Partiet i fritt förfall

Det socialdemokratiska partiet, som vi vant oss med modersmjölken, på något sätt alltid kommer att regera landet Sverige, befinner sig i fritt förfall. Hur detta uppkommit finns det olika mediebilder av. En bild gäller att media själva drivit fram Juholts partiledaravgång - medierna har skulden. En annan bild säger att det är motsättningar inom partiet som orsakar mediala hugg i ryggen på partiledaren via läckor till pressen - en vänster- och en högerfalang utpekas. En tredje bild talar om att socialdemokraterna hamnat ur fas med tiden vi lever i och att moderaterna tagit över de socialdemokratiska hjärtefrågorna - och lämnat (s) utan roder i seglatsen mot framtiden.

Personligen tror jag det är en allmän idélöshet och politisk vilsenhet inom det socialdemokratiska partiet självt som får dessa ödesdigra konsekvenser vi kan se i sifomätningar och andra opinionsinstituts undersökningar. När sossarna blivit vanliga småborgare och har större ekonomisk makt än den vanlige borgerlige väljaren blir också valet för den välavlönade "arbetaren" att välja ett parti som tillvaratar hans eller hennes småborgerliga intressen. Där gör givetvis "högerfalangen" inom den socialdemokratiska rörelsen en korrekt analys.

När nu klyftorna ökar mellan rik och fattig i Sverige - ofta på ett dramatiskt sätt - så blir förstås svaret från en socialdemokratisk opposition att poängtera girigheten hos borgarna som något moraliskt förkastligt. Problemet är bara att det funnits alltför många skandaler där just socialdemokratiska politiker varit inblandade och som gällt korruption och utnyttjande av förmåner som ligger långt utanför den egna lönen och plånboken. Vad gäller dödssynden girighet har man mist den moraliska förebildligheten i väljarnas ögon.

Det har länge känts som att om man skall godkänna privatiseringar, vilket sossarna gör, så borde den blå falangen sitta vid makten för det är de som har bäst traditioner i detta avseende. Socialdemokraterna har det helt enkelt svårt med trovärdigheten när de gäller att satsa på privatiseringar av offentliga åtaganden som skola, vård och omsorg. Sossarnas linje har av tradition varit kollektivistisk och satt kollektivet före individen.

Socialdemokraterna saknar en tidsanpassad analys av hur samhället fungerar. Att hela tiden skrika om högre ersättningar i de sociala trygghetssystemen imponerar inte på den medelklass som röstar och som har intressen av att hålla skattetrycket nere utan att för den skull slopa omställningsstöden till de som behöver trygghet under en övergångsperiod mellan olika arbeten eller sjukdomsperioder. Medelklassen utgörs inte av omänskliga bestar utan är omtänksamma människor och vill samhällets väl till största delen, men de vill inte att det skall löna sig att vara sjuk, vilket det varit under den socialdemokratiska regeringen.

Vi måste ha goda trygghetssystem i ett utvecklat industri- och informationssamhälle. Ingen kommer i framtiden att stanna på ett och samma arbete under sin levnad. Alla kommer att flytta från än den ena till än den andra sysselsättningen. Det är en absolut konkurrensfördel i den globala ekonomin med en rörlig arbetskraft. Samhällsförändringarna får inte avstanna. Så fort justeringar till nya rådande omständigheter (så kallad utveckling) stannar av då hamnar ekonomin på efterkälken i relation till de geografiska områden man konkurrerar med från svensk botten.

Detta kan man tycka illa om eller gilla - strunt samma, man måste förhålla sig till detta faktum.

Sossarna har under hela sin existens värnat om industriarbetaren på de stora industriarbetsplatserna. Småföretagaren har aldrig premierats. Det har varit de hjältemodiga män och kvinnor som gett oss bilar (Volvo och Saab) och choklad (Marabou och Cloetta) som varit förebildliga mönster i den socialdemokratiska väljarkåren. Denna väljarbas minskar i oroväckande takt. Omstruktureringen av näringslivet från en industri som bygger på verkstadsindustri och de så kallade uppfinnarindustrierna vi har och har haft (SKF, Facit) till en informationsteknologisk och tjänstebaserad industri har gått snabbare än vad någon kunnat förutspå. Då har inte sossarna hängt med. De nya arbetargrupperna/löntagarna attraheras av andra frågeställningar, som miljömedvetenhet och identitetspolitik och kravet på kvinnors likaställning i arbetslivet till exempel. Det finns fler frågor där sossarna saknar färdriktning. Att Göran Persson var feminist kändes lika trovärdigt som hans eviga tjatande om höjda ersättningar i välfärdssystemen under förrförra valrörelsen. Det håller inte att ta till sig politiska idéer som kosmetika. De måste komma inifrån - allt annat känner väljarna som falsk varumärkesbeteckning. Och Håkan Juholt såg inte de gröna frågorna över huvud taget.

Så summan av kardemumman blir att den strukturförändring som skett inom svenskt näringsliv är den största orsaken till socialdemokraternas kris. De gamla kärnväljarna finns inte längre. Industriarbetaren av idag är en programmerare eller webbdesigner på ett företag med goda löner och flexibla arbetsförhållanden. Och här har sossarna förlorat greppet. Och inte blir det bättre - utvecklingen går i rasande takt mot ett alltmer förfinat tjänstesamhälle där vi alla sitter och skriver information till varandra och tar bra betalt för detta.

Då skulle man kunna tro att de moderna serviceyrkena, som ofta innehas av unga, lågavlönade arbetare attraherades av socialdemokratin. Men så är inte fallet. De dras till de partier som har hyfsat unga företrädare och inte lider av det "medelålders-vit-man"-syndrom som sossarna präglas av. Centerpartiets Annie Lööf med sina stureplanspolitiker och den unga gröna rörelsen med två språkrör kommer att ta stora sjok av de väljare som just i dagarna tröttnat på socialdemokraternas sjabbel. Nej - det socialdemokratiska partiet är ett parti i fritt förfall.

2012-01-22 / Jan Magnusson