron på framtiden tillbaka och priserna på aktier kommer att gå upp. Priserna går alltid upp en bra tid innan lågkonjunkturen passerats.

Men i dag på morgonen har Tokyos Nikkeiindex sjunkit med 10 procent!! Det är helt outstanding. Världens börser åker jojo upp och ned varje vecka - och ingen är undantagen - Ryssland, Brasilien, Europa, Japan, USA - alla far upp och ned.

Det blir snart köpläge. Det vill säga när framtidstron återvänt.

Derivat - finanskrisen fortsätter

2008-10-12T15:13:00.006+02:00

(Types of Credit Default Swaps)

Jag skrev nedan om hur frånvaron av förtroende ligger till grund för den ekonomiska kris som genomströmmar världens alla ekonomier just nu. Det är förvisso så, men vad är det man misstror? Jag gav ett exempel på en person som inte litar på en annan person därför att nationaliteten var felaktig. Ett fördomsfullt tänkande leder till misstro och i förlängningen till icke ingångna avtal eller icke gjorda affärer. Ett enkelt sätt att framställa tveksamhet.

Efter att ha sett ett program på nätet ur den välgjorda CBS-serien 60 minutes är jag beredd att trappa upp den misstron exponentiellt. Man klargjorde där hur man på Wall Street hade anställt nobelpristagare och naturvetare med matematisk kompetens för att sätta samman krediterna, som bankerna sålde, på ett sådant sätt att man kunde kringgå lagstiftningen gällande försäkringar (insurances) genom att kalla kreditkonstruktionen något helt annat - a credit default swap.

På så sätt behövde säljaren inte ha kontanter att tillgå som svarade mot den reella försäkringskostnad han åtagit sig. Giriga börsmäklare vill ju helst ha en "fri" marknad som bekant. Så att de kan göra hur stora vinster som helst för sig själva, men ropa på statsmakterna när allt går över styr och de behöver skattemedel för att täcka upp sina felaktigt gjorda lån.

Dessa swaps var så komplicerat konstruerade att ingen riktigt visste vilka risker man tog när man köpte sådana - bara att man skulle vara försäkrad (insured) mot förlust i händelse av att det (mot förmodan) skulle inträffa en sådan. Och den som sålde swaps behövde som sagt inte ha kontanter nog för att kunna betala ut pengar om (mot förmodan) förlusten skulle komma och "försäkringen" lösas ut!

Marknaden för dessa swaps beräknas till 60 triljoner dollar, men ingen vet riktigt hur stor marknaden är!! Ofantliga summor. Tre gånger så mycket som USAs hela statsskuld. Tänk : svart hål i den nordamerikanska ekonomin!!

Denna girighet hos finansmarknaden att tjäna pengar på eventuella förluster (eller, för att vara snäll och inte ironisk, snarare försäkra sig mot förluster ;-)) ligger i botten av krisen hävdas det i programmet. Och det är, såvitt jag förstår det, fortfarande de obetalda bostadslånen som ännu inte lösts in, men tekniskt omgjorda till något annat, som är kärnan i problemet.

Om det är så, kommer det att ta riktigt lång tid innan finanskrisen är löst (eftersom de olösta lånen ligger kvar bundna i papper som ingen köper och säljer på ett bra tag, eller vill smussla med i andra affärer) och därtill kommer en lågkonjunktur som lök på laxen.

Det gör också att jag börjar förstå var skon klämmer i de finansiella transaktionerna. Alla som säljer försöker förstås bli av med sina dåliga lån genom att smyga in dem, på något sätt, i nya transaktioner. De som köper vill förstås inte ta några risker, så de försöker på alla sätt att undgå att dra på sig fler "swaps" eller andra lån.

Storleksordningen på marknaden gör att det finns skäl att tro att dessa krediter ligger som ett svart hål i den amerikanska ekonomin och kommer att suga upp alla nya penningtillskott från staten under överskådlig framtid (detta kvartal!). Framåt jul kommer det att vara en riktig julmarknad för köp av aktier och andra klassiska papper. Lågt pris och mindre risk att allt går åt pipsvängen.

Här finns en länk till How 'credit default swaps'—an insurance against bad loans—turned from a smart bet into a killer.

Men kapitalismen lever av kriser, så den kommer att bestå och gå stärkt ur problematiken. Frågan är bara vem som kommer att få betala för kalaset? Ja, gissa en gång - världens fattiga miljarder förstås. De har inget att sätta emot när finansinstitut och banker höjer deras låneränta.

Och alltsammans kommer att leda till en gigantisk omfördelning av resurser - a redistribution of wealth and power on a global scale, för att tala amerikanska.

Heja Asien - ni är vinnarna från och med nu!

Och en gissning mellan tummen och pekfingret är att världens alla börser fortsätter nedåt under måndagen. Storleksordningen på de icke inlösta lånen är allt för gigantisk för att marknaden skall ha återfått förtroendet för sina medtävlare på penningmarknaden - alla kommer att försöka bli av med förlustpapper till varandra, men ingen vill köpa och ingen litar på att det som säljs till dem verkligen är en tillgång och inte ett obetalt lån omdöpt till något annat insmusslat på köpet!

Det ser besvärligt ut för världens kapitalistiska ekonomier.

General Motors tillbaka på 1950 års nivå

2008-10-10T06:05:00.004+02:00

Under gårdagen handlades General Motors aktier på NYSE till priser som låg på nittonhundrafemtio års nivå. Aktien sjönk till $5.42.

Detta får återverkningar i Sverige. Efter att Ford lagt ett krispaket för Volvo, som drabbar Göteborg som ett klubbslag i nacken, så kommer GM förmodligen att få skära i SAABs produktlinje.

Vi ser bara början på en strypning av den svenska verkstadsindustrin. En industri med stolta traditioner. Eller jag borde säga en fortsättning på skrotandet av svenskt teknologiskt kunnande. En gång hade Göteborg en stolt varvsindustri som beundrades i hela världen. Arendalsvarvet, som byggdes 1963, konkurrerades ganska snart efter invigningen ut av japanska varv, som hade större kapacitet. 1989 stängdes varvet efter att under åttiotalet främst tillverkat oljeborrplattformar.

Nu är det länderna i Asien, som har hela försprånget inom framtidsindustrierna, med Japan i ledningen och Sydkorea på stark andraplats. Kina är förstås det land som kommer att dra det längsta strået av alla under den pågående globala finansieringskrisen. Dels för att man har en starkt undervärderad valuta, som är värd betydligt mer än vad den växlas till på internationella penningmarknader, dels för att man har ett fantastiskt handelsöverskott med andra länder på grund av de låga produktionskostnaderna i landet, vilket lett till en stark efterfrågan på kinsesikproducerade varor.

Ack ja - en gång i världen kom människor hit till Sverige för att studera våra industrirobotar - nu kommer man hit för att se hur vi organiserat äldrevården.

Tiderna förändras och vi med dem.

Förtroendekris

2008-10-07T07:10:00.002+02:00

Nu skriker alla i kapp i det kapitalistiska systemets nedgångsperiod. Det är ingen grundläggande fara för att systemet kommer att kollapsa. Det som gäller är att härda ut och se till sitt hus så att man själv inte råkar alltför illa ut.

Det kapitalistiska systemet lever på kriser. Under perioder av finansiell oro omlokaliseras (reallokeras för att använda en ekonomisk term) kapital från olönsamma områden till framtidsområden, som människor tror på och vill investera i. Det är nu man skall köpa i företag, som har framtiden för sig.

Men som vanligt är det skrik och tandagnisslan för alla de som förlorar pengar på krisen. Det är förståeligt. Som vanligt handlar det också om "världens undergång", USAs fall på världens scen och så vidare. Ingenting av allt detta kommer att hända, men en jättelik omflyttning av värden från USA till Kina är förutsägbar, bland annat för att USA står i djup skuld till Kina och detta går att utnyttja politiskt.

Arabländerna har också alla möjligheter att köpa upp mer och mer av den amerikanska industrin. USA kan knappast arbeta sig upp ur krisen utan att tillåta lån från andra nationer. Det är en del av den globala finansmarknaden och har så varit länge.

Just nu upplever vi en gigantisk förtroendekris, där ingen litar på någon annan. Det är det allvarligaste i en kris att ingen har tillit till att man skall få tillbaka sina utlånade pengar och alla försöker, i stort som i smått, att få igen så mycket av de utlånade pengarna som möjligt.

Denna förtroendkris gör att bara de som har tidsmässigt långa band till varandra, och kan se ett ljus i tunneln på andra sidan krisen, kan tänkas göra affärer med varandra just nu. En tid av konsolidering av gamla samarbeten.

Det fräckaste i hela utvecklingen är finansmarknadens arrogans mot politikerna och det omkringliggande samhället. Deras risktagning skall alltid räddas av allmänna medel och dessutom utan att betalas tillbaka när tiderna är goda. Det är en cynism och arrogans utan like.

Tänk om du skulle låna ut pengar till folk du vet inte kan betala tillbaka och när du inte får tillbaka pengarna skriker du på staten och vill ha säkerhet för att inte gå i konkurs! Men om de stackars fattiga satar du har lånat ut till mot förmodan skulle betala tillbaka sina lån mot din skyhöga ränta, så delar du inte med dig på något sätt till den gemensamma kassan, som sköts av staten. Du tar allt själv. Det är en cynism och arrogans i den högre skolan, som vi nu ser praktiserad i gigantisk skala.

Girighet och cynism dominerar det amerikanska samhället och finansmarknaden utgör inget undantag.

Världens girigaste nation har ännu en gång visat världen sitt mest framträdande karaktärsdrag.

Värld av text - text av värld

2008-09-13T00:44:00.006+02:00

Teckensystemen sätter världen.
Världen sätter teckensystemen.
Om det finns någonting "utanför" teckensystemen är ovisst.
Vad man inte vet något om går inte att omtala.

Skönlitterära texter avviker inte på något fundamentalt sätt från andra texter, andra teckensystem.

[Exempel på teckensystem äro: matematiska teckenkonstruktioner (från matrisalgebra till differentialkalkyl och icke-euklidiska rum), musikaliska teckensystem (notationer av olika slag), dansens tecken, modets skapande av kläder som tecken, arkitektoniska skapelser av olika rumsbetydelser, IT-teknologins programspråk, kemiska formler, uppfostrans mellanmänskliga uppförandekodex som teckensystem.]

Genom de texter (teckensystem) vi läser och tar till oss bildar vi oss en värld. I denna värld vandrar vi sedan omkring och "ser" saker och uppfattar ting. Den välutbildade matematikern ser en helt annan värld än den kulturellt bildade lyrikern.

Det finns de som menar att världen är oberoende av de som iakttar världen. / Det finns de som menar att världen är helt beroende av iakttagaren. Det är denne som skapar värld genom sin iakttagelse av den.

Två radikalt olika diskursiva praktiker. Båda anser i värsta fall att just deras praxis är den "rätta", dvs den punkt man skall utgå från när man bedömer andra diskurser. Den teckenvane anser kanske att alla teckensystem har gemensamma drag och bör behandlas på ett likartat sätt.

Världen är ett ständigt framskapande av mening. Mening är en kontinuerligt pågående process i världen.

Genom de fysiska ting som omger oss bildar vi en gräns mellan oss själva och omgivningen. Genom denna syn bildas dels /en värld/ dels ett /omtal om världen/. Här finns en tudelning som återkommer i Saussures indelning i tecknet som dels bestående av /en signifié/ och dels /en signifiant/.

Men tecken och värld hänger intimt samman. Det går inte att skilja det betecknade från betecknaren - tecknet. Dessutom finns tecknet i världen som en del av det betecknade. Tecknet är både en som betecknar och ett tecken.

Allt finns. Allt hänger samman. Ett nätverk av betydelser. Människan är en teckenskapande företeelse. Tecken skapar människan. Allt som människor rör vid omvandlas till tecken i ett ständigt pågående teckenspel.

Så man kan inte skilja metafysik från fysik. Och fysiken hänger ihop med det som ligger bortom dess gränser. Ständigt förskjuts fysikens gränser åt ett eller annat håll. Varje gräns exkluderar något och inkluderar något. Men det som är exkluderat blir samtidigt förnummet och därmed indraget i teckensystemen.

När heterosexualiteten som norm sätter allt annat som icke-norm skapas samtidigt detta andra. Det andra är alltid något skrämmande och exkluderat ur den normgivandes universum. Men samtidtigt kommer det alltid in i samma universum genom de tecken som skapar det inkluderades motsats. När heterosexualiteten sätter homosexualiteten som en av dessa motsatser, skapas denna sexualitet som det oönskade andra.

Det som befinner sig på andra sidan gränsen pockar alltid på att bli insläppt inom gränsen eller att genom en rockad bli det erkända, normgivande och förpassa sin motsats till det oönskade.

Genom en dekonstruktion av motsatsparet visar man hur de båda hänger ihop i ett över/underordnat förhållande. Och hur de båda betingar varandra. Mening och betydelse uppstår genom dessa teckens sättande av gränser, gränser som sätts mot varandra. När gränserna väl är satta tjänar de till att skapa betydelse och ge mening åt respektive tecken i världen.

Världen som homosexuell sätts av tecknet som betecknar denna värld - dvs ordet homosexuell. Homosexualiteten skapas i världen och världen skapar homosexuella.

En pågående skapelseprocess utan början och utan slut. Innan det fanns homosexuella fanns andra samkönade sexuella praktiker. Den homosexuelle var en sodomit. Några, som inte var nöjda med beteckningen sodomit eftersom den hade så nära anknytning till religionen - den var en del av den religiösa diskursen - trodde att homosexualiteten skulle kunna "förklaras", det vill säga att man skulle kunna finna en "orsak" eller en "grund" till denna erotiska praxis, genom att flytta aktiviteten (den diskursiva praxisen) till den naturvetenskapliga, medicinska diskursen.

Så skedde naturligtvis inte. Homosexualiteten är invävd i den medicinska diskursen som en del av den, men inte "förklarad" eller given ett ursprung.

Vi lever i en kontinuerlig rum-tid. Nuet är det som kan iakttagas. Genom iakttagelsen uppstår världen och iakttagelsen måste alltid vara medveten och därmed indragen i teckensystemen och därmed insatt i världen. Iakttagelsen, registreringen av "värld" ger sammanhang åt rum-tiden och dess påträngande intryck, som ger avtryck i mänskligt medvetande.

Med-vetande är just ett vetande om teckensystemens sammanhangsbildande som finns med i tidsflödets nu. Ett återförande av nuet (momentet, ögonblicket) på ett redan färdigsystematiserat "vetande" = teckensystem, som gör tidsflödet gripbart - begripligt. Som omvandlar nuet till illusionen av ett "vara", något som är kontinuerligt över tid.

Allt blir inneslutet i ett ständigt föränderligt flöde, som definieras av de diskurser som individen medbringar till ögonblickets installation av med-vetande. Individen uppstår som individ i sitt teckenflöde. Genom att inplacera sig i ett teckensystem, en lös teckenstruktur, skapas individen som med-veten odelbarhet. Föreställningen om individen som upphovet till den semantiska väven, den semantiska strukturaliteten, kommer ur individens upprepning av tecknens bruk.

Så installeras individen, författaren, den homosexuelle, revolutionären, den moderate politikern som en odelbar enhet som är alltings ursprung i teckenväven. Men som jag ovan pläderat för, så är individen en skapelse av de diskursiva framställningar, de redan existerande teckensystem, som individen skriver in sig i. Det finns redan givna identiteter som existerande individer kan ta till sig, omforma med hjälp av andra textpraktiker och ta till sig som "sina egna" dvs producera sig själva som "ursprunget" till teckensystemen de re-producerar.

Så pågår det ständigt ett långsamt skapande och omskapande av "värld" och mening och individer och "vara" - det som är. En väv av betydelser, som saknar början och saknar slut.

Handling är det som skapar. Skapelsen återgår alltid på en handling.

En aktivitet, ett energiflöde, en förlust av energi, en omvandling till ordning, en motsats till termodynamikens andra lag. Som kompenseras på andra ställen i universum.

Vi lever alla genom handlingar. Aktiviteter gör oss till de vi "är". Varat uppstår som ett minne av en eller flera handlingar. Som ett kvarhållande, ett fördröjande.

Men eftersom varat - det vi "är" - är en konstruktion i teckensystemen, en förvillelse i det ständigt pågående tidsflödet, ett försök att binda de sig ständigt förändrande meningsfälten och kvarhålla ting och saker som något oföränderligt över tid, så uppstår varat som en chimär. Det vi är blir en metafysisk föreställning om ett kvarhållet något en "essens", som antas finnas någonstans, men som vi inte kan se eller komma åt annat än i teckensystemen.

Ständigt produceras detta vara, som en bestämning, ett ursprung till våra individer, som en orsak till handlingar och som en bild att klistra på individer.

Genom att bestämma tillvaron som något bestämt av det som "finns", det som "är". skapar varje individ ett meningsfält att vandra omkring i, ett eget universum, som hänger samman med andra individers universa genom det gemensamma teckensystemets uppsättningar av ord, formler, kläder, arkitektur, notationer etc., etc.

Att ur dessa fält av sammanfallande teckensystem fälla ut något som "sant" och "objektivt existerande" torde vara dödsdömt. Det skulle innebära konstruktionen av något utanför teckensystemen, något som definierar dem och gör dem till produkter av detta något.

En sådan "ursprunglig orsak" eller ett sådant skapande moment har ännu inte kunnat noteras. / Men många berättelser om dessa ursprung finns.

Berättelser om Gud, Naturen, Allah, Vetenskapen och många många andra "ursprungsberättelser" finns. De kännetecknas alla av att "hela världen" kan förklaras och ges en gripbar mening just i den egna diskursen.

Berättelsen om Gud finns i Bibelns teckenuppsättning och genom denna ges en heltäckande förklaring till begreppet "värld". Det är i denna berättelse som sodomiten uppstår som individ och företeelse.

Berättelsen om Naturen finns i diverse naturvetenskapliga iakttagelser och denna berättelse har för närvarande hög kredibilitet. Det är genom denna berättelse som homosexualiteten uppstår som företeelse. Mest komiskt är när Naturen, som en klassisk grekisk gudinna, antas ha en vilja och självutnämnda uttolkare frankt förklarar att det är "naturvidrigt" med homoerotiska handlingar. Då har man inte bara skapat en sagoberättelse som man kräver att andra skall hålla för sann (Naturen antas vara oomkullrunkelig) utan dessutom uttolkat "Naturens" vilja.

Berättelsen om samhället som en individansamling och individen som alltings ursprung och yttersta orsak är en annan berättelse som har hög kredibilitet just nu. Individen är det kapitalistiska, borgerliga samhällets produkt, som uppstod med den nordamerikanska självständighetsdeklarationen och den franska revolutionens förklaring av de mänskliga rättigheterna. Individen är det borgerliga samhällets raison d'être. Våra individuella val bildar tillsammans hela samhällets väl och ve. Styrningen av samhället sker genom val och diskussioner. Genom dessa, ständigt pågående samtal, förmodas de som bäst svarar mot gruppflertalets intressen bli de styrande. Och samhällets normer och ideal förväntas ge största möjliga lycka åt största möjliga antal. Alla individer kan inte bli lyckliga. Några måste vara olyckliga för att vi andra skall känna lycka. Så produceras ett ständigt flöde av olycksberättelser för att vi andra skall känna oss lyckliga och själva konstruera oss som icke-olyckliga, det vill säga lyckliga.

Olika berättelser skapar olika världar. Vi lever alla i en samtidighet, men inte i samma värld.

Varje diskurs skapar en egen "värld" och varje värld skapar sin egen förståelsemodell, sin egen diskurs.

Fastslagna sanningar och objektiva iakttagelser blir chimärer och hjärnspöken.

Allt som återstår är handling.

Action - tagning.

NU.

Tack Göran Rosenberg för din klarsyn

2008-09-11T22:08:00.006+02:00

Göran Rosenberg intervjuades i Kulturnyheterna i kväll. Han kläcker där ur sig de helt sanna orden att USA "är ett land som ständigt har befunnit sig i krig". Jag vill tillägga sedan andra världskrigets slut, men det är ju klart att USA har varit i ett ständigt krigstillstånd nästan ända sedan landet kom till. Det är märkligt, men sant

Denna blodtörstiga och giriga nation är demokratins fyrbåk i världen. Fel land - så att säga.

Den starka känslan av respekt och vördnad för krigshjältar som är tillfinnandes i USA visar ju verkligen hur sjukt landet är. Ett amerikanskt liv är värt tusen andras. USA värnar andras frihet på andra länders territorium.

Det faktum att World Trade Center mejades ned av al qaida-terrorister var ett av ytterligt få attacker på USAs territoriella integritet. Annars tvekar inte USA att ge sig in på andra länders territorium och skjuta ned folk till höger och vänster. Så gjorde man i Vietnam. Och här kommer en lapsus från Göran Rosenbergs mun. Han har ju vistats så länge i USA nu inför det kommande presidentvalet att han blivit en del av den amerikanska propagandamaskinen.

Rosenberg sägar att USA aldrig förlorat något av alla de krig de fört. Men det har man.

USA förlorade kriget i Vietnam.

Nej USA är inte någon fredlig nation. Men när man själv blir attackerad inom sina egna gränser är det som om hela världsordningen blev sönderskjuten. Så är det givetvis inte. Lite balans i USAs relationer med omvärlden i form av landsättning av trupper skulle inte skada. Men så kommer inte att ske.

I stället fortsätter CIA med sin infiltration i andra länder och US Marines med sina direkta bombningar. Så blir Bolivias folkvalde president, Hugo Chávez, utsatt för CIAs vrede genom att den nordamerikanska underrättelsetjänsten uppviglar högerkrafterna i landet mot en rättvis fördelning av tillgångarna och ett förstatligande av de företag som hutlöst utnyttjar landets råvarutillgångar för att överföra vinster och kapital till andra länder.

USAs agerande igenkänns på den råa cynismen i relationerna med andra länder i världen.

Det franska förnuftet

2008-09-08T18:45:00.003+02:00

Franska språket är synnerligen passande för förnuftiga samtal. Det är ett språk för filosofer och diplomater. Den franska klarsynen är särskilt lämplig när det gäller att medla mellan USA och Ryssland.

Det är ingen statshemlighet att fransmännen avskyr den nordamerikanska brutaliteten mot andra nationer i världen. Och föraktar den så kallade kultur som Walt Disney Corporation sprider över världen. Frankrike är en nation av stora tänkare av båda könen och människor med en väl utvecklad känsla för skönhet och konst. Sedan romartiden.

Ryssar älskar den franska självsäkerheten och den eleganta personliga stilen hos fransmännen. Ända sedan upplysningstiden. Även om Napoleons försök att erövra Ryssland blev en black om foten i de rysk-franska relationerna. Men ryssarna lät sig inte intas.

Så President Sarkozy är synnerligen väl lämpad att bli medlare i konflikten i Georgien. Han är ju dessutom ledare för EU denna period. Ett lyckokast. Utrikesminister Bildt hade varit en katastrof om Sverige hade haft ordförandeklubban i EU nu.

"Le président français Nicolas Sarkozy a invité, lundi, la Russie à agir avec responsabilité dans son conflit avec la Géorgie, en mettant en œuvre le plan de paix français paraphé, le 12 août dernier, par le président russe Dmitri Medvedev lui-même... Le chef du Kremlin, cité par Sarkozy, a qualifié l’accord du 12 août de "bonne base de départ" pour le règlement du conflit." skriver den franska tevestationen France24.

Det verkar som om Frankrike kommer att lyckas i denna svåra, diplomatiska kris mellan länderna. Vi får bara hoppas att inte USA ställer till med några nya tokigheter. USA har ju beslutat att stödja Saakasjvili i Georgien - en person som gärna utfärdar undantagstillstånd för att stävja motståndet mot sin regering och som stängt ned en tevestation som inte behagade honom, det vill säga sände regeringskritiska, undersökande program. Och som skjuter ned civila i Tschinvali i ett desperast försök att krossa motståndet mot georgiska försök att annektera Sydossetien inom sitt eget område. Sydossetien och Abchasien har inte legat under georgiskt styre sedan Sovjetunionen föll ihop som en sufflé.

Nicolas Sarkozy kommer förhoppningsvis att lyckas skapa fred mellan Georgien och Ryssland. Frågan återstår om USA blir nöjt med denna överenskommelse. Min gissning, mellan tummen och pekfingret, blir att USA kommer att protestera - i "demokratins" namn, men de som verkligen har den reella finansiella makten i USA - corporate finance - har inte mycket med demokrati att göra.

Som vanligt blir det finansiella intressen som styr till syvende och sist.

Åter till historien

2008-09-06T09:00:00.006+02:00

Carl Bildts skräckversion av Ryssland under Putin.

En av de mest aggressiva utrikesministrarna i EU är Carl Bildt. Han driver en egen kampanj mot Ryssland för tillfället. En gammal svensk rysskräck, som totalt saknar grund och en vilja att markera EUs gränser gör Bildt till en osedvanligt olämplig politiker just nu.

Det kan vara tillfälle att gå tillbaka lite i tiden och begrunda vad som hänt mellan Ryssland och Sydossetien de senaste veckorna.

Svenska Dagbladet, som är en moderationens röst i detta sammanhang, publicerade följande artikel den 31 augusti i år.

"I ett i diplomatiska sammanhang osedvanligt skarpt uttalande fördömer Carl Bildt, sekunderad av Fredrik Reinfeldt, utbrytandet av Sydossetien och Abchazien från Georgien samt Rysslands erkännande av dessa territorier som självständiga stater.

Sedan mer än ett decennium har emellertid de två delrepublikerna i praktiken varit helt oberoende av Georgien. Det finns inte utrymme för att här redogöra för historien, men jag kan kanske återkomma till den.

I ett anfall av selektiv minnesförlust förtränger Bildt och Reinfeldt det faktum att det var Mikheil Saakasjvilii som initierade en öppen militär aggression genom en brutal förintelse av Tschinvali, Sydossetiens huvudstad med mer än 30000 invånare.

I medierna framställs kriget som ett försök av Ryssland att ockupera en demokrati av västerländsk modell. Vad avser det ”demokratiska” Georgien, är uppenbarligen den med militära medel krossade demonstrationen i Tbilisi mot Saakasjviliis regering i november 2007, införande av undantagstillstånd, samt ockupationen av tv-kanalen Imedi, helt bortglömt.

Vissa tyckare har jämfört de ryska militära operationerna med invasionen av Tjeckoslovakien 1968, en fullständigt barock parallell, som till och med Tjeckiens president, Vaclav Klaus, tagit avstånd ifrån.

UD kan knappast förneka det faktum, att till skillnad från den tjeckiska befolkningen välkomnar den övervägande majoriteten av invånarna i de två utbrytarrepublikerna en självständighet stödd av rysk militär närvaro, något som folkrättens försvarare i den svenska regeringen tydligen anser helt ovidkommande.

Medan den uppkomna situationen givetvis är problematisk, är Bildt och Reinfeldts upprördhet med hänvisning till folkrätten och resolutioner i Säkerhetsrådet höjden av hyckleri.

Nej, Carl Bildt, det är inte Ryssland, utan du själv som tillsammans med företrädare för regeringar inom och utanför EU öppnat en ”Pandoras ask” genom att erkänna Kosovo i strid mot folkrätten och FN:s resolution 1244.

Det tål att påpekas i detta sammanhang, att endast ett 40-tal av FN:s 192 medlemsstater har erkänt denna ”utbrytarrepublik”, som i praktiken ännu inte utövar full kontroll över den största serbiska enklaven i Kosovska (Titova) Mitrovica. Ryssland använder givetvis nu exakt samma argumentering som åberopades i fallet Kosovo för att även Abchazien och Sydossetiska republiken har rätt till nationell självständighet. Ryssland följer Bildt i spåren.

Mina farhågor framförda i artikeln under SvD Brännpunkt den 7 mars 2008 har till fullo besannats. "

Den som skriver heter Robert Nilsson och är professor vid Stockholms universitet.

Det känns egendomligt att den gamla högerblaskan, som verkligen kunde höja rösten mot det gamla Sovjetunionen nu har fått allting rätt när det gäller den internationella diplomatin. Här föreligger ingen direkt aggression mot Georgien från Rysslands sida.

För att understryka sakläget ytterligare kan man vända sig till CIA The World Factbook och där finner man följande under uppslagsordet Georgien:

"Progress on market reforms and democratization has been made in the years since independence, but this progress has been complicated by two ethnic conflicts in the breakaway regions of Abkhazia and South Ossetia. These two territories remain outside the control of the central government and are ruled by de facto, unrecognized governments, supported by Russia. Russian-led peacekeeping operations continue in both regions."

Vi kan alltså snabbt läsa oss till att de två utbrytarregionerna Abchasien och Sydossetien inte befunnit sig under georgisk kontroll!!! När Georgien bombarderar Tschinvali gör man det för att få kontroll över en region som inte erkänner Georgien som sin herre och mästare!

Dessutom står det tydligt och klart att fredsbevarande operationer under Rysslands ledning finns i båda regionerna!!! Och detta långt innan konflikten blossade upp!

Om bara Carl Bildt kunde få in detta i sin arma skalle!! Just nu håller utrikesminister Bildt på att förstöra årtionden av mödosamt uppbyggda relationer med ett av världens geografiskt största länder. Dessutom en av världens snabbt växande ekonomier - främst på grund av de stora råvarutillångarna. Och han förstör inte bara relationerna mellan Sverige och Ryssland. Han talar för hela EU dessutom.

Besinning och moderation har varit moderaternas kännemärke under lång tid. Lär av dina partikamrater Bildt och rusa inte iväg med uttalanden som skadar mer än de bygger upp!

Men Bildt kommer säkert att driva sin sak lika envetet som han drev Sveriges ekonomi i botten under den förra moderatledda regeringen i Sverige - karln är ett stolpskott av en misslyckad fotbollsspelare som aldrig kom med i allsvenskan. Kan inte Fredrik Reinfeldt knuffa Bildt snett uppåt - till utrikesminister i Svenska kyrkan eller så? ;-))

Vem är aggressiv?

2008-09-05T20:38:00.002+02:00

Nu blåser vindarna starkt mot Ryssland och den påstådda aggressionen mot Georgien. Det är därför alltid lika vilsamt att läsa förnuftets röst i SvD. Jag citerar vad professor emeritus i folkrätt Göran Lysén skriver i dagens SvD:

"Frågan är vilken rätt Ryssland hävdar. Att välja att erkänna Abchazien och Sydossetien som självständiga stater har inte att göra med egna rättigheter. Några territoriella anspråk mot dessa finns inte. Ryssland har inte gjort anspråk på georgiskt territorium i övrigt.

Båda utbrytarna bröt sig loss från Georgien när Sovjetunionen föll samman, och har i allt väsentligt fungerat som lösgjorda från Georgien, som alltså saknade effektiv kontroll över dessa.

I detta läge besköt Georgien civila i bostadsområden i Tschinvali, vilket är ett mycket grovt brott mot krigets lagar.

Oaktat utbrytarnas exakta territoriella status måste det georgiska anfallet närmast betraktas som ett anfallskrig (aggression)."

Det finns alltså folkrättsexperter som ser den ryska hjälpen till Sydossetien som militär hjälp till ett autonomt område i det före detta Sovjet.

Detta känns svalkande i den alltmer hätska propaganda som riktar sig mot Ryssland. USA är ute efter världens råvarutillgångar. Det vore fantastiskt att kunna lägga beslag på Irans olja, så därför driver man en kampanj i världen om den odemokratiska regimen i Teheran. Nu vet ju vi alla att Ahmadinejad har blivit tillsatt enligt sitt lands konstitution, så någon egentlig oegentlighet föreligger inte.

Ahmadinejad försöker fylla ut tomrummet efter Saddam Hussein i den muslimska världen. Det lyckas han ganska bra med. I alla fall tillräckligt för att irritera USAs allierade i närområdet - läs: Israel.

Israel har atomvapen och kan därmed hota alla sina grannländer och skrämma dem till tystnad. Iran vill ha samma taktiska förmåga, men då skakas "hela världens balans". Hela världen i det här fallet är förstås världsbilden sådan den produceras av USA.

Georgien skall lockas in i NATO med miljardbelopp i stödpengar. Varför? Givetvis för att USA skall kunna driva sin vilja igenom vad gäller råvaror i området - oljetillgångar förstås.

Att omvärlden reagerar på världens girigaste nations köp av andra nationers självständighet utmålas som att man vill skapa "spänningar" i denna delen av världen. Spänningen skapas av de nordamerikanska, multinationella företagens agerande. Men det får man inte påtala för då kan man stämplas som "terrorist" av USA och i förlängningen kastas i fängelse i Guantanamo.

Denna världsordning går under beteckningen demokrati - ett skämt i sammanhanget då det bara är de nordamerikanska väljarna som får välja sitt lands regent.

Nu verkar det bli Barack Obama som blir ny president. Ett mycket tänkbart scenario för framtiden är att Obama skjuts ihjäl av någon konservativ red neck från sydstaterna och då träder vicepresident Joe Biden in som landets ledare och allt är återställt till det igenkännbara. En moderat demokrat med starkt stöd i den konservativa blue collar-arbetarklassen i USA kan låta oljeföretagen expandera ohämmat i världen. Biden skulle stödja corporate finance just därför att hans väljarstöd ligger i de grupper som får arbete genom att storföretagen expanderar.

Världens framtid ser mörk ut när historiens girigaste och blodtörstigaste nation får fria händer att agera fritt ur hjärtats mörkaste vrår med spelplats hela världen.

Ryssland försvarar sig

2008-08-26T20:54:00.005+02:00

Efter den senaste utvecklingen i Kaukasus har spänningen i världen ökat sägs det. Det är märkligt att inte "spänningen i världen" ökade efter Kosovos utbrytning ur Serbien. Det borde ha varit tillräckligt för att Ryssland skulle agerat och visat världen att man inte bara kan ta del efter del av den slaviska världen och annektera för västs räkning.

Nu har Sydossetien och Abchasien erkänts som självständiga stater av Ryssland. Genast "ökar spänningen i världen" - rättare vore att säga att västvärlden känner sig kränkt av att inte kunna härja fritt bland staterna i Mellersta Östern och Kaukasus.

"Vad är skillnaden mellan Västs erkännande av Kosovo och Rysslands erkännande nu?

– I princip samma villkor gäller. Enda skillnaden är att i fallet Kosovo kallades Natobombningarna i Jugoslavien för humanitär intervention. Här kallas Rysslands agerande för aggression, eftersom väst anser att områdena tillhör Georgien. Man kan sätta frågetecken för om det verkligen är så.

Vad säger folkrätten om Rysslands erkännande?

– Jag anser att det inte finns något i folkrätten som förbjuder Ryssland att erkänna Sydossetien och Abchazien. Dessa områden har inte varit under faktisk kontroll av Georgien någon gång sedan självständigheten 1992. Från dag ett efter det att Georgien utropat sig som självständigt sade Abchazien att de inte ville vara med. Några veckor senare sade Sydossetien samma sak. Jag är förvånad över att Angela Merkel och Carl Bildt säger att erkännandet strider mot folkrätten.

- Ryssland argumenterar att de har invaderat för att skydda egna medborgare mot Georgien. USA invaderade Grenada 1992 och Iran 1980 (i ett misslyckat försök att frita gisslan i Teheran) med samma argument. Storbritannien har också gjort så vid ett flertal tillfällen och Frankrike i Rwanda och Zaire."

Så argumenterar Said Mahmoudi - professor i internationell rätt vid Stockholms universitet. Det är ett kyligt resonemang, som inte går USAs ärenden. Det känns nästan hädiskt i det allmänna mediedrev som nu uppstått mot Ryssland. Och det är helt sakligt korrekt!!!

Att det är USA som är aggressivt framgår aldrig i västerländska media. Det är hela tiden Ryssland som utmålas som den aggressiva makten, som dessutom tillskrivs en ny maktposition eller åtminstone en vilja till en ny maktposition. Det känns mycket märkligt.

Det är väl alldeles självklart att Ryssland måste värna sin territoriella integritet. Annat vore egendomligt. Och med USA så nära gränserna gäller det att försvara sig med alla medel innan USA invaderar med NATOs hjälp. Och det är här någonstans man drar gränsen. Hur långt är USA berett att gå för att pressa tillbaka Ryssland? Som det ser ut nu vill USA säkra tillgången på olja via pipelines genom Georgien. Och man är beredd att gå mycket långt för att säkra oljeleveranserna. Se bara på vad man gjort i Irak - slagit sönder ett helt civilt samhälle för att få egna ekonomiska fördelar!!

Utvecklingen ser inte bra ut. Västmedia förstärker oron i de gamla sovjetstaterna. Kanske vill Ryssland försvara sina medborgare även här? En känsla av oro sprider sig i Estland, Lettland, Litauen, Ukraina och alla andra stater som befolkades med en försvarlig ryssminoritet under Stalins befolkningspolitiska folkomflyttningar på trettiotalet och framöver. Allt för att blanda folkslagen i det då existerande Sovjetunionen. På det att det måtte bli svårare att bilda etniskt "rena" enklaver i sovjetstaten. Nu ser vi resultatet av denna befolkningspolitik.

Dessa länder ser nu med oro på ett Ryssland som knackar på dörren och vill försvara sina medborgare även här. Så kommer det aldrig att bli. Dessa staters behandling av ryssarna som en minoritet inom den egna befolkningen är en annan och helt vidrig historia.

Och så pågår ställningskriget.

Rysslands pressade läge

2008-08-20T19:16:00.002+02:00

"Sedan Sovjetunionen upplöstes har USA och Nato ryckt allt närmare de ryska gränserna. Det ryssarna alltid har fruktat mest, inringning av en militärt överlägsen västallians, är på god väg att förverkligas. Den starkaste drivkraften bakom Rysslands handlande är rädsla, skriver journalisten Ebba Sävborg, tidigare Moskvakorrespondent och analytiker vid UD."

Så skriver en insatt analytiker om den senaste händelseutvecklingen i Sveriges närområde. Hon fortsätter:

"Georgiens president Michail Saakasjvili vann propagandakriget. Det georgiska anfallet mot Sydossetien, där huvudstaden lades i ruiner och tiotusentals civila drevs på flykt, har hamnat helt i skuggan av den ryska inmarschen i Georgien och det mänskliga lidande som följde i dess spår." (Infört i Svenska Dagbladet 2008-08-20)

Att den konservativa tidningen SvD skall komma med denna sakligt korrekta analys känns svårsmält för en gammal vänsterintellektuell.

Ebba Sävborgs artikel är så strålande att jag tycker den bör läsas i sin helhet och det kan du göra här!. Här presenteras en historisk insikt om Rysslands långa landgränser och rädslan för invasion från alla områden av olika trosinriktningar, muslimer, buddhister och kristna.

"Under de 17 år som har gått sedan Sovjetunionen och därmed hela det gamla ryska imperiet upplöstes under fredliga former har Ryssland fått se sitt internationella inflytande minska drastiskt, medan USA och Nato har stärkt sin ställning och steg för steg ryckt allt närmare de ryska gränserna. ... En blick på kartan säger dem (Ryssarna) istället att det de i alla tider har fruktat mest, inringning av en militärt överlägsen västallians, är på god väg att förverkligas."

Ja, Ryssland har all anledning att känna sig pressat. USAs missilförsvar har tekniskt utvecklats mycket de senaste åren. Polen ser USA som världens ledande stormakt och tror och hoppas att den kommer att så förbli länge än.

"Hittills verkar bedömningarna av de olika parternas agerande i Georgienkrisen snarast ha hämtats från det fornfranska eposet Rolandssången: ”De kristna har rätt och hedningarna har fel”." skriver Ebbga Sävborg och hon har så rätt så rätt. Fast här får man väl lägga in en brasklapp att ryssarna faktiskt är kristna!!!

Och den ryskortodoxa kristendomen ser Rysslands uppgift som helig. Den "ryska själen" - "dusja russkaja" - har en särskild uppgift i världen - redan Dostojevskij hade denna uppfattning. Likaså den nyss avlidne Alexander Solzjenitsyn.

Här står två metafysiska vidskepligheter mot varandra. Tyvärr påverkar de på djupet hur, i övrigt förnuftiga människor - tänker. Annars verkar tänkande vara frånvarande och rädsla dominera både på NATO-sidan och på den ryska sidan.

Det var han som började!!

2008-08-19T18:16:00.006+02:00

Torsdag 7 aug

"Georgien och separatisterna i Sydossetien kommer överens om vapenvila. Ändå går Georgien timmar senare överraskande till attack för att ta tillbaka utbrytarregionen. Vad som föranledde anfallet är fortfarande omtvistat – Georgien skyller på separatister, Ryssland skyller på Georgien."

Så skriver Emma Löfgren i SvD 2008-08-19, i en sammanfattning av händelseutvecklingen i Georgien under augusti månad 2008. Det framgår här att Ryssland har intervenerat för att försvara sina medborgare i regionen Sydossetien, som geografiskt är en del av Georgien. Därmed har Ryssland kränkt staten Georgiens suveränitet. Det är klart. Det är också klart att Georgien har utplånat Sydossetiens huvudstad Tschinvali och skjutit den sönder och samman.

På detta georgiska våld har Ryssland reagerat med att försvara sina medborgare i Sydossetien. Det är alltså inte så att Ryssland plötsligt har gripit till vapen för att utplåna en grannstat eller införliva ett nytt geografiskt område med sitt eget. Det handlar om försvar - försvar av den egna befolkningen.

"USA har i många år satsat stora resurser på att utveckla ett missilförsvar som ska upptäcka och bekämpa fientliga missiler så tidigt som möjligt. USA:s planerade bas för missiler i Polen är sannolikt ett steg på vägen och en förklaring till att Ryssland protesterat så häftigt."

Så skriver Jan Blomgren i SvD 2008-02-21, i en sammanfattning av utvecklingen i rymden mellan Kina, Ryssland och USA.

USA planerade tidigt en en bas för missiler i Polen. Polackerna är med på detta, man är ju en del av NATO, men det är rätt klart att Ryssland känner sig hotat av en stor mängd missiler så nära den egna gränsen. Vilken stat skulle inte gjort det?

Ryssland svarar på provokationerna från USAs och NATOs sida genom att hota med kärnvapenbestyckning av stridsflottan i Östersjön, med bas i Kaliningrad.

Nu händer något märkligt med Sverige.

Vi har aldrig varit hotade av Ryssland i modern tid. Sverige har däremot hotat Ryssland historiskt sett. Karl XII hade långt framskridna planer på att invadera Ryssland och inta Moskva. Likaså försökte Napoleon och senare Hitler marschera mot Moskva för att erövra Ryssland.

Ingen av dessa härförare lyckades skjuta den ryska björnen. Man lyckades såra den svårt, men den överlevde. Det framstår klart vilka länder som varit aggressiva i historiens ljus. Det är inte Ryssland. Det är Sverige, Frankrike och Tyskland.

Ryssar har alltså ingen anledning att lita på Västeuropa. Och eftersom Västeuropa står i intimt alliansförbund med USA, som är världens mest och bäst beväpnade enskilda stormakt, så finns det ingen anledning för Ryssarna att tro att denna aggressiva världsmakt skall ha fredliga avsikter med sina missilförband i främmande land (Polen).

Nu händer något märkligt med Sverige skrev jag ovan - eller rättare med de svenska politikerna. De tror att Ryssland blivit en aggressiv, imperialistisk världsmakt med territoriellt expansiva avsikter.

För varje sansad bedömare verkar detta som rena nippran.

Ryssland svarar på en aggressiv politik från USA och dess allierade. Ryssland markerar plats och säger att hit men inte längre får den nordamerikanska våldspolitiken gå. Det är något helt annat än att ha territoriella expansionsplaner.

Det hela har karaktären av två små gossar som slåss i sandlådan och gråtande skyller på varandra. "Det var han som började!"

Sverige och NATO ställer temporärt in militärt samarbete med Ryssland. Bättre vore väl att fortsätta samtala med ryssarna för att få reda på deras avsikter och deras planer för framtiden. Militärt samarbete är alltid bra. Det ger större förståelse för varandras avsikter och vilja.

Sans, förnuft och klokskap är sällsynta egenskaper hos våra svenska och europeiska politiker.

BRIC - Brasilien Ryssland Indien och China

2008-06-15T07:40:00.002+02:00

Ett nytt fenomen på den ekonomiska världskartan är det ekonomiska intressebandet mellan Brasilien, Ryssland, Indien och Kina. Det finns inget direkt politiskt band länderna emellan. Två av dem är demokratier och två är enpartistater - eller näst intill enpartistater. En ekonom på Goldman Sachs har myntat begreppet BRICs. Se en fin introduktion här.

Det intressanta är deras ekonomiska potential. Främst beroende på invånarantalet, men även på de stora rikedomar i form av råvaror som två av länderna sitter på.

Globalt har Kina redan spelat ut ett antal kort mot Afrika eftersom man ser det koloniala efterspelet efter Europas misslyckade dominans som en möjlig infallsvinkel på de afrikanska ekonomierna. Genom att erbjuda bättre villkor än Europa och genom avsaknaden av bitterhet efter en brutal, kolonial period (Europas tunga arv) så kan Kina presentera sig som en fördelaktig handelspartner till olika afrikanska länder.

Vi ser redan hur Frankrike har förstått det hot som kommer från Asien och presenterat en Medelhavsunion, som kommer att läggas fran den 13 juli i år i Paris. Den ende som protesterar är Moammar Khadaffi. Unionen kommer att låta Frankrike få en ledande roll i Medelhavet.

Kina befinner sig på en uppköpsrunda i världen för att säkra råvarutillgångar i framtiden. "Kina opererar internationellt för att binda upp oljeleveranser till landet. Man satsar hårt på politiskt inflytande i länder med potentiella oljetillgångar i framförallt Afrika och skaffar sig även kontroll över oljeprospekteringsbolag och oljeproducenter runt om i världen." skriver tidningen Contra i nummer 4 2007.

Vi kan alltså se hur det geopolitiska läget långsamt förändras, inte på grund av politiska ideologier utan på grund av förskjutningar i den globala ekonomin.

Här kommer USA in som en störande faktor. Om amerikanerna fortsätter sin "rädslans politik" efter 9/11 så kommer förr eller senare en konflikt att blossa upp som löses med våld och då får världen återigen ett krig som lägger skulden på Europa/USA och deras allierade.

USA behöver en stabilare regering, som kan föra en konstruktiv debatt med de blivande megaekonomierna. USAs hela historia har varit en berättelse om våld och brutalitet. Det verkar mindre troligt att USA kommer att ge upp denna tradition självmant. Men jordklotet mår inte bra av ett USA på krigsstigen. Hur denna konflikt skall lösas ligger i framtiden.

Vad vi tydligt kan se är en redan blommande konkurrens om de begränsade resurser vi människor har i form av råvarutillgångar.

Det tredje världskriget kommer att handla om makten över råvarutillgångarna. Här kommer BRIC-ekonomierna att spela en avgörande roll.

Weapons of mass deception

2008-03-11T21:05:00.003+01:00

Jag såg just Hans Blix i en intervju med K-G Bergström. Den opartiske, svenske tjänstemannen var tydlig i sitt fördömande av USAs invasion av Irak. Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak, som USA hävdat före invasionen för fem år sedan. Det väsentliga skälet för att invadera Irak var att få kontroll över Mellanösterns olja. Irak har en försvarlig del av världens samlade oljereserver. Den som kontrollerar Irak, kontrollerar till viss del världens oljepriser. ExxonMobile kommer att köpa in sig till ett förmånligt pris liksom Chevron och British Petroleum.

Det framstår alltmer tydligt att USAs enda orsak att bita sig fast i Irak är kontroll.

Man vill ha nära till Iran, så att man hela tiden kan hota med en invasion om Iran börjar spela stormaktsspel i regionen. Och det har redan Ahmadinejad börjat göra.

Man vill skydda Israel från direkt invasion från grannländerna, genom att kunna anfalla dessa grannländer i ryggen om ett invasionshot skulle vara för handen.

Man var tvungen att flytta en del trupper eftersom USA inte var så väl sedda i Saudiarabien längre.

Många orsaker, men samtliga territoriellt strategiska.

Skenmanövern med "weapons of mass destruction" kan man slänga på historiens skräphög - det var ändå aldrig någon som trodde på den ramsan. Hans Blix hittade aldrig några sådana massförstörelsevapen under sina kontrollexpeditioner. Men USA behövde ett svepskäl för att anfalla, så Hans Blix fick utstå mycket hån i de amerikanska medierna för sin oförmåga att finna det som alla redan hade bestämt sig för fanns i Iran.

Hatten av för Hans Blix - en omutlig svensk tjänsteman av den äldre stammen.

Munkar i Burma

2007-09-30T10:41:00.001+02:00

Buddhismen är en fredlig religion - sägs det. Men den liksom andra trosriktningar kan användas för vilka syften som helst. Burmas nästan osynlige ledare, diktatorn Than Shwe, har återigen skjutit skarpt på sitt eget folk - den här gången ett stort antal buddhistmunkar.

Than Shwe vill bli ihågkommen som en stor buddhistisk ledare. Det lär han inte bli. Han blir i stället den som mördar fredliga munkar urskillningslöst i ett försök att hålla tillbaka folkets vilja till förändringar.

En regim kan hålla sig kvar vid makten med våld, det är lätt, men man kan inte vinna folks förtroende och legitimitet för det egna styret.

Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort - skaldade Tegnér.

Han visste - han hade den exempellösa våldsutvecklingen under franska revolutionen för ögonen. Den nya, demokratiska situation som kom efter revolutionen blev desto mer långlivad.

Och likadant kommer det att bli i Burma. Militärdiktaturen som håller sig kvar vid makten med hjälp av våld kommer att falla och ingen vill ha tillbaka denna godtyckliga maktutövning som bara har berikat generalerna - på samma sätt som Saddam Hussein i Irak levde i outsäglig lyx medan folket svalt.

Frågan är bara hur maktväxlingen kommer att ske? Det allra bästa är dialog - men en dialog med gevärsmynningen vid tinningarna är inte en jämlik dialog. Det är oundvikligt att militären måste träda tillbaka för en demokratisk utveckling. Och det är alltid svårt med folkvälde i en stat som är van vid diktatur. Det finns alltför många strukturer som arbetar mot ett folkligt deltagande i makten. Alltför många småpåvar kommer att streta mot en förändring. Det kommer att krävas utbyte av alltför många individer för att statsapparaten skall fungera smärtfritt och smidigt. Och så har vi en instabil situation igen.

Samtal.

Fria och obundna samtal.

Och en vilja till förändring från alla deltagande parter - annars händer inget.

Upp till kamp

2007-09-25T19:39:00.001+02:00

Efter att ha sett alla fyra delarna av Peter Birros teveserie Upp till kamp kan jag inte annat än buga mig för den läckra dramaturgin, det omsorgsfulla fotot och de fina skådespelarprestationerna.

Att tvätterskans dotter Rebecka (Ruth Vega Fernandez), som blir läkare på samma sjukhus som mamman sorterat tvätt på i hela sitt liv, inte skall få behålla sin tjänst eftersom hon anges av den så kallade "sjukhusspionen" är bara följdriktigt och klassriktigt. Mammans dröm om det klasslösa, socialdemokratiska samhället var just en dröm.

Hennes sambo Tommy (Sverrir Gudnasson), blev nykter alkoholist efter alltför mycket tjack och droger. Och efter en tid som lyckad sångsolist i ett av tidens alla rockband. Men hon väljer honom. Trots att hennes mor säger att fadern aldrig gick att få någon ordning på. En gång alkis alltid alkis. Så fullföljer vi vårt sociala arv. Genom att återskapa det igenkännbara. Och tron och hoppet om en bättre värld rinner ut i vardagens kamp.

Sambon blir journalist och intervjuar de varvsarbetare han en gång arbetat med. Han blir avskedad från sin post och slutar med att läsa väderleksrapporten när anmälningarna från lyssnarna blivit för många för hans chefer att hantera. Så gick det för den som envisades med att rapportera om alla oegentligheter i naivt oförstånd. De som tog avstånd från sin ungdoms radikalitet och som egentligen tillhörde den styrande klassen genom födsel och ohejdad vana blev journalister på Svenska Dagbladet.

Den unga lovande sångerskan Lena (Fanny Risberg), som uppträder på Cue club blir r-are och blir dessutom med barn med en ung och hängiven fan just när polisen stormar Hagahuset där hon givetvis är en av ockupanterna. Kul dramatik och den gråa verklighet som följer med sångerskan in spe som klassmässigt engagerad lärarinna i den gråa gårdstensbetongens förort är bara så följdriktig. Och så omänsklig för alla som en gång hoppats på ett liv i framgång - eller åtminstone ett bättre liv.

Den enda figuren som inte riktigt bär är överklasslyngeln Erik (Simon J Berger), som får stå för allt omoraliskt i den penningstinna klassen. Visserligen finns svek och otrohet överallt, men känslokylan är inte genomgående i överklassen. Det finns rätt mycket värme och kärlek, även om den ser lite annorlunda ut än i småborgerskapets puttenuttiga värld. Dessutom skjuts han kallblodigt ned i sista avsnittet - av misstag visserligen, men ett rätt onödigt sätt från Birros sida att ta hämnd på de som flyter ovanpå.

Ja, just småborgerlighet var ju vad som kom ut av alla de stolta parollerna. Gnetandet om en tusenlapp mer eller mindre i lön blev resultatet av den revolutionära ungdomens medelålder.

Hela Sverige har blivit ett inskränkt och pissborgerligt land med välmående men missnöjda medborgare. Och här har socialdemokratins svek mot den egna väljarkåren varit det som varit svårast att smälta - och denna process är mycket väl gestaltad i den här teveserien.

Att spionera på kommunister och andra som har en radikalare åsikt än den betongsosse som för tillfället styr i kommunhuset blev nästan ett måste - åtminstone i Göteborg.

Och locket lades effektivt på - hela tiden. Journalisterna var intresserade av att behålla sitt arbete och sossarna var intresserade av att framstå som arbetarnas och tjänstemännens vänner och pålitliga bundsförvanter. De som alltid förlorar är de som står på de egendomslösas sida. Problemet är bara att det i dag nästan inte finns några egendomslösa. Utslagna pundare kan väl räknas dit, men den politiska medvetenheten i det lägret är ju inte stort.

Alla som kan tänkas driva politik är delar av en mer eller mindre väl definierad medelklass - både till utbildning och till levnadssätt. Detta gör politiken så förutsägbar. Det gör också att de nya moderaterna låter till förväxling lika de gamla socialdemokraterna.

Full sysselsättning, arbetslinjen skall segra, slopad fastighetsskatt som drabbat de i populära områden hårdast, lägre skatter och större valfrihet.

Ja tiden är ur led när moderaterna i regeringsställning skär ned i försvarskostnaderna på ett dramatiskt och för verksamheten omtumlande sätt. Det är fredsstyrkor vi skall satsa på - inte ett omodernt landförsvar - eftersom inget hot om en nära förestående invasion är för handen.

Och här någonstans kommer Birros teveserie in. Det var vänsterns oförmåga att skapa ett reellt politiskt alternativ som gjorde varje förändring i grunden omöjlig. Alla ville ha det bättre ekonomiskt - och det fick man genom den reformerade kapitalism som sossarna stod för. Nu reformerar moderaterna tillbaka lite till kapitalets fördel, men man har lärt sig att det är viktigt att ha det löneslavande kollektivet med sig. Så man slänger till dem ett köttben och behåller köttet hos den kapitalägande klassen, som kommer att förmera sina rikedomar under innevarande mandatperiod på ett högst anmärkningsvärt sätt.

De som inte känner sig representerade i politiken kommer att ta en gruvlig hämnd genom att rösta på sverigedemokraterna i nästa val. Så kan det mycket väl bli. Och då får vi ett mycket besvärligt parlamentariskt läge med sd som vågmästare i riksdagen.

Birros teveserie är en politisk handling, men först och främst ett dramaturgiskt mästerverk. Långsam dialog, tid till eftertanke, vackra och tidsenliga bilder. Trovärdiga figurer i fyra dimensioner - inga kampparoller. Människor av kött och blod, som Peter Birro säkert mött många av under sin uppväxt. Det finns en botten i de här figurerna, som går långt utöver sextiotalsgenerationens egen plakatpoesi och kampdramatik. En eloge till en duktig dramatiker och en fin regissör. Och alla läckra miljöer man letat upp! Allt från Sjuans ölhall till Kurs och tidningsbibliotekets läsesal - och landshövdingshusmiljöerna i Gårda, nu när gamla Haga blivit en söt liten turistfälla.

Graven, Lasermannen och Upp till kamp är lysande produkter av regissören Mikael Marcimain. Jag har tyckt mycket om alla tre efter att ha sett dem. Dramatiken är så läckert fångad och helt utan sliskigt och sentimentalt påhäng. Det finns ett allvar och ett ständigt lurande hot i Marcimains filmer, som känns bara så riktigt. Hotet artikuleras inte alltid, utan framskapas som ett bakomliggande något som stör och skaver i framställningen. I Graven var det modern teknologis förmåga att utradera hela mänskligheten, i Lasermannen den ständigt närvarande främlingsfientligheten och i Upp till kamp det hot som den socialdemokratiska, interna säkerhetstjänsten har utgjort.

Vidskepelsens tyranni

2007-09-16T08:13:00.000+02:00

Lars Vilks har producerat ett konstverk. Han har skapat en rondellhund i god efterföljd till andra rondellhundar, vilka blivit ett begrepp inom konstvärlden.

Det har upprört vidskepliga människor.

Hur kan detta komma sig???

Lars Vilks rondellhund har ett ansikte som påstås föreställa profeten Muhammed. Denne får inte avbildas enligt muslimsk tradition.

Muslimer "över hela världen" påstås protestera mot denna avbildning. Ett pris har satts på konstnären Lars Vilks huvud som går till den som dödar honom.

Det är uppseendeväckande och märkligt att muslimska stater anser sig kunna bestämma över vad som sker utanför deras territorier.

Sverige är en sekulär stat utan statskyrka och utan statlig muslimsk tro.

I Sverige hyllar vi det förnuftiga samtalet mellan reflekterande individer. Det är detta samtal som blir avgörande för vad som skall anses vara rätt eller fel.

Det finns ingen överordnad ideologi eller tro som man kan hänvisa till och påkalla som "objektiv" och utanför de diskuterande individerna stående "sanning", som gäller oberoende av individernas argument.

Man kan ha en nazistisk övertygelse, vara kommunist, vara muslimskt troende, hylla den katolska kyrkan, gå i den judiska synagogan, vara asatroende eller, som scientologerna, tro att vi alla härstammar från yttre rymden - det spelar ingen roll för rättssystemet, men man får aldrig uttala olaga hot i någon av dessa vidskepliga ideologiers namn. Då gör man sig skyldig till lagöverträdelse.

Lars Vilks har full rätt att avbilda vad han vill i Sverige. Konstens frihet är en del av yttrande- och tryckfriheten. Den har grundlagsstatus och är befästad i Sverige i en lång och samhälleligt grundmurad rättstradition. Den är något vi alla värnar om.

Abu Omar al-Baghdadi, ledare för terrornätverket al-Qaida i Irak, har utfäst en belöning på 100 000 dollar till den som mördar konstnären Lars Vilks. Al-Qaida har givetvis full rätt att uttala vilka hot de vill inom sitt lands gränser. Frågan är bara vilket land Al-Qaida anser vara sitt?? Men när man försöker påverka rättsskipningen i andra länder med hänvisning till vidskepelse lär man få svårt att finna internationellt stöd för denna rättsordning. Detta är åsiktsterrorism.

Sverige håller med stolthet upp tryckfriheten och yttrandefriheten som en fyrbåk i världen mot allsköns vidskepliga och religiösa föreställningar.

Det är det förnuftiga övervägandet mellan i sak insatta individer som avgör vad som är rätt eller fel i Sverige - inte religiösa påfund eller "absoluta sanningar" - vilka dessa än månde vara. I Sverige tror vi inte på några "absoluta sanningar" - de visar sig alltid vara fotade i vidskepelse eller övertro. Metafysiska spekulationer kan inte få bestämma över förnuftigt resonerande människor emellan.

Av min beskrivning ovan förstår var och en att om Sverige bestod av en majoritet muslimer, så skulle vi kunna införa sharialagar även i Sverige - eftersom samtalet mellan människor då skulle befordra en sådan rättsordning.

Det är därför viktigt att värna om den sekulära rättsstaten - helt skild från kristna, judiska och muslimska vidskepligheter.

Utan förnuftiga resonemang - ingen rättstat.

Man måste alltid väga den ena sidans argument mot den andra sidans argument i en åsiktskonflikt. Men man kan inte avfärda den ena sidans argument med hänvisning till dödsstraff eller dödshot. Det är och förblir ett sätt att argumentera som upphäver de rationella argumentens kraft och inför det brutala våldet som avgörande argument. Detta vinner förstås på kort sikt (en död människa kan inte argumentera), men förlorar alltid i längden eftersom inga människor vill leva i en ofrihetens diktatur.

På så sätt är den svenska friheten alltid fotad i framtiden.

Den är eftersträvansvärd eftersom människor först och främst alltid vill vara fria till kropp och tänkande.

Solen återvänder

2007-06-17T10:43:00.000+02:00

efter en regnig gårdag. Jag kollade på Bond-filmer i går och lyckades klara av fyra stycken. Något slags rekord. Alla är uppbyggda efter samma format. Först en lång jakt på Bond, som alltid lyckas undkomma sina förföljare. Sedan introt med musiken till filmen och därefter en lugn och vilsam miljö, där Bond, alltid lika cool, visar sig på styva linan på ett eller annat sätt. Så sätter händelsekedjan igång och Bond lyckas alltid befinna sig utanpå färdmedlen i stället för lugnt resande inuti, antingen det är flygplan, tåg eller stora långtradare.

Stuntmännen får alltid jobba häcken av sig. Kvinnorna faller som käglor för denne superman och handlingen rör sig nästan alltid om att rädda världen från onda anslag av maktgalna män.

Kul effekter eftersom man vet att de inte är datoranimerade.

Omkopplingar

2006-10-21T17:33:00.000+02:00

Jaha - då har jag också inköpt Omkopplingar … (med särskilt avseende på Midsommarkransen – Telefonplan). En örnkoll på eniro ger att Cecila Grönberg och Jonas (J) Magnusson bor i Hägersten där Midsommarkransen ligger. ”Gräv där du står” … eller ligger.

Jag fick samvetsfrågan ”Skall du läsa den där?” när jag plockade ut mitt ex. från ”vänder sig om” på Andra Långgatan i Göteborg. ”Nja, bläddra mest gissar jag” blev mitt försynta svar. Man vill ju så gärna gå den talande till mötes – och jag gissade att han misstrodde var och en som påstod sig skola läsa Omkopplingar från pärm till pärm.

Oklart vad som är text av de båda författarna och vad som är citat. Ja, det är ju ett av postmodernismens stående – allt är citat ur någon text som alltid redan har inträffat. Så varför inte göra en dygd av nödvändigheten – eller en nödvändighet av blytyngden – boken väger flera kilo, i likhet med mänsklighetens samlade bokstavskombinationer.

Midsommarkransen som rösternas växelstation. ”La Voix Humaine” av Jean Cocteau finns också med i copyrightlistan.

”Vi har insisterat på att, i likhet med växeltelefonister och cut-up-operatörer, i största möjliga utsträckning tala på ”andras linjer”, genom val, klipp och omkopplingar i redan existerande material och dokument, men också genom att via infogningar och översättningar koppla fram mer okända eller bortglömda arbeten.” Några ord av författarna. Eller någon som samplat postmoderna utläggningar. Eller båda delarna.

Omöjligheten i att säga något över huvud taget genererar oändliga textmängder av pomoskrivare.

”Inte ur intet utan ur Vallfartsvägen uppstår Främlingsvägen.” Koll på eniro ger att Malte bor på Pingstvägen (jag har alltid misstänkt en frireligiös och fanatisk ådra) och jag blir besviken. ”Gräv någon annanstans än där du står” – je est un autre och allt det där.

”I intet slutar Främlingsvägen.” Nå det låter ju bra – jag har alltid haft en stor svaghet för Intet, det Absoluta och Frånvaron. Malte går genom Midsommarkransen med textmaskinen i behåll.

För övrigt gillar jag avsnittet Golv, Telefonfabriken (ur ett avslutat arbete) bäst. Elva bilder i sv/v. Ett betonggolv med patina – grått, ärrat och övergivet.

Bloggosfären

2006-10-21T10:20:00.000+02:00

känns inte intressant. Det finns för många som bloggar. Vem är intresserad av en åsikt som saknar kropp? Därför blir det alltid så att de som känner varandra - eller snarare anser sig känna varandra - läser varandras bloggar. Och inaveln fortsätter fast nu på nätet.

Vem är intresserad av okunniga människors tyckanden? Jag tycker att XX är skit respektive hur häftigt som helst. Vem är jag - var och en som kan säga ordet jag?

Bloggandet kan bara ursäktas om man kommer med ett faktum, en intresseupplysning eller en sakframställning. Är framställningen dessutom ny och "avslöjande" kommer saken i en annan dager. Så gjorde Magnus Ljungkvist - trägen socialdemokratisk undersökare av makten. Det känns kul.

Men hur ofta träffar man på något intressant? Sällan.

I dag regnar det hela morgonen och jag har inget att göra. Inga möten eller förpliktelser. Inget anställningsförhållande vars krav jag måste uppfylla. Ljuvligt.

Ny dag

2006-06-23T14:13:00.000+02:00

Dagen börjar med tystnad. Det är otroligt tyst på gården och i huset. De flesta är väl på sina sommarställen gissar jag.

Men det gör det väldigt ensamt för mig. Fast jag kan inte låta bli att njuta. Jag älskar tystnaden. Det är en bristvara i vår tid. Lugnet och frånvaron av påträngande musik eller påträngande människor, som ständigt talar i mobiltelefon eller skriker till varandra.

Silentium est aurum.

IDAHO

2006-05-18T07:36:00.000+02:00

är inte bara en delstat i USA utan står också för International Day Against Homophobia - Internationella Dagen mot Homofobi. I går demonstrerade flera organsiationer i Göteborg mot den ökande homofobin i samhället. I manifestationen deltog Centerpartiet, Feministiskt Initiativ, Folkpartiet, Iranska flyktingrådet, Kristdemokratiska Ungdomsförbundet, Liberala Ungdomsförbundet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet & Ung Vänster.

När öppenheten för glbtq-personer har ökat, så har också motståndet mot homosexuella och andra ökat. Nynazisterna har fått ett konkret mål att rikta sig mot.

Jag talade mot tystnaden - den tystnad som uppstår när någon fäller ett homofobt yttrande. Om inte någon reagerar är denna tystnad homofobernas bästa medhjälpare. Demonstrationen hölls vid Milennieplatsen utanför gamla Stora Teatern vid Avenyn.

Här finns info om RFSLs organisationsaktiviteter under dagen.

En månad har gått

2006-05-14T08:11:00.000+02:00

och Christina har lämnat oss i Kommunfullmäktigegruppen. Vi börjar närma oss det första framträdandet på bokhandeln "vänder sig om" och innan dess får vi också ha pratat oss samman om den gemensamma politiken inför kommande duster med massmedia och väljare.

Glbtq-litteratur väller fram i stora mängder. Det kommer att bli ett rekordår återigen i min bibliografiska lista över gay&lesbian-litteratur. Det kommer mer och mer kvalificerade texter om transpersoner dessutom. Några få böcker har ju funnits sedan länge - Christine Jörgensen, Lili Elbe, Charlotte von Mahlsdorf och Jan Morris kan tas som exempel. Men det kommer mer allmän litteratur om transpersonligheten som sådan - inte koncentrerat på enskilda individer.

Håller på med bokläsning för kommande recensioner i lambda nordica. Går trögt, men skall bli kul när jag äntligen får dem färdiga.

Feministiskt initiativ

2006-04-18T06:15:00.000+02:00

(Bild: Byggnad ritad av Zaha Hadid)

I går var jag med på ett möte som kommer att få konsekvenser långt in i framtiden. F! i Göteborg beslutade att sätta samman en lista, som kommer att ställa upp i kommunalvalet. Vi blev åtta personer som tänker ta på oss kampen här i Sveriges andra stad.

Milka, Sofia B., Christina, Lennart, Anna-Carina, Jan, Hunar och Sara är våra namn.

De viktigaste frågorna för mig är lika lön för lika arbete - att kvinnolönerna kommer ur det låglöneträsk de alltid befunnit sig i, att sextimmarsdagen införs och att mäns våld mot kvinnor uppmärksammas som det allvarliga samhällsproblem det är - ett relationsproblem, som får samhälleliga konsekvenser. Det är ingen lätt fråga och den bör behandlas individuellt - olika för varje fall. Men den bör angripas nationellt, som ett problem i våra generella attityder könen emellan.

En annan hjärtefråga skulle vara kulturpolitiken - att bygga ett nytt allkulturhus i Göteborg, med betoning på konst, happenings, föredrag, informationer av alla slag är en länge närd dröm. Det skall förstås byggas vid Röda Sten och gärna vara ritat av en internationellt gångbar arkitekt som Zaha Hadid - hon skulle också vara etniskt och könsmässigt lämplig som arkitekt. Men främst skulle jag välja henne för den exceptionella, postmoderna fantasi hon visar i sina skisser över byggnader hon varit med att tävla om. En dröm!

Ja, det blir mycket att diskutera under den kommande månaden. Hur skall vi lägga upp vårt valmanifest, vilka frågor lämpar sig bäst att föra ned från riksplanet till den kommunala nivån? Och så vidare.

Mario Mieli - Elementi di una critica omosessuale

2006-01-09T01:16:00.000+01:00

Jag har fastnat i de gamla, marxistiska gayaktivisterna ett tag nu. Den revolutionära gayaktivismen var ju inte en lokal företeelse i ett land utan spreds över hela Europa. Förebilder var studentrevolten 1968 och tron på den marxistiska analysen som ett praktiskt redskap att förändra världen. Det gällde framför allt att genomföra handlingar – inte sitta på sin kammare och tänka och tro att alla andra är så förstående bara man ingenting säger – det är dom andra nämligen inte! Och den allmänna tidsandan smittade av sig. Det var möjligt att förändra världen.

Mario Mieli (1952-1983) var en framstående gayaktivist från Italien, som enligt de italienska aktivisterna själva, var en av de få lysande intelligenserna i den italienska rörelsen.

Efter sin död har han gett namn åt Roms kulturella gayrörelse – Circolo di cultura omosessuale mariomieli.org (vars sista del jag behållit från webben – klicka och läs!)

Mario Mieli protesterade mot den psykiatriska diagnosen på homosexualitet under en sexologkongress i San Remo 1972. Han skrev en kritisk samhällsanalys som kom att påverka den italienska gayrörelsen på djupet – Elementi di critica omosessuale (1977). Boken var en omarbetning av Mielis doktorsavhandling från året innan. Det är en marxistisk kritik av det kapitalistiska samhället där han förespråkade frihet för homosexuella, kvinnor, färgade och alla andra som hölls nere av den patriarkala kapitalismen. Analysen kan sägas vara mycket tidsbunden, men den genomfördes med intelligens och bravur. Boken trycktes om år 2002 med tillägg och förord av ett antal akademiker på området. Nu var ju inte Mieli ensam om en marxistisk kritik av samhället med utgångspunkt i den homosexuella kulturen. I Frankrike fanns Guy Hocquenghem, som gav ut Le désir homosexuel i Paris år 1972 och i USA Bob McCubbin, som gav ut sin marxistiska analys under titeln The Gay Question : a marxist appraisal, 1976 vilken senare återutgivits under titeln The Roots of Lesbian & Gay Oppression : A Marxist View. Den översattes året efter (1977) till svenska under titeln Homosexförtryckets historiska rötter. Den boken kom att få en djup inverkan på den svenska gayrörelsen och dess samhällsanalytiska redskap.

Mieli iscensatte också ett skådespel/happening, som blev mycket uppmärksammat - "La Traviata Norma. Ovvero: Vaffanculo... ebbene sì!"

Mieli var mycket kontroversiell och uppträdde gärna på ett spektakulärt sätt. Han åt till exempel sin egen avföring under ett uppträdande i Rom.

Jag klipper in en text ur glbtq.com på engelska om Mielis betydelse för den italienska gayrörelsen och sedan följer en text från culturagay.it på italienska, som lustigt nog följer den engelska texten slaviskt i spåren – eller skall vi säga att det är tvärsom?

”Mieli, Mario (1952-1983)

A leader of the Italian gay liberation movement in the 1970s, Mario Mieli combined a radical theoretical perspective with a courageous (and often provocative) public persona. He is best known for his Marxist account of homosexuality and homosexual oppression, Elementi di critica omossuale (1977), translated into English in 1980 as Homosexuality and Liberation: Elements of a Gay Critique (1980).

Mario Mieli was born in Milan on May 21, 1952 into a large and prosperous family. He grew up on his family's estate near Como, but returned to Milan in 1968, where he participated in the radical student movement.

In the years from 1971 to 1974 Mieli spent much time in London, where he took part in the Gay Liberation Front. In April 1972, he, along with Angelo Pezzana (b. 1940) and the French writer Françoise d'Eaubonne (b. 1920), conducted the first homosexual demonstration in Italy at a Congress of Sexology in San Remo, where they protested against the psychiatric condemnation of homosexual conduct and, especially, against the use of aversion therapy to "convert" homosexuals.

Inspired by the writings of Massimo Consoli, the collective Fronte Unitario Omosessuale Rivoluzionario Italiano (Italian revolutionary homosexual united front), which is better known by its acronym FUORI! (Come out!), was founded in 1971. Though based in Turin, it appeared almost simultaneously in Turin, Rome, and Milan, where Mieli was an organizer.

When FUORI! united with the Radical Party in 1972, Mieli criticized the move as "counter-revolutionary," since he thought the gay movement should remain independent of political parties. He then left FUORI! to help organize the Collettivi Omosessuali Milanesi (Homosexual collectives of Milan), whose theatrical group Nostra Signora dei Fiori staged in 1976 his play "La Traviata Norma. Ovvero: Vaffanculo... ebbene sì!" (The title contains too many puns to attempt translation.) This outrageous production had an enormous success in Milan and the many other cities in which it was presented. An in-your-face spectacle, it deliberately presented behavior on stage that was designed to flout conventional, heterosexual norms. Its impact was explosive.

A controversial personality, Mieli was not beyond making a spectacle of himself. Once in Rome he publicly ate his own excrement and that of a dog. Some found this outrageous public behavior frightening, but in fact he was a gentle person who enjoyed cross-dressing. He could be very charming in private.

Shortly after I met him, Mieli sent me a letter, dated February 19, 1983, in which he spoke of a forthcoming book. "My book, entitled Il risveglio dei Faraoni [The awakening of the Pharaohs], will appear at the end of April and if you will let me know where you will be on that date, I will be sure to have a copy sent to you. At present I am feeling a bit bad because of the reactions that the book may arouse: I don't know if I told you, but it is the story of a risen Jesus and is at the same time autobiographical. Even though Einaudi [the publisher of Elementi di critica omossuale] is presenting it as a novel, one knows very well that it is not and I don't want anyone to do me in [che qualcuno mi facesse la pelle]. But perhaps this is all paranoia. In any case, it is my book and I could not write it differently." Shortly afterwards, however, another letter, dated March 11, 1983, arrived. It contained the postscript: "My book will not be published by my free choice." The following day Mieli killed himself.

It thus appears that Mario Mieli's suicide in Milan, on March 12, 1983, was connected with the adverse reaction he expected from the publication of this book, though it is not clear just what objection to the book he anticipated. Even though a pirated edition was later published, his family brought legal action and had all copies destroyed. Hence, Mieli's suppressed book remains the subject of speculation.

Mieli is best remembered for his earlier book, the theoretical work Elementi di critica omosessuale, which is an elaboration of his university thesis of 1976. It was translated into English and Spanish. The book was reprinted in 2002 with additional essays by several gay scholars. (The title of Teresa de Lauretis's contribution, "La gaia scienza, ovvero la traviata Norma," even recalls Mieli's theatrical production.)

Ovanstående text skrevs av Hubert Kennedy.

”Mario Mieli

Nel 1977 esce Elementi di Critica Omosessuale, la tesi di laurea in filosofia morale scritta l'anno prima da un militante straordinario, Mario Mieli (1952/1983), una delle poche menti lucide del nostro movimento.

Per quel libro, Mario vincerà la seconda edizione del Premio Triangolo Rosa (la prima aveva premiato Piero Montana, nel 1976, l'ultima ha riconosciuto Delia Vaccarello, nel 2002).
Mieli ha partecipato ad alcune riunioni in casa Pivano, nel 1971, poi è andato per un breve periodo a Londra dove ha preso visione diretta delle attività del movimento gay locale. Torna quasi subito con la testa piena di idee e voglia di realizzarle. Ci prova all'interno del F.U.O.R.I! poi, quando questo gruppo si federa al Partito Radicale (1974), se ne allontana perché non crede che si debba "passare attraverso la politica" per cambiare il mondo. Partecipa alle iniziative dei Collettivi Omosessuali Milanesi (COM) e del loro gruppo teatrale Nostra Signora dei Fiori, mettendo in scena uno spettacolo "oltraggioso": La Traviata Norma. Ovvero: Vaffanculo... ebbene sì! (1976), insieme a personaggi di primo piano nel movimento milanese, dallo scrittore Roberto Polce all'architetto Corrado Levi, artista conosciuto in Italia e all'estero.

E' un happening che coinvolge profondamente il pubblico di Milano, Firenze, Roma, e ogni città in cui viene rappresentato con successo fino a diventare "un punto fermo nella scena italiana". Mieli ne rimane talmente coinvolto che comincia a dar spettacolo in proprio. E' un personaggio controverso, non privo di una punta di esibizionismo provocatorio che spaventa i più, ma in realtà è del tutto innocuo, visto che ha una grande bontà d'animo. E' notoriamente coprofago, e dopo una esibizione all'Ompo's durante la quale lascia tutti i presenti a bocca.... accuratamente chiusa per aver pasteggiato con la "sua" e "quella" del suo cane, Dario Bellezza ironizzerà: "A Mario non è rimasto altro che mangiar la merda, per far parlare di sé").

Il suo nome tipicamente ebraico lo porta a giochi di parole e a raccontare storie "improbabili". Confessa di aver avuto dei "problemi" in famiglia e nella comunità milanese per la sua militanza gay.

Il suo capolavoro viene tradotto in inglese ed in spagnolo, nonostante l'estrema difficoltà del linguaggio e dei concetti espressi, ma la stringente analisi che cerca di congiungere tra loro la liberazione di classe, degli omosessuali e delle donne, pur diventando il libro italiano più autorevole e più conosciuto all'estero, non ha un grosso successo di vendite. Forse per questo motivo un secondo libro nel quale cerca di esprimere il suo nuovo corso "alchemico-paranormale" gli viene rifiutato dall'editore e, durante un lungo momento di depressione, si suicida nel marzo dell'83. Da lui, prenderà nome un famoso circolo glbt italiano, il "Mario Mieli" di Roma.”

Och den italienska texten skrevs av Massimo Consoli

Begärets lagar: moderna statliga utredningar och heteronormativitetens genealogi

2005-11-23T07:16:00.000+01:00

I dag vill jag gärna uppmärksamma en avhandling från Lunds universitet. Disputationen kommer att äga rum den 2005-12-10 och har alltså inte skett ännu. Sara Edenheim är en mycket skärpt och ung forskare i historia med genusvetenskap som specialitet. Jag är personligen mycket förtjust i den infallsvinkel på subjektet, personligheten och den individuella identiteten som Sara Edenheim utgår från. Den lyder i sin forskningsansats som följer:

"Utifrån poststrukturalistisk feministisk analys kartläggs konceptet "kön/genus/begär" i den medicinska och juridiska kontexten under 1900-talet. Med fokus på hur medicinare, jurister och politiker behandlat homosexualitet, intersexualism samt transsexualism utläses hur könstillhörighet och sexualitet konstrueras och rekonstrueras utifrån varandra. Frågor som vad konstituerar ett mänskligt subjekt enligt de analyserade diskurserna och hur dessa kriterier reproduceras/förändras är centrala utgångslägen. "Abjektion", "heteronormativitet",
" interpellation" och "liberal(istisk) tolerans"är likaså nyckelbegrepp.
Avhandlingen skrivs på svenska."

När så avhandlingen blivit klar låter det lite annorlunda, som sig bör:

"Sammanfattning: Avhandlingen består av en analys av Statliga Offentliga Utredningar (SOU) och deras definition och hantering av homosexualitet, intersexualism och transsexualism under 1900-talet (1935-2001). Frågor som berör den juridiska definitionen av ett mänskligt subjekt, mänskligt begär och den mänskliga kroppen är centrala för dessa utredningar och därför ligger fokus i avhandlingen på hur dessa definitioner reproduceras och förändras.

De lagändringar som dessa utredningar har föranlett sätts vanligtvis in i ett sammanhang där staten anses ha övergett ett repressivt straffsystem till förmån för en tolerant och jämlik välfärdspolitik. Perspektivet i denna avhandling har dock varit ett annat och mer kritiskt. Genom en genealogisk metod, inspirerad av Friedrich Nietzsche och Michel Foucault, har denna antagna utveckling granskats för att se vilka likheter och skillnader man kan finna utredningarna sinsemellan. Utgångsfrågan har fokuserat på kontinuitet och förskjutningar i utredningarnas definition av kön och begär. Utifrån Judith Butlers definition av heterosexuell matris, har jag betonat både vad som har uteslutits i utredningarna och vad som har förmedlats. Det psykoanalytiska begreppet abjektion har i det sammanhanget spelat en central roll för att förstå vad som utesluts och varför det utesluts. På samma sätt har begreppet interpellation använts i ytterligare en analys av samma material, för att undersöka hur utredningarna benämner det avvikande och kanske framför allt, varför de benämner det avvikande på ett specifikt sätt.

I ett avslutande kapitel används slutsatserna från föregående kapitel för en diskussion kring förhållandet mellan identitetsbaserad politik och en kapitalistisk samhällsorganisation. Genom en applicering av Wendy Browns nietzscheanska diskussion om ressentiment och moralism, kommer avhandlingen fram till att den identitetspolitik som förs i ?demokratins och jämlikhetens namn? avsevärt försvårar andra politiska agendor som inte vill utgå från stabila, cementerade och heteronormativt bevarande subjekt. En koppling kan således göras mellan det statliga kravet på att sexualitet anses (endast) kunna baseras på könstillhörighet och en statlig diskurs där demokrati anses (endast) kunna baseras på liberalism."

Homosexualité et prostitution masculines à Paris (1870-1918)

2005-11-17T07:18:00.000+01:00

I dag väljer jag en bok av en ung historieforskare i Paris. Man kan köpa boken antingen som pdf-fil eller som papperskopia på sajten L'Harmattan. Först kommer en beskrivning av boken från förlaget nedan och därefter en personlig redogörelse för innehållet av Baptiste Coulmont - texten tagen från hans blogg. Det finns mycket intressant i denna bok eftersom den uppehåller sig vid en så tidig epok, vilken inte är så väl genomforskad som det sena 1900-talet.

Régis Revenin

Le 26.10.2005, l'auteur sera interviewé et présentera son ouvrage sur France Culture dans l'émission "La Nouvelle Fabrique de l'Histoire"

L'émergence d'un "monde" homosexuel parisien (bains, bals, bars, "bordels", "drague" en plein air, prostitution masculine, ...) coïncide avec le développement des discours médicaux fustigeant l'homosexualité en tant que perversion sexuelle. Toutefois, cet essai montre combien la vie des gays parisiens n'est pas, à la Belle Epoque, systématiquement marquée du sceau de la répression. A partir d'archives de police jusqu'alors inédites, d'articles de presse, d'écrits médicaux, de récits autobiographiques et de sources littéraires, l'auteur nous fait découvrir le vaste "monde" gay du Paris de la Belle Epoque.

Nedan texten av Baptiste Coulmont.

J’accueille aujourd’hui Régis Revenin, actuellement doctorant en Histoire (à Paris 7) et auteur d’Homosexualité et prostitution masculines à Paris (1870-1918) (Paris, L’Harmattan, 2005) qui sort ces jours-ci. Avant de lui laisser la parole, je signale qu’une dizaine étudiants (dont R. Revenin) mettent en place, à la rentrée, un atelier en études lesbiennes et gays.

Contrairement à ce que d’aucun-e-s pourraient croire, la Belle Epoque est une période tout à fait méconnue de l’histoire des homosexualités (féminines et masculines) en France, excepté quelques grandes figures lesbiennes ou gays – littéraires le plus souvent (Colette, Lorrain, Proust…). C’est pourtant à la fin du XIXe siècle qu’apparaît à Paris (mais aussi dans de nombreuses grandes villes occidentales, comme l’illustrent très bien les recherches des historiens George Chauncey pour New York et Matt Cook pour Londres notamment) une subculture gay, très visible, avec ses lieux de sociabilité propres dont une grande partie est spécifiquement homosexuelle, ses lieux de rencontre en plein air, ses codes sociaux, ses mœurs sexuelles, ses moyens de résistance à l’ordre social et sexuel…

L’émergence d’un “monde” – à défaut de pouvoir réellement parler de “communauté” – homosexuel parisien (avec ses bains, bals, bars, “bordels”, cafés et restaurants, sa “drague” en plein air et sa prostitution masculine) coïncide avec le développement (depuis le Second Empire et les écrits “scientifiques” d’Ambroise Tardieu) de discours médicaux fustigeant l’homosexualité en tant que perversion sexuelle, au motif de la soustraire à la répression policière et judiciaire, lesquels écrits peuvent être interprétés comme la ré-appropriation pseudo-laïque et pseudo-scientifique de la “question homosexuelle”, autrefois monopolisée par les discours religieux.

Aussi j’ai tenté de démontrer, à partir de rapports de police jusqu’alors inédits, d’articles de presse, d’ouvrages de médecine, de récits autobiographiques et d’écrits littéraires, combien la vie des gays parisiens n’était pas, à la Belle Epoque du moins, systématiquement marquée du sceau de la répression, en mettant en question les mythes qui entourent de manière récurrente l’historiographie gay en France (et plus globalement dans l’ensemble des pays occidentaux) : ainsi, l’homosexualité n’était pas nécessairement cloisonnée dans les “classes” privilégiées de la société française (bien au contraire même…), lesquelles n’étaient certainement pas plus tolérantes que les “classes” populaires ; les gays parisiens n’ont pas tous vécu cachés, honteux, invisibles, isolés et malheureux jusqu’aux années dites de “Libération sexuelle” (après 1968) ; le “monde gay” (comme l’actuel quartier du Marais à Paris, et les “quartiers gays” parisiens qui l’ont précédé : Saint-Germain-des-Prés, puis la rue Sainte-Anne) n’est pas né ex nihilo en même temps qu’apparaissaient les mouvements homosexuels après la Seconde Guerre mondiale (j’ai ainsi recensé quelque cent dix “établissements gays” avant la Première Guerre mondiale) ; enfin, les “quartiers gays” parisiens avant 1918 n’étaient pas principalement situés à Montmartre ou à Pigalle… mais très nettement dans les 2e et 9e arrondissements de la Capitale.

Aussi, si un véritable flot discursif (journalistes, juges, médecins, moralistes, policiers, romanciers) s’abat sur les gays à la Belle Epoque, si la police des mœurs parisienne surveille assidûment les “pédérastes”, les arrestations policières et les condamnations judiciaires, pour autant qu’elles existent, restent tout à fait rarissimes, et les rafles anti-homosexuelles semblent n’être qu’un mythe, du moins entre les années 1880 et la fin de la Première Guerre mondiale (cf., pour les années 1920 et 1930, les travaux de l’historienne Florence Tamagne). Je fais même l’hypothèse que le “monde gay” parisien était sans doute plus développé en 1900 qu’il ne l’était dans les années 1950 et 1960, et que les surveillances policières et la répression judiciaire étaient sans conteste nettement plus fortes dans ces années-là qu’elles ne l’étaient à la Belle Epoque… Ainsi les lectrices et lecteurs sont invitées à se débarrasser de leurs préjugés sur cette période en particulier, et sur les périodes passées de manière plus générale, en oubliant quelque peu le récit militant (qui peut constituer certes une source, un témoignage, mais rien de plus) et la “victimologie” encore trop présente dans l’historiographie gay.

Régis Revenin — auteur de Homosexualité et prostitution masculines à Paris

Queersverige

2005-10-31T07:21:00.000+01:00

Don Kulick har i antologin Queersverige fört samman en disparat kollektion studier, som vid första påseendet inte verkar ha något med varandra att göra. Men det finns en övergripande begreppsapparatur, som utforskar den ”heterosexuella matrisen” eller heteronormativiteten och i denna finns den gemensamma struktur som alla uppsatserna relaterar till.

Boken kan delvis ses som ett resultat av projektet Heteronormativitet : en empirisk och tvärvetenskaplig undersökning, som för några år sedan initialt fick pengar ur Riksbankens jubileumsfond. Projektet samlar Don Kulick, Fanny Ambjörnsson, Ann Frisell-Ellburg, Mark Graham, Lissa Nordin, Ingeborg Svensson och Tiina Rosenberg. Samtliga utom Ann Frisell-Ellburg finns representerade i Queersverige med en text vardera. Fanny Ambjörnsson har redan disputerat på studien I en klass för sig : genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Fler avhandlingar lär följa.

I ett inledande kapitel går Don Kulick igenom queerteorins etablering i Sverige. Här har Kulick själv varit en aktör eftersom han redigerade ett nummer av lambda nordica år 1995 med titeln ”Queer Theory : vad är det och vad är det bra för?” där han tar avstamp i Queer Nations och Act Ups manifest från 1990. Sedan dess har den teoretiska förståelsen utvidgats och dess praktiska tillämpningar kommit i tryck. Det är resultatet av ett decenniums borrande i teorins djupskikt som vi finner i boken Queersverige.

Den inledande studien av Lissa Nordin, ”När man inte vill vara själv : om vådan av att vara ensamstående man i norrländsk glesbygd”, handlar om den heterosexuella matrisens krav på de ensamstående männen i Norrlands inland att finna en kvinnlig partner. ”Att ’man skall vara två’ fanns det inga tvivel om att de män jag mötte var övertygade om, liksom att detta är ett naturligt inslag och det sätt varpå livet skall levas.” (sid. 34) Studien är välgjord och varierad i sin syn på de olika aktörer som intervjuas och följs i sin vardag.

Ulrika Dahl undersöker den svenska jämställdhetsdebatten och dess strävan till lika villkor för män och kvinnor. Hon visar övertygande hur ”jämställdhet upprätthåller heteronormativitet” (sid. 68) och vad det för med sig för alla de ickeheteronormativa relationer som ett samhälle består av. ”Man kan tänka sig att en queer jämställdhet skulle dekonstruera det bakomliggande system av makt och relationer som jämställdhetsdiskursen förstärker och upprätthåller.” (sid. 69) blir en positiv förhoppning.

”För sex år sedan dök det plötsligt upp hundratusentals nya perversa män i Sverige” (sdi. 73) börjar Don Kulick sin studie ”400 000 perversa svenskar”. Framställningen har publicerats på engelska och spanska och är spridd i flera publikationer. Kulick gör här en klassisk observation i Foucaults och socialkonstruktivisternas efterföljd. Genom den så kallade sexköpslagen blev över en natt de prostituerades kunder brottslingar i Sverige. Sexköparen patologiserades och blev en ny ”art” av människa på samma sätt som den homosexuelle framträdde som en ”art” av människa under 1900-talet i Sverige. Vad som utmärker en speciell typ av människa är att det finns något inom densamma som kan identifieras och vid behov korrigeras. Sexköparnas sätt att utöva sin ”patologiska” sexualitet bidrar till att göra andras sexuella handlingar ”normala”. Kulick skriver: ”Som alla perversa fyller alltså de 400 000 nya perversa svenskarna en viktig social och kulturell uppgift. Deras brott mot jämställdhetsideologins föreskrifter placerar dem ”utanför svenskhetens moraliska universum”, men detta ”utanför” är naturligtvis en del av det som skapar ett ”innanför”. Sexköparnas patologiska sätt att skilja på sex och kärlek gör föreningen av sex och kärlek frisk, deras onormala sexualitet gör andra normala. Som Foucaults homosexuelle på 1800-talet blir 2000-talets svenske sexköpare en skärningspunkt där olika former av kunskap, makt och diskurs sammanlöper och flammar upp. Sexualitetsmönstret fortsätter att producera nya arter. Genom att identifiera dem och analysera dem fortsätter vi Foucaults arbete att synliggöra de processer genom vilket livet i den moderna världen skapas.” (sid. 97)

Det är ogörligt att referera alla studier i denna antologi. Man måste säga att det är en synnerligen välskriven och språkligt enkel framställning, som kommer att öka förståelsen för genusvetenskapens arbetssätt i Sverige i dag. Genom att ställa relevanta, men inte helt väntade, frågor om könsmaktsordningen i Sverige produceras ny kunskap om det samhälle vi lever i. Denna kunskap kan sedan användas för att förändra eller bevara denna ordning. Det senare är en politisk fråga. För Kulicks del är det ingen tvekan om queerteorins sociala implikationer. ”Det kan vara värt att påminna om att ett av skälen till att forskare tyckte queerteorin var så inspirerande för tio år sedan var för att den tillät oss att fokusera inte på hur sociala fenomen blir begripliga, utan på hur de blir obegripliga. Med andra ord lärde den oss att problemet inte var homosexualitet – utan problemet var de processer som gjorde homosexualitet till ett problem.” (sid. 99)

När Kulick skriver att sexköparen utvecklas till en identifierbar individ med en förhistoria, ett speciellt psyke och ett behandlingsbart psyke, liksom den homosexuelle utvecklades under 1900-talet i Sverige, kan han luta sig mot en utmärkt studie av Jens Rydström – Sinners and Citizens: Bestiality and Homosexuality in Sweden, 1880-1950, där Rydström just visar hur sodomiten försvinner ur den samhälleliga diskursen för att ersättas av ”den homosexuelle”. Rydström har gjort en omfattande studie av brottmål i landstingsarkiv och andra arkiv. Undersökningen är exemplarisk och kom 2003 ut på University of Chicagos press. Under 2005 belönades den med ”The John Boswell Prize for an outstanding book on lesbian, gay, bisexual, transgendered, transsexual, and/or queer history published in English” – ett pris som instiftats till minne av den alltför tidigt bortgångne John Boswell.

Konstruktionen av det som är

2005-10-25T12:06:00.000+02:00

är helt beroende av det som tidigare varit. Varje ny konstruktion av varat som trovärdigt, beboeligt rum att utföra handlingar i, är invaderat av alla de strukturer, strategier och konstruktioner som föregått just detta ögonblick - detta nu.

Varat kan bara upplevas i det direkt närvarande nuet - ett undflyende något som aldrig låter sig fångas eftersom det mycket snabbt övergår från ett kommande nu till ett passerat då.

Alla närvarande ögonblick - om det nu finns några sådana registrerbara ögonblick - är strukturerade av allt det som funnits tidigare i medvetandet. Medvetandet, minnet, viljan, föreställningar om hur världen är uppbyggd. Även dessa är konstruktioner. Men det är just de som konstruerar vårt vara i världen.

Så om de flesta inte har något medvetande om den, numera mycket stora och omfattande gaykulturen, så "finns" den inte i allmänna medvetandet. Nu är det lyckligtvis inte så. En ganska stor medvetenhet om konstruktionen av den heterosexuella matrisen eller normen, som trycks på oss alla har infunnit sig i samhället genom undervisningen på genusinstitutionerna i landet. Det går inte längre att hävda att bögar och lesbiska "inte finns" - det framstår som absurt för den unga generationen.

Så när Polens nye premiärminister Lech Kaczynski talar om familjen som samhällets stöttepelare, så vet vi alla att det också är alla de samlevnadsformer som finns utöver familjen, som är de som bygger upp samhället. De är i dag i majoritet.

Det ärkekonservativa partiet Polska familjeförbundets (LPR) "strateg i kampen mot homosexualiteten heter Daniel Pawlowiec, en ung kostymklädd man som vi möter i parlamentsbyggnaden i Warszawa. Han var en av initiativtagarna till den "normalitetsparad" som hölls i Warszawa i somras. Ett tusental aktivister tågade genom centrala stan för att visa sitt missnöje med att Warszawas gaymarsch trots allt blev av - ett par tusen homosexuella och sympatisörer trotsade borgmästare Kaczynskis förbud och höll sin parad." skriver Dagens Nyheter.

De katolska reaktionärerna får Europa att stanna upp i det pågående reformarbetet för bögar och lesbiska och transpersoner i Europa. Det sker inte utan aktivitet från deras sida. Katolikerna har nämligen förstått varats konsistens så att det byggs upp av de aktiva handlingar - i deras fall troshandlingar - som konstituerar vardagen. Det är lite märkligt eftersom man skulle kunnat tro att de lutat sig mot föreställningen om ett metafysiskt Vara, som finns utan att behöva konstrueras i handling. Men det gör man inte. Varat uppstår som ett resultat av de handlingar och de traditioner som strukturerar handlingarna. En konstruktivistisk essentialism. Essensen i tron kan inte upplevas annat än genom handling. ändå är det så att essensen i tron ligger utom alla handlingar. En märklig dubbelhet som stärker den konstruktivistiska essentialismen som den katolska kyrkans existensmodus.

De katolska kristna bygger sitt existensrum från Bibelns skrifter och ger inget utrymme åt homosexuella - påven är med dem.

Det är en reaktionär, språklig konstruktion som drar genom Europa och minskar livsrummet och uttrycksmöjligheterna för en majoritet av dess invånare - alla som inte drivs av vanföreställningar om gudar och gudinnor och annan vidskepelse.

Det är en mörk tid vi lever i.

Pax Americana

2005-10-18T23:52:00.000+02:00

Vi lever i fredens tid. Europas stater samarbetar för att undvika stridigheter sinsemellan. Ett stort lugn har lagt sig över världen efter det andra världskrigets slut. Or so it goes.

Ingenting kunde vara felaktigare. Ända sedan det stora kriget mellan världens imperialistmakter slutade i ett kallt fortsättningskrig år 1945 - vilket varade till 1989, då det äntligen kom till ett avgörande med den amerikanska supermakten som ensam segrare i världen, så har ständigt blod utgjutits i krig.

USA intervenerade i Kina 1945,
i Grekland 1947–49,
gjorde en omfattande krigsoperation i Korea 1950–53,
stöttade Iran 1953 åt den "fria" världen,
var i Guatemala 1954,
hade mycket omfattande krigsoperationer i Vietnam 1954–73,
i Libanon 1958,
i Kongo 1960–64,
försökte störta den socialistiska regimen på Kuba 1961,
intervenerade i Indonesien 1965,
tryckte militärt engagemang på Dominikanska republiken 1965–66,
var inblandade i kuppen i Chile 1973,
i Angola 1976–92,
i Libanon 1982–84,
i Granada 1983–8),
förde krig i Afghanistan 1979–1989,
i El Salvador 1981–92,
i Nicaragua 1981–90,
i Panama 1989–90,
i Irak 1991,
i Somalia 1992–94,
i Haiti 1994,
i Bosnien 1995,
i Jugoslavien 1999,
i Afghanistan 2001 och fram till i dag,
och i Irak 2003 fram till i dag.

Inte ett enda år har gått utan att världens starkaste supermakt har visat musklerna och använt sin militära makt för att stärka sina multinationella företags ställning i världen.

Den amerikanska imperialismens främsta mål har alltid varit att öppna möjligheterna för USA-baserade företag att investera och att låta amerikanska multinationella koncerner få tillgång till andra nationers naturresurser. Om länderna har vägrat har alltid något politiskt svepskäl för militär intervention skakats fram ur presidentens ärm. Skräcken för en "islamsk terrorist" har ersatt skräcken för en "världsomstörtande kommunism". Båda är fantombilder i en imperialists hjärna. Spöken framkallade för att rättfärdiga den egna våldsutvecklingen mot främmande stater.

Någon "fred" har det alltså inte varit tal om under "efterkrigstiden". I stället har vi bevittnat ett enda lands rovdrift på världens tillgångar som saknar motstycke i historien.

Är det inte dags nu

2005-10-12T04:36:00.000+02:00

att översätta andra böcker från det amerikanska språkområdet än de där bögen dör under mystiska eller tragiska omständigheter.

"The Gay Guy always dies" är ett uttryck jag myntat för att beskriva det faktum att i en heterosexistisk värld kan man inte låta en bög eller flata leva ett lyckligt liv. Detta gäller som mönster - särskilt för förlagsredaktörer. Just de som borde vara fria från dessa fördomsstrukturer.

Den svenska konsensusuppfattningen är att marknaden inte är "mogen" för sådana romaner. Det finns en drös att översätta från amerikanska. Gör det!! I stället för att tugga mordet på Matthew Shepard en vända till i SvT borde man översätta alla de böcker där ett nytt, ungt gayliv tar form. Sverige har varit "moget" för detta länge.

Men romanen Snygg av Joyce Carol Oates stryker alla fördomar medhårs. Läraren, som utpekas som homosexuell, omkommer i en bilolycka. Ja, det finns många sätt att ta livet av sina romanfigurer. En bilolycka tillhör de mer problemlösa. Ett annat sätt är att låta en välbeställd läkare med egen praktik i København dö i Paris slumkvarter. Så gör Jette Kaarsbøl i Den stängda boken - också översatt till svenska i år.

Svenska förlag! Gör upp med ert unkna förflutna - översätt litteratur som svarar mot nutiden - inte konserverande fördomsmaskiner!!!

Jag lägger in en beskrivning av romanen Snygg från Bonnier Carlsen:

"Några killar i skolans simmarlag tycker att de har fått orättvist sänkta betyg av engelskläraren och postar anonyma brev till rektor med homoporrbilder för att sprida det ogrundade ryktet att läraren är gay.

Omedelbart slår järngrindarna igen och skolledning och polis kallar till enskilda samtal och förhör. Skräcken för ofredande av barn och homosexualitet är lika påtaglig hos de vuxna som de unga killarnas osäkerhet inför sexualitet överlag, samt rädslan för att skvallra och deras tveklösa samvetslöshet. Så en dag sladdar lärarens bil av vägen och han dör.

I stormens öga står Darren Flynn, 16 år, skitsnygg och samvetsgrann. Han simmar i skollaget, har en bästa tjejkompis, Molly, som är kär i honom. Han är en bra kille, omtyckt av alla.

Darrens ena hemlighet är hans upproriska sexualitet. Darrens andra hemlighet är att engelskläraren gav honom skjuts hem en kall och snöig februaridag efter skolan. Och att Darren kände vibbar, och anade att läraren ville säga något.

Darren känner sig skyldig och vill att lagkompisarna ska berätta sanningen, men kan för sitt liv inte skvallra på dem."

Amerikas störste nu levande folkvisepoet

2005-10-10T21:37:00.000+02:00

Ett helt program om Bob Dylan gjort 2005 och producerat av Martin Scorsese. No direction home. Kan det bli bättre? Jag säger som Birgitta Stenberg brukar säga om Paul Andersson. Han var min ungdom. Robert Zimmerman sjöng ut den förtvivlan jag kände. Och det var inte så mycket orden som rösten. Även om orden var de bästa som stod att få.

För ett par månader sedan ramlade jag över en Bob Dylan homepage, där man kunde lyssna på 30-sekunderssnuttar av hans musik. Det räckte. Jag satt i fem timmar och lyssnade på än den ena snutten än den andra. Och jag grät. Denna röst, denna stämma, som får mig att känna såret - såret i min tillvaros rot och botten - detta att finnas till är att vara dödlig och att vara sårad till döds av livets villkor.

En av Bobs grymmare låtar är den där han tar ut hela sitt hat mot en rik tjej, som nobbat honom och sett ner på honom och behandlat honom som skit. Sedan möter han henne på skid row. En helt utslagen pundarbrud. Man skulle kunna tro att han grips av medkänsla. Inte! Han öser ut hela sin besvikelse över hennes tidigare uppträdande. Han är stolt. Men genom hela sången lyser medkänslan - medkänslan med den hon var tidigare och medkänslan med den hon är nu. Sorgen över allas vår fåfänga önskan att vara någon i andras ögon. Låten går så här:

"Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn't you?
People'd call, say, "Beware doll, you're bound to fall"
You thought they were all kiddin' you
You used to laugh about
Everybody that was hangin' out
Now you don't talk so loud
Now you don't seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You've gone to the finest school all right, Miss Lonely
But you know you only used to get juiced in it
And nobody has ever taught you how to live on the street
And now you find out you're gonna have to get used to it
You said you'd never compromise
With the mystery tramp, but now you realize
He's not selling any alibis
As you stare into the vacuum of his eyes
And ask him do you want to make a deal?

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

You never turned around to see the frowns on the jugglers and the clowns
When they all come down and did tricks for you
You never understood that it ain't no good
You shouldn't let other people get your kicks for you
You used to ride on the chrome horse with your diplomat
Who carried on his shoulder a Siamese cat
Ain't it hard when you discover that
He really wasn't where it's at
After he took from you everything he could steal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

Princess on the steeple and all the pretty people
They're drinkin', thinkin' that they got it made
Exchanging all kinds of precious gifts and things
But you'd better lift your diamond ring, you'd better pawn it babe
You used to be so amused
At Napoleon in rags and the language that he used
Go to him now, he calls you, you can't refuse
When you got nothing, you got nothing to lose
You're invisible now, you got no secrets to conceal.

How does it feel
How does it feel
To be on your own
With no direction home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?"

Hur känns det? Hur känns det nu? Att vara totalt ensam, utan riktning, som en fuckin' loser som en hemlös hund. Hur känns det? Hur känns det nu?

Du hade så roligt åt Kungen av trasor och hans språk. Gå till honom nu! Han ropar på dig. Du kan inte säga nej. När du ingenting äger har du heller ingenting att förlora. Ingen lägger märke till dig nu. Vem bryr sig?

En grym sång. En grym sång om att förlora allt. Och rösten - som en vinande piska utan nåd. Det finns ingen förståelse alls. Ändå är hela inspelningen så fylld av medkänsla.

Man måste ha varit där för att greppa vad det betyder. Man måste ha varit där. Bob Dylan hade - det kändes.

Men hela hans apparition - den svaga men ändå så starka rösten - den hesa och ostämda stämman, som alltid lade betoningen lite vid sidan av rytmen, den sega viljan - allt talade ett annat språk än innehållet i hans sång. Det handlade om överlevnad trots alla odds. Det handlade om att vilja där ingenting fanns att vinna.

Rösten talade sig rakt in under huden - med ett språk så vackert att man bara kunde gråta. Och det gör jag än. Det är något med rösten - fan vet vad det är, men det är något med rösten - och arrangemangen. Trots att alla är så lyriska inför råa bootleginspelningar, så är det ändå de färdiga arrangemangen som är bäst.

Och Martin Scorseses film var en hyllning till den sanna känslan - ingen Hollywoodromantisering där. En fin och sann film på många sätt. Det var Scorsese som gjorde Taxi driver en gång för länge sedan. Ibland, men bara alltför sällan, är amerikansk film lysande.

Imagining other dimensions av Rick Groleau

2005-10-08T22:13:00.000+02:00

Jag lägger in en text från en sajt som beskriver strängteori på ett enkelt sätt. Nu anser ju jag att man inte kan förklara dessa matematiska relationer med hjälp av språket, eftersom det har sin grund i vardagsföreteelser. För att förstå de tio dimensioner som strängteorin kräver, så får man tänka på ett strikt matematiskt sätt.

The Elegant Universe

For most of us, or perhaps all of us, it's impossible to imagine a world consisting of more than three spatial dimensions. Are we correct when we intuit that such a world couldn't exist? Or is it that our brains are simply incapable of imagining additional dimensions — dimensions that may turn out to be as real as other things we can't detect?

String theorists are betting that extra dimensions do indeed exist; in fact, the equations that describe superstring theory require a universe with no fewer than 10 dimensions. But even physicists who spend all day thinking about extra spatial dimensions have a hard time describing what they might look like or how we apparently feeble-minded humans might approach an understanding of them. That's always been the case, and perhaps always will be.

From 2-D to 3-D

An early attempt to explain the concept of extra dimensions came in 1884 with the publication of Edwin A. Abbott's Flatland: A Romance of Many Dimensions. This novel is a "first-person" account of a two-dimensional square who comes to appreciate a three-dimensional world.

The square describes his world as a plane populated by lines, circles, squares, triangles, and pentagons. Being two-dimensional, the inhabitants of Flatland appear as lines to one another. They discern one another's shape both by touching and by seeing how the lines appear to change in length as the inhabitants move around one another.

One day, a sphere appears before the square. To the square, which can see only a slice of the sphere, the shape before him is that of a two-dimensional circle. The sphere has visited the square intent on making the square understand the three-dimensional world that he, the sphere, belongs to. He explains the notions of "above" and "below," which the square confuses with "forward" and "back." When the sphere passes through the plane of Flatland to show how he can move in three dimensions, the square sees only that the line he'd been observing gets shorter and shorter and then disappears. No matter what the sphere says or does, the square cannot comprehend a space other than the two-dimensional world that he knows.

Only after the sphere pulls the square out of his two-dimensional world and into the world of Spaceland does he finally understand the concept of three dimensions. From this new perspective, the square has a bird's-eye view of Flatland and is able to see the shapes of his fellow inhabitants (including, for the first time, their insides).

Armed with his new understanding, the square conceives the possibility of a fourth dimension. He even goes so far as to suggest that there may be no limit to the number of spatial dimensions. In trying to convince the sphere of this possibility, the square uses the same logic that the sphere used to argue the existence of three dimensions. The sphere, now the shortsighted one of the two, cannot comprehend this and does not accept the square's arguments—just as most of us "spheres" today do not accept the idea of extra dimensions.

From 3-D to 4-D

It's difficult for us to accept the idea because when we try to imagine even a single additional spatial dimension—much less six or seven—we hit a brick wall. There's no going beyond it, not with our brains apparently.

Imagine, for instance, that you're at the center of a hollow sphere. The distance between you and every point on the sphere's surface is equal. Now, try moving in a direction that allows you to move away from all points on the sphere's surface while maintaining that equidistance. You can't do it. There's nowhere to go—nowhere that we know anyway.

The square in Flatland would have the same trouble if he were in the middle of a circle. He can't be at the center of a circle and move in a direction that allows him to remain equidistant to every point of the circle's circumference—unless he moves into the third dimension. Alas, we don't have the four-dimensionsal equivalent of Abbott's three-dimensional sphere to show us the way to 4-D. (In mathematics, moving into ever higher dimensions is a walk in the park. See Multidimensional Math.)

How about 10-D?

In 1919, Polish mathematician Theodor Kaluza proposed that the existence of a fourth spatial dimension might allow the linking of general relativity and electromagnetic theory. The idea, later refined by the Swedish mathematician Oskar Klein, was that space consisted of both extended and curled-up dimensions. The extended dimensions are the three spatial dimensions that we're familiar with, and the curled-up dimension is found deep within the extended dimensions and can be thought of as a circle. Experiments later showed that Kaluza and Klein's curled-up dimension did not unite general relativity and electromagnetic theory as originally hoped, but decades later, string theorists found the idea useful, even necessary.

The mathematics used in superstring theory requires at least 10 dimensions. That is, for the equations that describe superstring theory to begin to work out—for the equations to connect general relativity to quantum mechanics, to explain the nature of particles, to unify forces, and so on—they need to make use of additional dimensions. These dimensions, string theorists believe, are wrapped up in the curled-up space first described by Kaluza and Klein.

To extend the curled-up space to include these added dimensions, imagine that spheres replace the Kaluza-Klein circles. Instead of one added dimension we have two if we consider only the spheres' surfaces and three if we take into account the space within the sphere. That's a total of six dimensions so far. So where are the others that superstring theory requires?

It turns out that, before superstring theory existed, two mathematicians, Eugenio Calabi of the University of Pennsylvania and Shing-Tung Yau of Harvard University, described six-dimensional geometrical shapes that superstring theorists say fit the bill for the kind of structures their equations call for. If we replace the spheres in curled-up space with these Calabi-Yau shapes, we end up with 10 dimensions: three spatial, plus the six of the Calabi-Yau shapes, plus one of time.

If superstring theory turns out to be correct, the idea of a world consisting of 10 or more dimensions is one that we'll need to become comfortable with. But will there ever be an explanation or a visual representation of higher dimensions that will truly satisfy the human mind? The answer to this question may forever be no. Not unless some four-dimensional life-form pulls us from our three-dimensional Spaceland and gives us a view of the world from its perspective.

Retrogardets språk

2005-10-08T12:01:00.000+02:00

är inte reserverat enbart för retrogardister. Det finns i rikligt mått i Lotta Lotass senaste roman skymning : gryning. Språket är arkaiserande och med en lätt biblisk ton. Handlingen rör sig kring ett antal individers vandring i ett islandskap, på slätter och prärier mot ett okänt mål. Så här kan det låta:

"Det ropar ur jorden som av jubel och av smärta lika. Det ropar till dem utur och över slätten och kallar och lockar, ur och över slätten vilken ännu sträcker sig ut runt omkring dem och bortåt och faller. Och det ropar till dem och de vandrar samman och nära och bemödar sig nogsamt och ger noga akt på att i stegen icke komma den framförvarande efter.

Slätten sträcker sig ut runt omkring dem och löper bort mot synranden, obruten och jämn och oskymd, sträcker sig i tunnoland efter tunnland till förväxling lika. Sträcker sig i långa sjok, i långa våder omärkligt fästade vid varandra.

Pojken med det ljusa, tunna håret går framför dem och han har beständigt blicken styvt riktad i fjärran. Ser sig stundtals om och ser på dem och räknar oföenimbart in dem. Den sköra möter hans blick, men ser så hastigt undan. Och den gamle mannen tycker sig i pojkens avtärda gestalt och i den knappt förnimbara och svaga hältan igenkänna ett dunkelt, ogripbart minne. Pojken ser dem, men vänder så åter blicken famåt. Han skall leda dem och ta dem med sig och föra dem bortåt över mot detta andra om vilket han ännu drömmer."

Vandringen påbörjas under pojkens ledning och hans ljusa, tunna hår leder dem framåt. Det är vackert, ödesdömt och liksom en människas liv oändligt men med ett slut. Det finns en trosvisshet i vandringens mål. Vandringen skall leda till ljusriket - detta märkliga som förmodas inträda efter döden. Hela boken är en uppvisning i vackert språk - skönhet i rytm och ljud.

Odd Fellow i Göteborg

2005-10-07T07:08:00.000+02:00

ligger vackert vid Vasagatan 9. Huset har jag passerat under alla de 38 år jag bott i staden, men aldrig varit därinne. I går reparerades den skadan då CTHB hade en liten tillställning för personalen i festlokalen.

Jag kom lite sent eftersom jag arbetade och höll biblioteket öppet när de andra festade. Det blev kul. Anki hade ordnat grekisk fest med mat, dryck samt dans av svensk-grekiska föreningen.

Hela dagen gick åt till arbete på UB åtta till halv fem och arbete CTHB halv fem till åtta därefter. Och sedan fest till strax före elva. Kom hem lite över elva. Jag tror jag håller på att köra mig själv lite för hårt. Fyra veckor framöver ser jag bara arbete sex till tolv timmar i sträck - varje dag, utan vila däremellan.

Tingens form

2005-10-04T06:00:00.000+02:00

är avhängig av deras beskrivningar. När jag beskriver ett hjärta i medicinska termer tar hjärtat en annan form än när jag beskriver ett hjärta i poesin. Smärtan har en annan beskrivningsmodell i en sjukdomsjournal än i en existentialists framställning.

Detta återerinrade jag mig när jag befann mig på ett seminarium med Mark D Jordan i går. Han talade om kategorin sodomiter och att den kategorin hade ett avgörande inflytande på formeringen av kategorin homosexuella.

Det kan tyckas så om man utgår från att det finns en entitet som är konstant över tid och som får olika benämningar under olika tider.

Men om man ser sodomiten som en som gör uppror mot Gud, den homosexuelle som en som är formad av medicinska påståenden om kroppen och queerpersonen som en som inte formar sig efter det heterosexuella samhällets normsystem, så får man tre olika ”saker” – tre helt olika ”individer” som formeras efter tre helt olika diskurser.

Sodomiten är alltid i uppror mot Gud medan den homosexuelle skiter i Gud helt och hållet. Den homosexuella känner sig alltid som fysiskt skild från sina heterosexuella medbröder och systrar, medan queerpersonen inte har något som helst att göra med bögar och lesbiska i sig. Det kan vara en man i Norrlands inland, som tvingas importera en hustru för att ”ett hem är inte ett hem utan en kvinna” eller en ”sexköpare”, som nu framträder som en egen kategori med en förhistoria, en sjukdomshistoria och en behandlingsmodell utformad för honom (alltid en han).

Eller som William Butler Yeats skriver: ”How can we know the dancer from the dance?”

Det är rörelsen i tid och rum, skapad av kroppen som ”är” dansen. Detta ”vara” kan återskapas på film i en ”annan form” (filmens medium), men det kan aldrig återskapas i exakt samma form i en ny rum-tid. Varje dans är unik och varje representation av dansen en egen entitet.

Och på samma sätt är queerpersonen, den lesbiska, bögen, sodomiten eller den heterosexuelle olika ”saker”, som definieras av olika diskurser.

Men den religiöst anfäktade ser, i analogi med gudsuppfattningen, homosexualiteten eller sodomin som något som är detsamma i ”evighet” – bara med olika benämningar.

Kriget mellan konsonanter och vokaler

2005-10-03T05:59:00.000+02:00

Det pågår ett krig. Orden sprutar som ur automatvapen. Kring tidskriften PS finns ett gäng romantiker och retrogardister, som gärna häcklar den konkreta och materialtillvända "språkmaterialistiska" poesi som skapas av, bland andra, Anna Hallberg. De senare håller till på tidskriften OEI.

Tillsammans bildar de båda kombattanternas gemensamma bokstäver ordet Poesi. Vilket visar att strider alltid delar upp världen i till synes oförenliga dikotomier, men sammantagna blir stridsropen den helhet om vilket man strider. En bättre, postmodern upplösning av de tudelat motställda motsättningarna kan man knappast tänka sig.

Boel Schenlaer kontra Jonas (J) Magnusson - eller PS kontra OEI.

Söndagen blev lika mycket en fest för intellektet

2005-10-02T20:17:00.000+02:00

(Bild: Min favoritflata Hanna Hallgren läser egna dikter i Vitrysslands monter.)

som de övriga dagarna varit. Jag kryssade mellan olika gayaktiviteter på scener och i montrar. Jag såg Hanna Hallgren (min favoritflata) läsa sina egna dikter i Vitrysslands monter och lyssnade på Stig-Åke Peterson när han frågade ut Famosh Danekhar om hennes öde - se inlägget nedan.

Europa har en mission till världen och det är frihet - yttrandefrihet, åsiktsfrihet och frihet från förtryck!!!

Jag lyssnade på Mark D Jordan när han talade om Queer Christianity på Svenska Kyrkans torg. I morgon talar han på Queerseminariet.

Fredrik Bedoire talade om den göteborgska synagogan ur arkitektonisk synvinkel och Sara Danielson talade om sin avhandling om Sven Hedin och hans djupt nazistiska, politiska engagemang i Tyskland. Hon efterlyste en omvärdering av hela den svenska historien från 1800-talet och framåt till krigsslutet. Det har jag efterfrågat länge.

Sen fick jag snabbt rädda lambda nordica från att försvinna gratis. De tidskrifter som varit inlämnade till kulturtidskriftsmontern slumpades nämligen bort gratis när klockan passerat treslaget. Lämnade tre nummer till de som ville ha den. Tog själv tidskriften komma och några nummer av Medusa - samt Ryska huset alldeles gratis.

Famosh Danekhar berättar om 99 piskrapp för en kyss

2005-10-02T20:04:00.000+02:00

I Iran är inte den sexuella friheten lika stor som i västvärlden. De iranska mullorna ser inte med blida ögon på kärleken - förmodligen för att de aldrig upplevt någon själva. Famosh Danekhar intervjuas av Stig-Åke Peterson på Internationella torget på bokmässan om hur hon dömdes till 99 piskrapp för en kyss och hur både hon och hennes familj flydde från Iran till Sverige. Nu hotas hon av utvisning till Iran eftersom Migrationsverket inte anser att det finns någon risk för hennes liv!!!!

Bokmässelördagen

2005-10-02T07:50:00.000+02:00

(Bild: Förlaget Normals mingel på torsdagen. Från vänster ses HTF-funktionär, Annika Hamrud som gett ut boken Queerkids, Arne Nilsson med Såna på Amerikabåtarna, samt förläggarna Ulrika Larsson och Erika Larsson.)

blev först en historia om tre maskiner tvätt och fyra timmars arbete. Sen blev det bokmässa igen.

Först ut var tre danska damer, som berättade om sitt skrivande. Det var Jette Kaarsbøl, Christina Hesselholdt och Ida Jessen som pratade om sitt skrivande. Kaarsbøls Den lukkede bog har jag läst på svenska. Den var lång men välskriven. Huvudpersonen led av sin makes homosexualitet. Maken dog i Paris skabbiga kvarter efter att ha levt ett liv i borgerlig trygghet. "The gay guy always dies" - och det är bara så tråkigt och normförstärkande. Men boken är välskriven. Jessens bok Foxy lady I-IV verkar intressant. Borde läsa.

Jeanette Winterson var lysande återigen i ett stort seminarium i ett av de större föredragsrummen. Hennes engagemang för de mänskliga värdena gick inte att ta miste på - inte heller hennes tro på den mänskliga godheten. Lovely.

Kvällen avåts och dracks ur med förlaget på Kometen - måste ge ellerströms en eloge för det lyckliga valet av krog. Kometen har göteborgsk stil och kulturell tradition. Littvet drack alltid ett par öl på den krogen efter seminarierna förr. Samtalet blev roande och informativt. Nu kan jag skilja Mattias Fyhr från Lars Fyhrs son med samma namn. Elizabeth Mansén och Jonas Ellerström visade båda upp sina insikter och kunskaper om stort och smått i universitets- och förlagsvärlden. Det är en intim värld. Marie var lika go' som vanligt och Erik likaså. Clara hade en stilfull retrolook - 60-tal. Kul och med gothmönster på klänningen.

Bloggandet leder till personliga påfrestningar för de medverkande. Jag läste i går i Svenska Dagbladet Johan Lundbergs beskrivning av pajkastningen i bloggosfären. Eftersom jag känner några av de involverade blev det en känsloblandad läsning.

Söndagen kommer också att gå i litteraturmässans tonart. Sedan är det slut på festen.

Fredagen

2005-10-01T07:27:00.000+02:00

(Bild: Jeanette Winterson lägger ut sin analys av det globala samhället på ett lysande sätt. Hon fick många applåder. Hon och Birgitta Stenberg delar intresset för snabba bilar. Och kvinnor!)

blev en roande upplevelse. Jag fick växlat en bok med Bengt Liljegren, som har skrivit om Alexander den Store. Det var en bok jag ändå hade tänkt köpa. Kul!! Och så ser han ju så förbaskat bra ut!

Den stora boken Queersverige drog en bra publik och blev ett bra seminarium - men varför måste Don Kulick framhäva att Mian Lodalen inte är akademiker. Det vet vi. Hon svarade rappt att hon var professor i aktivism. Ingen sätter sig på Mian.

Kvällen fördrevs på Börsen i Göteborg bland akademiledamöter och kommande nobelpristagare - läs: Omar Pamuk, som hade ett starkt framträdande på mässan. Kerstin Ekman satt i ett hörn och Pär Wästberg i ett annat medan Carl-Jan pratade med Alexandra Charles. Glitter och glamour. Börsen, med sin kitschiga inredning, är som gjord för detta.

Först fick vi alla skaka tass med Mässgeneralen Bertil Falck. Så det ringlade sig en lång kö in till Börsen från den stora entrétrappan. Läckert. Efter Mässgeneralen med fru och dotter kom Göteborgs borgmästare Jörgen Linder med hela bröstet fyllt av hans ställnings insignier.

Efter den goda maten och vinet - allt gratis - gick jag och Jens och Abbe till Gretas. Dyrt och lite för tidigt. Inte så mycket folk, men kul. Jag och Jens försökte oss på att komma in på Gläntas fest på Harry's - men efter att ha köat i en kvart drog Jens till hotellet och jag gick hem.

I dag blir det tre maskiner tvätt, arbete och sedan mässan en vända till.

Torsdagskvällen

2005-09-30T07:46:00.000+02:00

kom efter en lång mässdag. Jag var först på förlaget Normals mingel på HTF (ja, faktiskt - inte särskilt glassigt) efter mässans slut och sedan kollade jag upp Carl Forsberg med förlag, som jag inte kände till. Det visade sig vara en ung man i sina bästa år, lång, mager och med ljust hår som föll trendriktigt. Jag hade, av någon anledning, förväntat mig en äldre man. Poesiuppläsningarna (av en danska och en norrman) avvek inte på något märkbart sätt från andra uppläsningar jag varit med om - trots beteckningen "retrogardism". Eleganta unga män beställde dyra drinkar i baren på Respekt och det unga folket såg så där trendmässigt koola (med k) ut som man skall göra.

Sedan gick jag hem. Jag förstod att det var Rio-Rio som gällde. Jag tyckte mig ha hört ordet "båten" så många gånger under dagen att jag insåg dess dragningskraft.

Mitt seminarium gick bra och det såldes ett tiotal ex av min bok direkt efteråt. Jag kan känna mig nöjd. Bloggaren Isobel Hadley-Kamptz skrev att hon skulle gå och se på "underbara Birgitta Stenberg" tala om Paul Andersson i sin Expressenblogg - och det var ju mitt seminarium, som hon där gjorde reklam för. Och Jonas Thente tyckte att folket hos ellerströms tillhörde de elegantare. (Undrar om jag halkade in där?) ;-))

Efter seminariet gick Stenberg och jag och Jonas och Ana L. Valdés och tog en smörgås och en kopp kaffe och diskuterade kommande metamorfosplaner. Så tog Birgitta emot hyllningarna för sin bok om Göteborgs Filmfestival tidigare i år. Hon var årets festivalskribent. Hon visade mig boken och den innehöll, förutom text också teckningar av henne själv. Ana L. Valdés och Birgitta verkade trivas bra ihop. Se bilden ovan. De har varit samman i början av nittiotalet.

Så långt har Bokmässan varit en fest för mig - och i kväll blir det officiell mottagning på börsen.

För ungdomar är det en buss tillhörig Pequod som gäller har jag förstått. (Se Jonas Thentes blogg.)

Dagen börjar ljust.

Bokmässan

2005-09-29T08:37:00.000+02:00

öppnar i dag och jag känner det lite spännande och kul. De som mest intensivt diskuterat bokmässan är inte kulturnyheterna eller teveprogrammet babel eller kultursidorna i dagstidningarna utan bloggarna. Det är den unga och, i Expressens fall, modemedvetna journalistkåren som får ta hand om kulturen.

Därom kan man tycka vad man vill, men så är det. Bloggandet har fått ordentlig fart genom Bok- och biblioteksmässan. Ungefär som idrottsintresserade skaffar sig en ny teve inför stora fotbollsturneringar, så skaffar sig kulturarbetare en ny blogg inför bokmässan.

Gaydar

2005-09-27T06:37:00.000+02:00

Vad är det som gör att vissa författarskap genast appellerar till ens gaydar? Vad är det som gör att man förstår att här gömmer sig en homoerotiskt intresserad författare? Ett delsvar kan vara att någon recensent, som man uppfattar ägande samma gaydar, redan har visat sitt intresse. Det gäller för Carl-Johan Malmberg. Han intresserar sig ofta för manliga författare med starkt homoerotisk inriktning.

Jag talar om en finlandssvensk klassiker, som jag hört en del om under åren, men aldrig läst. Boken heter Sönder och är skriven av en finlandssvensk modernist, som ligger helt i framkant av denna litterära strömning - Henry Parland.

Boken handlar om ett förhållande som går sönder. Den handlar om livsångest och spleen, bohemliv och ung död. Det ligger alldeles för nära ett samkönat perspektiv, så som det söndertrasades under det tidiga 1900-talet för att inte göra mig nyfiken. Modernismen bars ju till stora delar upp av ett homoerotiskt medvetande. Här finns någonting - obestämt vad - men alldeles säkert med en stor portion homoerotik - bara förhållandet till Gunnar Björling låter ana ett sådant varmt förhållande, liksom oförmågan att älska under de betingelser som gäller. Och om man tänker sig Amy som man - de umgås mest på caféer och uteliv - så blir bilden tydligare.

Jag lägger in ett avsnitt ur Carl-Johan Malmbergs recension från Svenska Dagbladet och hoppas kunna läsa boken inom den kommande månaden.

”Materialet till berättelsen är Parlands eget liv, en havererad kärlekshistoria, känslan av livets omöjlighet. Huvudpersonen heter Henry Parland, ett viktigt avsnitt handlar om "Gunnar", i verkligheten Henrys vän Gunnar Björling.

/.../

Mycket förblir outsagt i romanen - som hur Ami egentligen är beskaffad och vad hon dör av. Litteraturvetaren Per Stam, som nu publicerar "Sönder" i en omsorgsfull, textkritisk utgåva av originalmanuskriptet, skriver träffande: "Vad är det med Ami som inte riktigt får - eller kan - sägas rent ut? Varför löper Henry inte linan ut och nämner förhållandet vid dess rätta namn?" Det undflyende i romanen bidrar till dess lockelse. Det är också en bok om ungdomsensamhet. Att läsa den är att ta del av ett naket vittnesbörd förklätt till sofistikerad experimentprosa; romanens egen deklarerade svårighet att finna sin form är mer än ett konstnärligt grepp; författarens främlingskap inför de litterära konventionerna - inför språket självt - avspeglar hans främlingskap i livet.

Hur finna sin balans i tillvaron och kärleken när man genomskådat allt som ett illusoriskt gyckel? Som gestaltning av sökandet efter
en livsväg i det konkreta, vardagliga är "Sönder" helt enkelt enastående.

Själv tänkte sig Parland boken som en motsvarighet till Prousts "På spaning efter den tid som flytt". Den ter sig mer som en ironisk och samtidigt förtvivlad motsvarighet till Hjalmar Söderbergs debutbok "Förvillelser". Spelplatsen är Helsingfors på 20-talet men kunde lika gärna vara Stockholm i dag.

Gunnar Björling karaktäriserade en gång Henry Parland som "ett ljus tänt i livets fördumningsanstalt". "Sönder" är en bok man inte blir riktigt klok på - men som man blir klok av. Den är rasande intelligent."

Här finns allt som gör mig intresserad. Boken sätts in i ett sammanhang som är klart homoerotiskt. Gunnar Björling, Proust, ”främlingskap i livet” och många fler markörer som ”sökandet efter en livsväg”. Men om det ”egentligen” handlar om ett homoerotiskt förhållande i boken eller ej kan man väl aldrig bli klar över. Det som finns i boken är ju en relation mellan man och kvinna. Och det är det som är intressant ur litteraturvetarens synvinkel. Det är texten sådan som den föreligger – inte som den ”borde” vara – som är intressant.

Men min gaydar ger fullt utslag!

Sprk & mtrl

2005-09-26T07:04:00.000+02:00

Litteraturen består av bokstäver - materia - och denna materialitet upprättar en icke-materiell värld i människors medvetanden. Några tycker att den inbillade världen, den framskapade litteraturen i läsarens huvud är det intressanta. Littvetare har sedan länge klarat av illusionen litteratur som ovetenskaplig, icke intressant för avhandlingen eller intellektuell reflektion. Varje individ konkretiserar ju sin egen föreställning om den litterära texten. Och den enskilda konkretiseringen är inte intressant ur littvetarens synvinkel. Ur den enskilde läsarens synvinkel är det det enda som är intressant.

Här finns en uppenbar spänning mellan en i värsta fall omedveten läsare som inte reflekterar över vad ha/on läser och i bästa fall en reflekterande individ som producerar en egen text - kommentartexten - som läggs till den ursprungliga texten.

Att låta sig förtrollas av den litterära texten och ta sin utgångspunkt i den bild som skapats i det enskilda läsarmedvetandet blir skevt. Det konkreta språkmaterialet är ju det som utför den performativa akten att skapa en "metafysisk" position. Således bör man ta sin utgångspunkt i språkets material när man reflekterar över litteratur. Men utan att glömma av den "konkretion" som texten tar i varje läsares medvetande inklusive den läsande littvetaren eller den tänkte implicite läsaren (en ur den litterära textens material framtänkt adressat). Här finns en konstant spänning i förhållandet mellan litterära fackmänniskor med uttolkande och förmedlande roll och den enskilde ”naive” läsaren. Hur mycket man än abstraherar så utgår alla läsare från den immateriella förförelsebild som det litterära materialet (bokstäverna) framtrollar.

En medveten reflektion bör upphäva denna motsättning och genomlysa den i en associativ, ständigt pågående, utläggning av den semiotiska pluralism som finns i varje text – hur varje semem inkorporerar varje annan upprepning av detta språkmaterial, så att till slut varje text i en eller annan mening, innesluter alla andra texter. Därmed upphäver uttolkandet sig självt i en överansträngning av betydelseproduktionens pluralitet. Varje annan ”avslutning” eller gränsdragning av textens (eventuella) betydelse innebär alltid ett övervåld. En gränsdragning av Dr. Nos art, som bestämmer vad som är och vad som inte är. Och detta våld måste man alltid syssla med om man skall utlägga texters samhälleliga betydelse – bestämma vilka texter som skall vidareföras till nästa generation etc. etc.

Det som är väsentligt i en text är som vanligt allt det som inte sägs om den.

Det väsentliga i livet
är tystnaden före födelsen
och mörkret efter döden
allt annat
är.

Rum

2005-09-25T14:32:00.000+02:00

Tystnad

Händer sveper långsamt
Svart kläde

Svalt källvatten
Åter

Sprkmtrlstr contra retrogardister

2005-09-25T14:07:00.000+02:00

är tydligen en debatt som kan pågå hur länge som helst. Själv föredrar jag att läsa lyrik. Egen eller andras.

Men det är roligt att läsa de ilskna invektiven. Man skulle kunna tro att poesin betyder något.

Eller ja - det gör den ju - de som skäller är de som saknar stipendier och projektpengar att leva på. De som blir skällda på har pengar och luffar runt som resande poesisällskap och håller föredrag, uppträder på bibliotek och sköter sitt litterära värv i aktiebolagsform. Både Errata och Childe Jakob har inläggstunga kommentartrådar till sina egna blogginlägg. För Maltes del över 200 och för Jakobs del över hundra när det gäller poesins, litteraturens och litteratörernas vara.

Att sedan träffa några av personerna irl är riktigt kul. Det ger en extra dimension till real life och till bloggandet. Fast det minskar invektivlusten. I stället uppmuntras vanligt svenskt konsensusmanér. När man sett de som bloggar alltså. Synd.

Christer Ekholm disputerar

2005-09-24T15:44:00.000+02:00

på avhandlingen Nervositeten kommer utifrån : om Erik Beckmans tidiga författarskap.

Disputationen blev rätt kul eftersom Peter Hansen från Linköping höll en mycket hovsam ton (han höll i huvudsak med Christer) och intresserade sig för de intressanta frågeställningarna i avhandlingen och skippade formalia. Det var för övrigt en noggrant skriven bok med få korrekturfel - och få tankefel.

Erik Beckmans förhållande till sina intertexter och skrivsättet var intressanta ämnen att dryfta. Man kan aldrig säga något bestämt och det var väl ungefär vad de båda kombattanterna kom fram till. Det som går att säga om hypertexter, hypotexter och dessas förhållande till varandra blev sagt. I princip kan hypotextbegreppet utvidgas hur långt som helst tyckte Christer. Hypotexten är alltså det substrat på vilket en ny text spinner sin väv. Även strukturer, filosofiska idésystem och annat kunde räknas som hypotext. Detta låter bestickande, men är förstås riktigt. Problem uppstår när man skall definiera begrepp och begränsa den textteoretiska apparaten för undervisningsbruk. Då får man vara något snävare i tillämpningen.

Peter Hansen uppehöll sig väldigt länge just kring den praktiska användbarheten av en avhandling. Den skall tjäna som uppslagsbok för kommande forskare och då är tydliga kapitelrubriker en god hjälp. Christer höll förstås med om detta.

Det blev mer av intertextualitet än av Beckmans förhållande till de bibliska texterna. Inte heller påverkan från Ahlin berördes så mycket av Hansen. Det var kanske klokt med tanke på att Gunnar D. Hansson är en av Sveriges bästa auktoriteter på just Ahlin. Och det är Christers handledare.

Efter att jag skrivit in denna text kommer den världsliga delen av disputationen - nämligen festen. Den börjar tidigt, förmodligen för att det kommer att bli många och långa tal.

Det händer ingenting

2005-09-23T06:35:00.000+02:00

på denna blogg. Det är inte så konstigt. Jag går in varje morgon i QX Cruiser - ett community för glbtq-folk, skriver en dagbok och lägger in en bok i min klubb Queera litteraturvetare, med en karaktär som är antingen bög, lesbisk eller transperson. Oftast amerikansk litteratur från detta århundradet. Men ibland även äldre litteratur.

Dagens bok blev The price of Salt (1952) av Claire Morgan. Författarnamnet är en pseudonym för deckarförfattarinnan Patricia Highsmith. Den ingår i en stor genre som kallas Lesbian Pulp Fiction, som blev särskilt populär under decenniet efter andra världskrigets slut i USA.

Nu kommer förlaget Normal med en översättning av boken till svenska och den publiceras för första gången i Sverige. Det är lite ovanligt. Boken slutar nämligen lyckligt. Pulp fiction-romanerna var uppbyggda efter formatet - inledning ; kvinnorna möts - avhandling ; kvinnorna älskar trots svårigheter (detta är den avgjort längsta delen av boken) - avslutning ; kvinnorna går ett svårartat öde till mötes. Det var just den avslutande misshandeln av romankaraktärerna som krävdes av tidens bokproducenter. Patricia Highsmith bryter mot allt detta genom att ge boken ett lyckligt slut. Kul!

Boken har också fått ett andra liv med nytryckningar på engelska. Numera kallas boken Classic Lesbian Fiction - Tempora mutantur nos et mutamur in illis!

Läderlappen + Robin = sant!

2005-08-23T10:55:00.000+02:00

Det verkar som om DC Comics, som har upphovsrätten till seriemagasinet Batman, vill försöka förbjuda bilder av det älskande paret Batman och Robin. Man kan ju alltid försöka, men nätet har sin egen logik. Upphovsrätten till de målade bilderna har konstnären Mark Chamberlain.

Rätten att se på bilderna har ännu inte fråntagits oss, men det är väl bara en tidsfråga. Justitieministern vill ju kriminalisera betraktandet av barnpornografiska bilder. Jag stöder skyddet av barnen mot sexuella övergrepp, men finner det synnerligen svårt, för att inte säga omöjligt, att i rätten bevisa att någon verkligen sett på en bild av en viss typ.

Till dess får vi roa oss med Läderlappen och Robin. Att de var ett par vet ju alla medvetna bögar sedan tidernas begynnelse.

Oscar Swartz var den som förmedlade nyheten om de intima bilderna på serietidningsparet.

No tears for queers

2005-07-18T09:07:00.000+02:00

av Johan Hilton var en utmärkt bok ur flera aspeker. Den hade en driven språkbehandling, som förde läsaren framåt. Ämnet hjälpte onekligen till, men författarens sätt att presentera sitt stoff var synnerligen väldisponerat. Mordet på Matthew Shepard i Laramie Wyoming blev en ikonhandling för hatbrott mot homosexuella. De två svenska mord som beskrivs visar klart hur insyltad den manliga vänskapskulten är med den homosexuella kärleken.

Jag har noterat att jag ådragit mig Spöknippets ilska genom att ha en länk till honom. Varför så konformistisk. Icke-konventionella åsikter är alltid uppfordrande. I dag lägger jag in en länk till med dragning åt "den andra modernismens" håll - det vill säga högerradikalernas virtuella område - Nomos. Sajten förklarar sig själv. Modernismen splittrades, som jag ser det, i en maskindyrkan (Marinetti) och en djupdykning i medvetandeströmmen (Virginia Woolf). De som dyrkade den maskinella styrkan och kraften blev ofta högerradikaler medan psykets utforskare blev vänsterradikaler. Föraktet för "massmänniskan" frodades i båda kretsarna.

Vi lever i det kollektiva samtyckets tid, där alla åsikter som publiceras bör ha passerat ett politiskt korrekt filter innan de fästs på papper. Det är fördummande. Man måste inte hålla med om riktigheten av de texter man läser. Läsningen av motståndarnas texter ger relief åt de egna ståndpunktstagandena.

Dessutom har Spöknippet en av mina idoler i blogghuvudet - Claus Schenk Graf von Stauffenberg. Han var en av de få som kunde iscensätta ett attentat mot Hitler och gjorde så. Pliktade med sitt liv. Ära och idealism drev honom. I sin ungdom satt han i den homosexuelle Stefan Georges krets och lät sig ryckas med av dennes dyrkan av Maximilian. Rupert Brooke är en annan konservativ poet med homoerotiskt inslag i sin personlighet.

Poesidebatten

2005-07-14T07:22:00.000+02:00

tycks aldrig sluta. Tidskriften OEI får stå för en konkret och språkmaterialistisk hållning och motståndarna är "romantiker" av en eller annan tappning - oftast religiösa i konfessionell eller egentroende form.

Den gamla motsättningen mellan realister och nominalister i en ny version. Begreppsrealister som vill föra begreppet till en egen, oberoende existens utanför de ting som allmänbegreppet omfattar. För nominalisten är allmänbegreppet ett namn, som vi tillskriver godtyckligt många enskilda ting.

Nominalisterna representeras av OEI och begreppsrealisterna är tidskriften Post Scriptum och diverse medlemmar av den söndersprängda - eller egentligen aldrig upprättade - Malmöligan.

Personligen har jag hamnat i en egendomlig mellanposition, där många av PS medlemmar uppskattat och tagit till sig min bok om Paul Andersson, medan jag själv helt går på OEI:s linje.

Att aldrig höra till. Att alltid stå utanför.

Högsommar

2005-07-10T10:31:00.000+02:00

och jag borde sitta och skriva och arbeta och läsa, men det känns lite överspelat så här dags. Håller på med en rätt bra bok om den icke-heteronormativa sexualiteten hos William S. Burroughs. Queer Burroughs av Jamie Russell. Lättläst och informativt.

Även om Bill Burroughs inte studerats ur queersynvinkel tidigare, vilket Jamie Russel hävdar, innebär det ju inte att han inte lästs ur den synvinkeln. Det är det säkert många som gjort. Jamie Russell lyckas i alla fall utveckla en del tankegångar som är intressanta och tankeväckande. Framför allt slås jag av Russels lite besvikna konstaterande att Burroughs är en essentialist, som ser homosexualiteten som något inbyggt i individen. Helt i enlighet med tidens syn och helt i enlighet med det jag kommit fram till om Paul Andersson och hans femtiotal också. Det finns en klockartro på "det verkliga" som något inneboende i individen och tingen. Språkets egenförmedling av "verklighet" är helt bortblåst från tankeverksamheten. Eller rättare sagt det är det som är trossatsen märker jag nu på min slappa formulering. Det är språkets ständiga konstruktion av "verklighet" man är blind för i denna essentialistiska tid.

Drugorna ovan kommer från Europridefirandet i Oslo. Jag tog bilden på London bar i Oslo. Hela drugans teckenspråk är en konstruktion av det "andra" som inneboende i det "första". Åkte upp på en dagstur och fick se hela parkområdet på Rådhusplassen, paraden genom stan och fick pratat med en del personer.

Borde skriva

2005-05-19T07:50:00.000+02:00

mer i denna blogg. Men jag har också en dagbok på QX och en klubb i samma community, där jag lägger in en glbtq(och några bokstäver till)-bok varje dag. Det tar en liten stund att söka rätt på en bok, hitta bild och en text som beskriver boken, samt lägga in alltsammans snyggt och lättläst. Nåja, lättläst är kanske att ta i. Jag lägger gärna in texter på franska, tyska, italienska, engelska, danska, norska och svenska. Har förstått att det inte är så vanligt med grundläggande språkkunskaper numera.

Har tillfrisknat efter förkylning. Trodde jag var immun mot sådant eftersom jag dricker så mycket vitamindryck - men icke!

Ladri di biciclette

2005-05-08T07:53:00.000+02:00

En klassisk film. Neorealism från 1948. Det anses av någon anledning vara mycket bra när ett konstverk ingår i genren "realism". Antingen det är socialistisk realism i den nyskapade sovjetstaten, neorealism i Italien efter andra världskrigets slut eller naturalismen av Zolas modell, där man tror på romankonsten som en naturvetenskaplig undersökningsmetod.

Allt är en fråga om estetiska konventioner. Realism, romantik eller science fiction - allt är en fråga om prefabricerat seende.

Dessutom bestäms en films konstnärliga värde av hur en regissör förmår handskas med de konventioner som står honom till buds. Vittorio de Sica fick använda befintligt ljus, staden Roms verkliga omgivningar och avstå från professionella skådespelare. Resultatet blev hyfsat bra. Bildberättandet är läckert och ger historien stadga och innehåll utan talad dialog. Cykeltjuven handlar om att få ett arbete. Då måste man ha en cykel. När cykeln stjäls försvinner inkomstmöjligheterna. Letandet efter cykeln utgör största delen av filmens tid.

Diagonalen

2005-05-07T16:09:00.000+02:00

Saltholmen Friluftsbadet i Göteborg om sommaren

Ljudet från datorhögtalarna dundrar Shostakovitj. Tystnaden är det mest synliga utanför fönstret - blåvit tystnad. Sjunker i denna tystnad, liksom tankar.

Jag har alltid tyckt om diagonalen i en bild. Ljusets diagonal snett uppifrån höger är alltför kontextbunden för att ens vara användbar. Men den fungerar varje gång.

Vi vill ha allting

2005-03-07T17:01:00.000+01:00

En historisk bakgrund till den autonoma marxismen.

Jag hittade den här digitaliserade texten på nätet och blev så förtjust att jag lägger in den som dagens blogg. Först har jag kopierat inledningen till boken och sedan har jag länkat från titeln på inlägget.

Så den som vill läsa hela boken klicka på titeln ovan - Vi vill ha allting.

------------------------

Inledning

Syftet med denna bok är att på ett lättbegripligt sätt presentera grunderna till den autonoma marxismen. Vi har länge saknat enkla introduktioner till de autonoma teorierna på svenska. Efterfrågan på autonom marxism har på bara några år vuxit till sig rejält från både väntade och oväntade håll. Anledningen är helt enkelt att den har någonting att komma med. Den är ett ovärderligt teoretiskt verktyg när man ger sig i kast med dagens klasskamp och sociala strider.

Boken innehåller för det första en allmän basic introduktion av oss om den autonoma marxismen. Sedan följer tre texter som skrivits av företrädare för de största klassiska grupperingarna.1

Den första av de tre, ”Tillbaka till framtiden”, är skriven av Martin Glaberman och Seymour Faber. Den handlar om vikten av Marx metodologi och hans teori om proletariatet. Glaberman var en amerikansk bilarbetare som i tur och ordning tillhörde Johnson-Forest-fraktionen, Correspondence, Facing Reality och Bewick Editions. Glaberman var aktiv socialist i hela 70 års tid och avslutade sin bana med en akademisk karriär som arbetarhistoriker.

Författaren till nästa text, ”Socialismens innebörd”, är Paul Cardan (en pseudonym för Cornelius Castoriadis från den franska gruppen Socialism eller barbari). Denna skrift från 1961 gavs ut på svenska första gången 1974 av de frihetligt socialistiska Växjö Ungsocialister (då under titeln Socialismens mening).

Texten är enkel och handlar om att det är arbetarnas vardagliga situation och kamp mot alienationen som är potentiellt revolutionärt sprängstoff. Klasskampen förs hela tiden på olika sätt. Även om den inte yttrar sig öppet i upplopp och stora strejker så pågår den alltjämt i det fördolda, och det är revolutionärers uppgift att utveckla och sprida dessa kamper. (Alltså Marx klassiska allegori att revolutionen är en gammal mullvad som ibland har borrat sig ned i djupet och ibland träder fram till ytan). Kommunister skall inte bara sitta och vänta på någon mytomspunnen kris eller bygga ett stort parti, utan sprida och radikalisera de kamper som klassen redan för.

Den avslutande texten är ”Kampen mot arbetet” från 1966. Den skrevs av den italienske operaisten Mario Tronti (han som utvecklade teorin om ”den sociala fabriken”).2 Texten är ganska kort men lite tyngre än de andra. Den handlar likt Cardans text om vikten av att revolutionärer utvecklar de strider som redan pågår. Texten berör även Trontis tes om att ”arbetarklassen är kapitalets motor”. Alltså att kapitalet behöver arbetarklassens klasskamp för att kunna revolutionera produktivkrafterna och utvecklas, men att kapitalet samtidigt måste förinta dessa kampers antagonistiska karaktär genom fackföreningarnas och partiernas medlande roll. Kapitalisterna vill att arbetarkampen skall ätas upp i meningslösa krav som bara moderniserar och utvecklar kapitalet. Tronti menar att det är proletariatets negation, dess ”Nej!”, som är dess kommunistiska potential.

-------------------------------

Kris i befolkningsfrågan

2005-03-04T23:31:00.000+01:00

1934 publicerde Alva och Gunnar Myrdal en genomtänkt kritik av det dåtida Sveriges dåliga bostäder, obefintliga barnomsorg och icke-existerande rashygien. Boken hette Kris i befolkningsfrågan och koncentrerade sig på det låga nativitetstalet.

Av de olika områden de tog upp i sin bok är det väl få som så bjärt ställer den socialdemokratiska sociala ingenjörskonsten i blixtbelysning som 30-talets rashygieniska vetenskap. Den skulle citeras och utvecklas av det Tredje Rikets ideologer. I förlängningen ligger utrotningslägren.

Makarna Myrdal ser en skrämmande utveckling i alla de befolkningselement som nu kommer att ta del i den utbyggda demokratin. De blir röstberättigade och riskerar att fortplanta sig ohämmat. Här måste samhället sätta in kontrollåtgärder.

Men texten finns kvar och är i dag ett skrämmande vittnesbörd om den ideologiska förvillelse som ledde fram till så många tvångssteriliseringar i det svenska efterkrigssamhället. Och som vanligt är det konsensus som gäller i Sverige - få protesterar. Makten har talat - det är bäst att tiga. Vetenskapen får alltid sista ordet.

Jag citerar nedan från sidorna 217-222 i Kris i befolkningsfrågan.

-----------------------------

Steriliseringsfrågan.

Vad kan då samhället ytterligare göra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav? Vad är den närmare innebörden av den profylaktiska socialpolitik, vars nödvändighet vi antytt i föregående kapitel?
Vid besvarandet av denna fråga gäller det att ta fasta på hela den mängd av socialpolitiska ansatser, som överallt föreligga eller hålla på att tvinga sig fram. Det praktiska problemet är att ge dem ändamålsenlig gestaltning och samordning. Den djupare sociologiska innebörden av den genom den profylaktiska socialpolitikens utbyggande framskapade samhällsutvecklingen skall något närmare utföras i nästa kapitel. Det gäller att se denna socialpolitik som organisatoriska led i en enda stor sociologisk anpassningsprocess, och det gäller därför även att inte för de små och enstaka möjligheterna glömma de stora och gemensamma syftlinjerna för dessa samhällsåtgärder. I detta kapitel är vår uppgift närmast att mera i formen av valda exempel ge en konkretare föreställning om de socialpolitiska åtgärder, som i första rummet kunna tillgripas för att tjäna ett kvalitativt uppehållande och höjande av människomaterialet. [min kurs.]
I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstadkommas genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vårt land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid årets riksdag.
Det är två syftlinjer, som korsa varandra i steriliseringsfrågan, en rashygienisk och en socialpedagogisk.
Den rashygieniska frågan är svår: Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag. Men ärftlighetsforskningen ställer oss alltmer försiktiga. Det är svårt att veta, i vilken utsträckning en sjuk eller asocial individs avkomma verkligen är utsatt för arvshotet. Även där man vet att det är fråga om ärftliga anlag, har man ännu svårt att skönja ärftlighetssammanhangen och framför allt svårt att igenkänna bärarna av de oönskliga anlagen. Det är nämligen icke alltid mot just dem, där defekten framtonat, som en steriliseringsåtgärd skulle behöva rikta sig. En del psykiska sjukdomstillstånd äro å andra sidan alldeles påtagligen i hög grad miljöbetingade. Även om därvid en ärftlig disposition i många fall är sannolik, är det dock ofta miljöorsaker som på denna grundval framskapat en sjukdomsfas. De flesta kroppsliga sjukdomar och än mer de moraliska karaktärsdragen äro ännu svårare att arvsmässigt komma åt.
Vid diskussion av den praktiska frågan om sterilisering utgår man fortfarande vanligen från att denna är en rashygieniskt motiverad åtgärd blott om sannolikheten för allvarlig sjukdom eller defekt gränsar nästan till säkerhet. Bakom denna grundsats ligger ett erkännande av samhällets medskuld i miljöbetingelserna och av samhällets plikt att — där felet ligger på miljösidan — inskrida genom andra slags åtgärder. Upprätthåller man denna grundsats, blir området för steriliseringsingrepp i själva verket mycket trångt.
Två omständigheter kunna emellertid komma att verka i riktning mot ett utvidgande av området för steriliseringsingrepp. Man har först att räkna med att ärftlighetsforskningen skall göra framsteg och säkrare kunna klarlägga ärftlighetsreglerna för olika defekter och sjukdomsanlag. Därigenom lägges måhända fast mark för ett fortsatt framskridande på den inslagna vägen. Vidare är det väl sannolikt, att den allmänna rättsuppfattningen skall förändras att godtaga ingrepp, även där sjukdomsrisken icke är fullt så allvarlig.
Mycket längre kommer man emellertid, då även den andra huvudsynpunkten på steriliseringsfrågan, den socialpedagogiska, tas med i beaktande. Denna synpunkt har på sistone ryckt alltmer i förgrunden. I det nu godtagna förslaget till svensk steriliseringslag har den även givits en framskjuten plats; detta i intressant motsättning till de sakkunnigas förslag så sent som 1929. Dessa socialpedagogiska skäl för sterilisering tala i och för sig för en utvidgning av ingreppsområdet och för att även en mindre ärftlighetsrisk skall godtagas såsom steriliseringsförutsättning. De individer, mot vilka ett tvångsmässigt steriliseringsförfarande skulle behöva vidtagas (och den frivilliga steriliseringen av rättskapabla individer är lämnad utanför lagbestämmelserna), erbjuda vanligen sina barn en uppenbart olämplig uppfostringsmiljö och kunna därför mindre räkna med att samhället skall ha försyn för deras "rätt" att ha dessa barn.
Under beaktande av dessa båda huvudsynpunkter, den eugeniska (rashygieniska, sjukdomsutrotande) och den socialpedagogiska (hänsyn till uppfostringsmiljöns olämplighet), har den nya lagen om sterilisering kommit att få följande avfattning: "Kan med skäl antagas att någon, som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten, är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden."
Hur långtgående verkningar på befolkningsstockens egenskaper denna lag kommer att få, är givetvis svårt att förutspå. Det beror ju först och främst på hur strängt den tillämpas, det vill säga hur ofta steriliseringsmöjligheten tillvaratas.
Ett önskemål både från socialpedagogisk och arvsbiologisk synpunkt är därför till en början en så sträng lagtillämpning som möjligt. [min kurs.] I de fall där rättskapacitet icke kan förnekas, trots att eljest förutsättningarna för sterilisering äro för handen, böra läkare och sociala myndigheter vara verksamma för att förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig sterilisering. Visar sig denna påtryckning i alltför många fall ineffektiv, så bör en skärpning av steriliseringslagen övervägas, innebärande rätt för samhällets organ att också emot deras vilja sterilisera även rättskapabla. Vidare bör steriliseringsförfarandet för ett helt skikt av individer, som man icke anser sig kunna sterilisera, kompletteras genom en effektiv kostnadsfri spridning av preventivmedel och — där likväl havandeskap kommer till stånd — genom abort på eugeniska och sociala indikationer.
Även om man så småningom kan komma rätt långt på dessa vägar är det tämligen givet, att förväntningarna om resultat icke få överdrivas. Vad först gäller bortrensningen av de olämpliga barnuppfostrarna genom inskränkning av deras fortplantningsfrihet, kommer denna med all säkerhet icke att bli fullständig i den grad man skulle önska. Samhället kommer även i framtiden att få nöja sig med att i ett flertal fall skilja barnen från olämpliga föräldrar och därmed från skadliga miljöinflytelser. Det stora problemet om en reform av samhällets barnavårdsåtgärder kvarstår därför som alltjämt lika aktuellt.
Verkningarna på befolkningsstockens ärftlighetskvalitet äro ännu svårare att överskåda. Alla sakkunniga framhålla emellertid, att man ej skall göra sig överdrivna föreställningar om steriliseringens förmåga att rensa ut oönskliga arvsanlag från befolkningsmassan. [min kurs.] Även en relativt utsträckt sterilisering har i detta hänseende en mycket svagare effekt än man i allmänhet antar.
Detta har sitt samband med en hel mängd av för olika sjukdomar och defekter växlande rent ärftlighetstekniska förhållanden. Vissa ärftliga sinnessjukdomar gå i arv efter så invecklade och svårberäkneliga regler, att det ännu i flertalet fall är omöjligt att tillräckligt noggrant beräkna avkommans sjukdomsrisk. Vad speciellt gäller den stora huvudgruppen schizofreni synes den rashygieniska effekten bli ringa, därför att anlaget till denna sjukdom är mycket allmänt utspritt bland befolkningen, ehuru det ligger latent, och man givetvis ej kan tänka sig att sterilisera stora delar av vårt folk blott för att komma åt anlag, som i olyckliga kombinationer kunna ge upphov till sjukdom. Den andra stora huvudgruppen bland sinnessjukdomarna, den mano-depressiva, är visserligen lättåtkomligare för sterilisering, i det att anlagen äro dominanta och arvsbärarna därför i större utsträckning själva sjuka. Men mot denna sjukdomsform kommer man med all säkerhet ej att kunna gå alltför strängt fram. Sjukdomen är nämligen i och för sig ganska godartad, med god prognos och långa friskhetsperioder. Dessutom anses anlaget så ofta vara förenat med värdefulla egenskaper, att de sociala skälen för sterilisering sällan komma att synas tillräckligt starka.
--------------------------------

Man tar sig för pannan och undrar om Myrdals är mänskliga. Hur kan man så till den milda grad instrumentaliseras i sitt tänkande att man kallar samhällsmedborgarna för "människomaterialet".

Det är just denna sociala ingenjörskonst som Socialdemokratin gjort sig stora fördelar av. Genom att omforma alla till samma mall och få alla att tycka att "hög standard" är ett kvalitetskrav vi inte kan rucka på i samhället, så försvinner varje form av respekt för den enskilda individen. Den individuella särarten, som gestaltas av de icke-konformistiska människorna, nedvärderas och sparkas undan till förmån för en televiserad medelklassnorm, som med grovt våld håller underklassen inspärrad i låglöneghettona och får dem att vara nöjda med sin lott i en massmedial retorik, som talar om det "goda" samhället och den "höga levnadsstandarden" i Sverige. Den som vill leva ett asocialt liv i frihet från löneslaveriets tvångsmässiga tjuvnad av dagen och stunden, får det svårt. Hela samhället bygger på individernas underordning i ett löneslaveri, som ger enormt stora ekonomiska och materiella fördelar, men utarmar medborgarna till mentala zombies.

Könet brinner

2005-03-03T12:19:00.000+01:00

Judith Butler är en tänkare inom genusvetenskap som haft ett enormt inflytande under 1990-talet. Hennes filosofi grundas i den poststrukturalistiska eller postmoderna filosofin sådan den företräds av bland andra Jacques Derrida. Hennes tänkande ger många fina inblickar i hur vi konstruerar oss som könsvarelser och som samhällsvarelser.

Begreppet identitet är väsentligt för den västerländska människan. Sedan den franska revolutionens dagar (1789) är individen den bas på vilken samhället bygger. Individen har vissa oförytterliga rättigheter. Dit hör rätten till egendom och rätten till personlig integritet.

Föreställningen om individen som något som existerar oberoende av och före det samhälle som individen ingår i och är en del av, är djupt rotat i denna västerländska tanketradition. Judith Butler frigör individen från det individuella och visar hur vi alla är en produkt av upprepningar och iscensättanden av de genusföreställningar som genomsyrar vårt samhälle.

Följande avsnitt är en del av den nyutkomna boken Könet brinner i översättning av Karin Lindeqvist och i urval av Tiina Rosenberg. Avsnittet är hämtat ur "Imitation och genusmyteri", som har sitt ursprung i ett föredrag Judith Butler höll på en genuskonferens år 1989.

-----------

Fastän jag i ovanstående resonemang inriktat mig främst på de verklighetsskapande effekterna av genuspraktiker, -framföranden, -upprepningar och -härmande, menar jag inte att drag är en »roll» som kan tas av och på som det passar en. Det finns inget subjekt bortom härmandet som med full valfrihet bestämmer sig för vilket genus det skall vara idag. Tvärtom är det en förutsättning för skapandet av ett fungerande subjekt att en viss genushärmning redan påbörjats. Inget subjekts »vara» är mer självidentiskt än något genus »vara». I själva verket är det så att ett sammanhängande genus, som uppnåtts genom tydliga upprepningar, som sin effekt framkallar illusionen om ett redan tidigare existerande subjekt med full valfrihet. Genus är således inte en performance som ett redan existerande subjekt bestämmer sig för att göra. Tvärtom är genus performativt i den meningen att dess effekt konstituerar subjektet som det förefaller uttrycka. Det är en obligatorisk performance eftersom avvikelser från heterosexuella normer medför utstötning, bestraffning och våld - för att inte tala om de gränsöverskridande njutningar som framkallas av dessa förbud.

Det kan vara svårt att acceptera dels att det inte finns någon aktör som existerar före det framförda, dels att performancer är performativa, alltså att de konstituerar »subjektet». Svårigheten beror på att vi ofta föreställer oss att sexualitet och genus direkt eller indirekt »uttrycker» en psykisk verklighet som existerar före dem. (min kursivering) Att förneka subjektets prioritet, är emellertid inte att förneka subjektet. Om man vägrar att sammanfläta subjektet med psyket ser man att den psykiska sfären överskrider det medvetna subjektets domän. Detta psykiska överskott förnekas systematiskt av föreställningen om ett subjekt som fritt väljer vilket genus och/eller sexualitet det för ögonblicket skall ha. Det är detta överskott som bryter fram i intervallerna mellan de gester och de handlingar som konstruerar den förmenta enhetligheten hos heterosexuella postionaliteter. Överskottet driver fram upprepningen - och säkerställer dess eviga misslyckande. Inom den heterosexuella ordningen inkluderar överskottet implicit homosexualitet, detta ständiga störningshot som avvärjs med förnyade upprepningar. Om makten genom upprepning konstruerar illusionen om en helgjuten heterosexuell identitet och om heterosexualiteten måste upprepa sig själv för att framkalla illusionen om sin egen enhetlighet och identitet - då är detta en identitet i farozonen. Vad händer om den underlåter att upprepa? Vad sker om upprepningshandlingen omarbetas i ett annorlunda performativt syfte? Om det alltid finns ett upprepningstvång, då lyckas upprepning aldrig riktigt prestera en identitet. Att det överhuvudtaget finns ett behov av upprepning är ett tecken på att identitet inte innebär att identiteten är identisk med sig själv: Den behöver bli ditsatt om och om igen, vilket innebär att den löper risken att bli avsatt vid varje intervall.

(sid. 77-78)
-------------

Den enskilda identiteten är alltså något som varje individ spelar fram som ett iscensättande eller framsättande på en social scen, varje dag.

Det ger en annorlunda föreställning om det ursprung som individens framställning av sig själv normalt anses ha. Det är inte ur en given psykisk entitet (och var skulle den finnas?) som individen framskapar sig själv, utan ur en socialt upprepad uppspelning av en avkodning av det som individen funnit vara det korrekta genusmönstret för just honom eller henne.

Konstverkets ursprung – Martin Heidegger - 1936

2005-02-24T10:07:00.000+01:00

(Hela avhandlingen Konstverkets ursprung rör sig avsiktligt men ändå outtalat på den väg som frågar efter varats väsen. [ur: Tillägget sidan 90])

Ursprung betyder här det ut ifrån vilket och genom vilket en sak är vad den är och sådan som den är. Det som något är, och hurudant det är, kallar vi dess väsen. Ursprunget till något är dettas väsens härkomst. Frågan efter konstverkets ursprung frågar efter dess väsenshärkomst. Enligt gängse föreställning har verket sin upprinnelse i och genom konstnärens verksamhet. Men genom och ut ifrån vad är då konstnären det som han är? Genom verket; ty att verket prisar mästaren innebär: Först verket låter konstnären tråda fram som en konstens mästare. Konstnären är verkets ursprung, Verket är konstnärens ursprung. Ingetdera är det andra förutan. Likväl bärs ingetdera upp av det andra ensamt. Konstnär och verk ar vardera i sig samt i sin ömsesidiga relation genom ett tredje, vilket är det första, nämligen genom det ut ifrån vilket såväl konstnär som konstverk har fått sitt namn, alltså genom konsten.

Men lika nödvändigt som det är att konstnären är ursprunget till verket på ett annat sätt än verket är ursprunget till konstnären, lika visst är konsten på ännu ett annat sätt samtidigt ursprunget såväl till konstnären som till verket. Men kan då konsten alls vara något ursprung? Var och på vad sätt finns det konst? Konst är numera bara ett ord, som inte längre motsvaras av någonting verkligt. Det kan på sin höjd duga som ett samlingsbegrepp, där vi stuvar undan det enda av konsten som är verkligt: verken och konstnärerna. Även om ordet konst betecknade mer än ett samlingsbegrepp, så skulle ändå det som avses med ordet konst över huvud taget kunna vara, blott på grundval av den verklighet som består av verk och konstnärer. Eller ligger saken kanske till tvärt om? Finns det verk och konstnärer, blott i den mån konsten är, närmare bestämt i egenskap av deras ursprung?
Hur avgörandet än må falla härvidlag, så övergår frågan efter konstverkets ursprung till frågan efter konstens väsen. Men då det måste förbli en öppen fråga huruvida och på vad sätt konsten över huvud taget är, ska vi här söka finna konstens väsen där konst otvivelaktigt verkligen råder. Konstens väsen råder [Die Kunst west*] i konst-verket. Men vad och hurudant är ett verk av konst?
Vad konsten är bör kunna utrönas genom verket. Vad verket är kan vi erfara enbart ut ifrån konstens väsen. Var och en märker lätt att vi här rör oss i cirkel. Det vanliga förståndet kräver att den här cirkeln undvikes, enär den strider mot logiken. Det anses att man genom att jämförande betrakta de förhandenvarande konstverken på dem kan avläsa vad konsten är. Men hur ska vi kunna förvissa oss om att vi över huvud taget lägger konstverk till grund för ett dylikt betraktande, försåvitt vi inte dessförinnan vet vad konst är för något? Men lika lite som vi kan nå fram till konstens väsen genom att samla ihop kännetecken på förhandenvarande konstverk, lika lite kan vi nå fram till konstens väsen genom att härleda den ur högre begrepp; ty även sådan härledning har redan i förväg de bestämningar i sikte, vilka måste till för att vi ska såsom konstverk kunna visa upp för oss sådant som vi redan i förväg anser vara konstverk. Hopsamling av verk ur det förhandenvarande såväl som härledning ur grundsatser är här emellertid på samma sätt ogenomförbara och de leder, där de utövas, till självbedrägeri.
För den skull måste vi fullfölja cirkelgången. Det är ingen nödfallsutväg och ingen brist. Att beträda den vägen är tänkandets styrka och att hålla sig kvar på den vägen är dess fest, försåvitt tänkandet är ett hantverk. Inte bara huvudsteget från verket till konsten samt steget från konsten till verket kretsar i samma cirkel, utan det gör också vart och ett av de steg vi försöker oss på.
For att finna väsendet i den konst, som verkligen råder i verket, söker vi upp det verkliga verket och frågar verket vad det är och hurudant det är.
Konstverk år bekanta för var och en. Byggnadsverk och verk av bildande konst påträffar vi anbragta på offentliga platser, i kyrkor och i bostadshus. I samlingar och på utställningar förvaras konstverk från de mest skilda tidsåldrar och folk. Om vi betraktar verken i deras oantastade verklighet och därvid inte har några förutfattade meningar, då visar det sig att verken är för handen lika naturligt som vilka andra ting som helst. Tavlan hänger på väggen likadant som ett jaktgevär eller en hatt. En målning - till exempel den där av van Gogh som föreställer ett par bondskor - vandrar från den ena utställningen till den andra. Verken fraktas omkring likaväl som kolet från Ruhr-området och timret från Schwarzwald. Hölderlins hymner låg under fälttåget nerpackade i ränseln tillsammans med putsdonen. Beethovens kvartetter ligger i förlagets lagerutrymmen likadant som potatisen i källaren.
All.i verk har det här tingmässiga i sig. Vad vore de väl det förutan? Men kanske tar vi anstöt av denna minst sagt grova och ytliga syn på verket. Åkerifirman eller städerskan på museet rör sig kanske inom dylika föreställningar om konstverket. Men vi får väl ändå lov att uppfatta verken sådana de ter sig för dem som upplever dem och njuter av dem. Men inte ens den så ofta åberopade estetiska upplevelsen kan ta sig förbi det tingmässiga i konstverket. Det stenartade är i byggnadsverket. Det träartade år i träskulpturen. Det färgade är i målningen. Det ljudande är i språkverket. Det klingande är i tonverket. Det tingmässiga sitter så orubbligt fast i konstverket, att vi rentav snarare måste säga tvärt om: Byggnadsverket är i stenen. Träskulpturen är i träet. Målningen är i färgen. Språkverket år i ljudet. Musikverket är i tonen. Självklarheter - kommer man att invända. Javisst. Men vad är detta självklara tingmässiga i konstverket?
Förmodligen blir det överflödigt och förvirrande att fråga efter det här, ty konstverket är ju, utöver det tingmässiga, dessutom någonting annat. Detta andra, som är med i spelet, utgör just det konstnärliga. Konstverket är visserligen ett förfärdigat ting men det säger därutöver något annat än det som det blotta tinget självt är, állo agoreúei. Verket gör oss offentligt bekanta med något annat, det uppenbarar något annat; det är allegori. Med det förfärdigade tinget sammanföres i konstverket därutöver något annat. Sammanföra heter på grekiska symbállein. Verket är symbol.
Allegori och symbol står till tjänst med det rambegrepp, inom vars blickbana karakteriseringen av konstverket sedan länge har rört sig. Men detta ena som finns i verket och som uppenbarar något annat, detta ena som sammanbringar någonting med någonting annat, det är ju det tingmässiga i konstverket. Det förefaller närapå som om det tingmässiga i konstverket vore ett slags en underbyggnad, in i och över vilken detta andra och egentliga har uppförts. Och är det inte detta tingmässiga hos verket som konstnären under sitt hantverksarbete egentligen tillverkar?
Vi söker komma konstverkets omedelbara och fulla verklighet på spåren; ty blott på så vis kan vi inom konstverket påträffa också den verkliga konsten. För den skull måste vi först och främst bringa det tingmässiga hos verket in i vårt blickfält. Till den ändan är det nödvändigt att vi tillräckligt klart vet vad ett ting är. Först därefter kan vi säga huruvida konstverket är ett ting, låt vara ett ting vid vilket också något annat låder; först därefter låter det sig avgöras huruvida tinget inte i grunden är något annat och aldrig är ett ting.
/.../

(Denna text har jag skannat in och tagit ur början av boken med samma namn av Martin Heidegger. Översättningen är gjord av Richard Matz. Denna kontinentala filosofi sysslar hängivet med metafysiska ting som varats väsen och konstverkets väsen och tillvarons väsen. Det har skapat ett fruktansvärt oväsen på kontinenten där sagoaktigt väsande spöken drar fram som efterlämningar efter Gud som frånvarande entitet eller som tankestrukturer vilka inte lämnat den metafysiska, grundläggande dikotomin - det materiella / "något annat och mer".

Denna frånvarons metafysik har fått mer bläck att flyta än utforskandet av all närvarande fysiskt påtaglig materialitet.)

2005-02-23T23:35:00.000+01:00

Ensamhetens brunn återutgiven på Normal förlag

Normalt normbrott

2005-02-23T22:06:00.000+01:00

(En text som jag gärna hade sett publicerad till förlaget Normals invigningsfest 2005-01-19.)

Varje beskrivning i en skönlitterär bok lutar sig mot andra beskrivningar i andra språkliga framställningar i en lång kedja, en lång tråd, en lång tradition. Traditionen har en oerhörd kraft över sinnena. Ett framställningssätt som vunnit burskap, kommer att uppfattas som det "naturliga" eller riktiga. Ibland blir till och med själva den språkliga beskrivningen lika med "naturen" - och varje brott mot språkramsan ett naturvidrigt brott. Detta är speciellt olyckligt för bögar och lesbiska, som av tradition framställts som beklagansvärda individer och som ofta blir boven i dramat när det gäller deckarintriger. Så i ett avsnitt av teveserien Kommissarie Lynley häromveckan. Det har en litterär förlaga i en deckare av Elizabeth George. En lesbisk läkare hade mördat älskarinnans make i ett svartsjukedrama. Alla åskådare förväntas dra en lättnadens suck och säga – ja, det kunde jag väl tänka mig att den lesbiska var mördaren.

Dessa litterära konstruktionsmodeller, eller berättarstrukturer om man så vill, har en seg livskraft och en oerhörd makt över sinnena. Man säger till slut att det ÄR så att lesbiska är de troliga misstänkta. Å andra sidan var det så att i det näst sista avsnittet av Kommissarie Lynley fanns ett lesbiskt par med, som först var djupt misstänkta, men som senare visade sig vara oskyldiga. Den skyldige var en äldre man som beskyddade en genialisk yngling. Den äldre mannen kunde då indirekt framställas som gay! Ja, ni förstår vart jag vill komma.

I det heteronormativa samhället finns ett strukturellt våld inbyggt, som inte kan skyllas på någon särskild individ, men som påverkar oss alla i vårt sätt att tänka. Våldet mot queera individer. Vi använder oss alla gemensamt av det svenska språket. Klichéer och trosföreställningar, uppfattningar om samhälle och individ finns som färdiga produkter att bruka för de som kan svenska.Även bögar och lesbiska lär sig att nedvärdera bögar och lesbiska, som en slags andra klassens medborgare, under uppväxten. Inte minst genom framställningar i böcker och på teve. Det egna jaget är helt okej, men alla ”andra” beter sig så som den heterosexuella normen säger att bögar och lesbiska bär sig åt. ”Andra" skall man inte befatta sig med. Det strukturella våldet blir desto verksammare eftersom det knappast syns. Det är en del av vårt sätt att resonera, som uppfattas som normalt. Det blir viktigt att framhäva den egna "normaliteten" - i motsats till "andra" bögar och lesbiska, som alltid är onormala på något sätt. När bögar och lesbiska separerats från varandra i små harmlösa grupper som ser snett på varann kan den allomfattande heteronormen verka desto effektivare.Men där det finns heterosexuell makt finns det homosexuellt motstånd.

Det är en långsam och smärtsam procedur att gå igenom för de flesta homosexuella att se hur en omgivning man trodde var god och glad och verkligen gillade en, i verkligheten matar en full med förtryckande åsikter, som dessutom hålls för sanna.När den homosexuella själv verkligen kommit till klarhet med detta, som något som genomsyrar hela känslolivet, blir det en revolutionär kämpe av honom eller henne. Oftast henne eftersom feminismen lyfter på slöjan för existensen av språkets strukturella våld - dess färdigformade negativa klichéer om kvinnor liksom bögar och lesbiska. Bögar tjänar på att hålla tyst om sin homosexualitet eftersom vi lever i ett manssamhälle. En gerillakämpe uppstår med orden som verktyg och med en briljant insikt i ordens formskapande förmåga. Han eller hon blir en hejare på att formulera spetsiga åsikter om den förmodade "normaliteten", som alltid prioriterar en manlig, heterosexuell syn på världen. Inte undra på att bögar och lesbiska ofta blir skådespelare, författare och verkar inom andra yrken som använder orden som arbetsredskap. Vi blir alla gerillakrigförare i språkets djungel!!! Här finns grogrund för utmärkta författarskap.

Erika och Ulrika Larsson har nyss startat förlaget Normal. De bryter in som sub-comandante Marcos i våra hjärtan och publicerar romaner och noveller, barnböcker och facklitteratur med viljan och intentionen att göra oss alla uppmärksamma på rikedomen i den lesbiska litterära traditionen. Och ge oss ord och insikt att bekämpa de litterära klichéer som ständigt återupprepar samma formler.

Borgmästarna i de europeiska storstäderna Paris (Bertrand Delanoë) och Berlin (Klaus Wowereit) är båda framgångsrika homosexuella. När kommer den litterära världen ikapp och skildrar deras liv och strider, med- och motgångar? Normal litterär fantasi säger att här finns mycket att publicera..

Vi önskar lycka till med utgivningen de kommande åren och lyfter glasen till en Normal skål på Folkkulturcentrum i kväll.

Dagens värkar

2005-02-23T09:17:00.000+01:00

Dagen börjar med ett försök att komma ut på nätet, som resulterar i ett virrigt men produktivt läsande av socialism.nu, en rätt kul community för mig, som saknat den radikala vänstern så länge. Det verkar emellertid mest vara ungdomar, som är med i samfälligheten. Och det är väl ingen händelse att det är så. Äldre saknar nyfikenheten på nätet och dess möjligheter, samtidigt som man satt sig bekvämt tillbaka med villa, volvo, vovve och fru med barn.

På socialism.nu finns det alla sorters spännande hemsidor och radikala bloggar, kul typer och inte så lite ungdomlig fränhet och entusiasm.

Det känns uppfordrande att ta del av relativt avancerad filosofisk debatt och synliga bevis på belästhet och intresse för kulturdebatten.

Varför är så många ungdomar intresserade av situationismen och den anarkistiska revolten under majrevolten 1968 i Paris? Jag kan känna en viss dubbelhet inför detta intresse för yta och postmodern teori samtidigt som skribenterna så tydligt tar ställning för ett sökande efter den "verklighet", som de anser gått förlorad och den "realitet", som de anser att den postmoderna samhällssynen fördunklar eller inte ens ser.

Det är som om man inte såg att just jagandet efter verklighet och djup är ett jagande efter vind - eller för att uttrycka det mer precist - ett jagande efter metafysiska storheter, som man kan låta sitt liv bli ett uttryck för eller en tolkning av. Postmodernismen är helt och hållet sekulariserad. Den ställer inte fram några "bakomliggande orsaker", som skulle kunna förklara hur "allt hänger ihop". I stället är man mycket skeptisk till sådana bortomliggande, metafysiska orsaksgrunder till det vi kan registrera i vår verklighet och vårt dagliga liv.