Lotta Lotass

"långsamt stiger de döda mot ytan, från de djup där de en stund har vilat; kastas åter upp på marken; allt är grått och utan ljus och utan mörker, utan färger; mot denna grå bakgrund ser han ting, figurer - namnlösa, okända och färglösa, upphöjda i relief och skuggade i silhuett och så verklighetstrogna att han sträcker ut sin hand och snuddar vid dem; och den trötta luften suckar, bultar, ljuden kommer som klyvande hugg, förbi, vidare, över; stålfontänen sprutar upp ur leran, jord och rök och eld; och runt om står som magra streck asksvarta, brända stammar; mellan dem den ärrade och brustna marken och grönskimrande anleten vända ned emot den, söker djupt ned i den - och att rusa upp och över är som i en av de drömmar där man faller över klippkanten och faller, faller, där man aldrig slutar falla - och fångade i en frusen öken - snöblind, solblind - när blommor växer upp ur den kalla snön och vi förstår att vi är döda, om än kvar i livet är vi döda, och med vassa skär som tvingas genom bröst och när det vassa splittras i ett glödande skyfall av stjärnor; och att vila och att vänta, låt oss sova nu och aldrig mera vakna - ligger med sina ansikten ned i jorden bland knotorna och bland rötterna som lyser vita, bland stjärnor och hav som sakta rör sig, häver, svallar - och vi är inte stort mer än intet, en blå"

(som ett vidrört - ur satsens svärta / JM)